Sleigh Bells: Treats

SLEIGH BELLS

Treats

N.E.E.T./Mom + Pop/Sony

Betyg: 6

Om drygt två veckor ges årets viktigaste och mest framemotsedda popalbum ut. Utan att någon riktigt förstod hur det gick till har M.I.A:s »Maya« seglat upp som en »Never Mind the Bollocks« för vår tid – ett album som redan innan någon hört det i sin helhet skakat om sin samtid i grundvalarna.

En av de fem låtskrivare som jobbat med »Maya« är Derek E. Miller från Brooklyn-duon Sleigh Bells. För två år sedan arbetade han som servitör på en restaurang i centrala New York, men efter att M.I.A. hört en tidig Sleigh Bells-inspelning anlitades han för att göra musik till hennes tredje album. »Det har gett mig självförtroende att arbeta med min egen musik«, förklarade Miller nyligen i en intervju.

Av detta nyvunna självförtroende hörs inte mycket på »Treats«, Sleigh Bells debutalbum (som ges ut på M.I.A:s egen etikett N.E.E.T.), där Miller anstränger sig till det yttersta för att dränka deras egentligen enda melodi i distortion och oljud. När de är som mest intressanta låter Sleigh Bells som ett samtida Suicide eller Royal Trux, med sångerskan Alexis Krauss som en inverterad och oemotståndlig Alan Vega eller Jennifer Herrema. När de är som minst intressanta håller de sina melodier gisslan i ett getingbo av onyanserat oväsen.

Det kan låta förutsägbart, men det är egentligen först när Sleigh Bells slutar anstränga sig för att framstå oförutsägbara som de närmar sig någonting unikt och eget. När Alexis Krauss sjunger »Rill Rill«, ackompanjerad av en akustisk gitarr och ljudet av fingertoppar som slår mot varandra, låter det som om hon har sockervadd i munnen.

NIKLAS ELMÉR

2010-06-22