Ólafur Arnalds: …And They Have Escaped the Weight of Darkness

ÓLAFUR ARNALDS

…And They Have Escaped the Weight of Darkness

Erased/Border

Betyg: 5

Allting känns bekant. Titel, musik och geografisk tillhörighet. Har jag hört skivan förut? Nej, men i våras släppte Òlafur Arnalds äldre och mer uppmärksammade landsman Jóhann Jóhannsson albumet »And in the Endless Pause There Came the Sound of Bees«, ursprungligen musik till den animerade filmen »Varmints«. »…And They Have Escaped the Weight of Darkness« är inte filmmusik, men i konvolutet läser jag att Arnalds har inspirerats av den ungerske regissören Bela Tarrs film »The Werckmeister Harmonies«.

Och det låter som filmmusik. Både på gott och ont. Melodiska teman som återkommer, mycket stråkar, piano, keyboards, samt – i vissa låtar – inslag av trummor och bas. Det är förutsägbart att nämna Sigur Rós i sammanhanget men tankarna går ofta till Sigur Rós, ett band som Ólafur Arnalds även turnerade med för några år sedan. Problemet är att det mest låter som en oändlig slutscen, som fortsätter och fortsätter, musiken trampar vatten under en lång period i mitten av skivan, och när blås och rockkompet återvänder på slutet har jag svårt att vara särskilt entusiastisk.

Jag hade liknande invändningar mot Jóhannssons album. Det är fint, men ingenting som hugger – jag saknar fördjupande störningsmoment som finns på till exempel Ben Frosts senaste album ››By the Throat‹‹. Ben Frost, som kommer från Australien men är verksam på Island, hämtar inspiration från symfonisk konstmusik utan att falla in i alltför romantiska fallgropar.

Ólafur Arnalds – född 1987 – kommer säkert att göra mer originell musik framöver. Men han borde försöka bryta fler mönster, som han faktiskt gjorde på sitt debutalbum »Eulogy for Evolution«, där punk/metal/postrock-rötterna exploderade någon gång och skakade om helheten betydligt mer än på den nya, mer mogna, men tråkigare skivan.

Det jag bär med mig mest efter bekantskapen med »…And They Have Escaped the Weight of Darkness« är ett stort sug efter Bela Tarrs filmer. Jag har velat se dem länge, främst den sju timmar långa »Sátántángo« men även »The Werckmeister Harmonies« verkar vara något att sätta tänderna i.

PM JÖNSSON

2010-06-29