Lil Wayne: I am Not a Human Being




LIL WAYNE

I am Not a Human Being

Cash Money/Universal

Betyg: 6

 

Breaking character, det vill säga att gå ur sin roll, eller rättare sagt oförmågan till det är något man hör talas om med jämna mellanrum när det gäller skådespelare. Daniel Day-Lewis lär exempelvis behöva ta ett helt år ledigt för återhämtning mellan rollprestationerna för att han går så djupt in i sina karaktärer.

Problematiken är intressant även när det kommer till musiker. Det där med att bryta karaktär har varit snudd på tabu inom flera genrer, som countryn, rocken och hiphopen. Myten om den riktiga musiken – oavsett om den är analog eller digital – och den riktiga musikern trivs så bra i en kultur upptagen av det självbiografiska.

Ras och klass är så klart också med i mixen. För många svarta musiker har det exempelvis länge varit snudd på lika omöjligt som för en napolitansk maffiamedlem att visa andra sidor av sig själva än den manschauvinistiska gangstern eller beteenden som bottnar i något annat än gatans påstådda logik. Detta trots att artister som Kool Keith i åratal har bevisat att det exempelvis inte finns någon anledning att ens försöka läsa in någon dimension av social realism i vad som faktiskt är genuin asocial surrealism.

Här gör så Lil Wayne entré. Efter sju album som galen seriefigur med ett text- och beatmässigt one-track-mind, oräkneliga flaskor hostmedicin och en åtta månader lång sejour i det beryktade fängelset Rykers Island fick han i somras ett brev. Från Sports Illustrated, med frankerat returkuvert: Vad tycker han om världens vitaste sport?

Svaret har förmodligen höjt tittarsiffrorna för sommarens tennismatcher och rekryterat åtskilliga tultande nybörjare med häng till USA:s tennisklubbar:

»I genuinely appreciate this opportunity to express my love for tennis.«

Och i den stilen fortsätter det. Han är Nadal-fan, för övrigt.

Det välartikulerade svaret i all ära, det faktum att brevet skrevs för hand på omsorgsfullt utsuddade blyertslinjer dragna med linjal gjorde mig lite varm i hjärtat. Den inre soc-tanten i mig vill läsa in I-or-relaterade tendenser i titeln på hans åttonde album, »I am Not a Human Being«. Men sanningen ligger nog någonstans mittemellan hans revisors arvode och cultural studies-teorier om svart diaspora. Musiken är precis lika Lady Gaga-mässigt intetsägande som på tidigare album, behållningen ligger precis som i hennes fall snarare i fenomenet Lil Wayne. Han fortsätter att fascinera så mycket som karaktär och kulturellt fenomen att albumet är värt ett okej betyg, dessutom är hans producenter faktiskt över genomsnittet på ProTools-skalan. Det svänger ju faktiskt lite då och då.

JENNY SÖRBY

2010-10-19