Lupe Fiasco: Lasers
LUPE FIASCO
Lasers
Atlantic/Warner
Betyg: 6
Lupe Fiasco presenterades för musikvärlden av Kanye West när han medverkade på dennes hit »Touch the Sky« från 2006. Samma år släpptes den framgångsrika debutskivan »Food & Liquor« och den glasögonprydde tjugofyraåringen blev snabbt frontfigur för den nya intellektuella hiphopen i en tid när många hade börjat tröttna på 50 Cents pistolskott och godisaffärer. Uppföljaren »The Cool« som släpptes året därpå blev också en succé i hemlandet, men sedan dess har det varit ganska tyst om Wasalu Muhammad Jaco, som Lupe Fiasco egentligen heter.
Anledningen till att »Lasers« dröjt nästan fyra år har en hel del att göra med gammalt hederligt skivbolagsstrul. Redan tidigt 2009 meddelade Lupe att han skulle släppa trippelalbumet »LupE.N.D.«, vilket också skulle bli hans sista. Detta gick givetvis inte hans chefer på Atlantic med på och sedan har det bråkats fram och tillbaka med skivtitlar och releasedatum. »Lasers« blev det nya namnet på skivan, men Atlantic verkade inte ha några större planer på att släppa den. I alla fall inte förrän över trettiotvåtusen fans skrev på en namninsamling samt protesterade utanför skivbolagets huvudkontor och krävde att skivan skulle släppas.
Förmodligen förstod direktörerna där och då att det faktiskt finns ett stort kommersiellt värde i Lupe Fiasco, för är det något som den här skivan verkar rikta in sig på så är det radiotid och topplistor. I intervjuer har Lupe sagt att han har svårt att känna glädje inför skivsläppet med tanke på den process som har varit. Det sägs även att skivbolaget helt har bestämt vilka låtar som ska vara med och att det faktiskt gavs instruktioner till artisten hur han skulle rappa på den Modest Mouse-samplande »The Show Goes On«, ironiskt nog Lupe Fiascos kanske största hit hittills.
På »Lasers« trängs så många radiovänliga refränger och gästsångare att det till slut står en upp i halsen. Visst är det snyggt producerat hela vägen, och även om Lupe rappar tajt och texterna är välformulerade och smarta går mycket av hans personlighet förlorad. Ofta blir han faktiskt en bifigur mellan alla Rihanna-refränger och mastiga synthmattor. Hans sociala patos ges också mindre utrymme än på tidigare skivor, vilket är synd då han har förmågan att ge en mer nyanserad och påläst bild av världsläget än många av sina artistkollegor.
Undantag finns dock; »Till I Get There« är en skön svängfest med tillbakalutat flow och en refräng där Lupe själv sjunger att han bara kan vara sig själv. Discodrivna »Coming Up« är också svår att värja sig emot och för er som är beredda på att ge upp efter Rammstein-gitarrerna på »State Run Radio« och Enrique Eglesias-eurotechnon på »Break the Chain« väntar skivan allra bästa spår »All Black Everything« precis runt hörnet. Precis som på »Till I Get There« är han ensam på mikrofonen och rappar »Uh, and it ain’t no projects. Keepin it real is not an understood concept. Yeah, complexion’s not a contest. Cause racism has no context«.
Ett klart godkänt album, men känslan av att det kunde ha blivit så mycket bättre är påtaglig. Och frågan är om lika många Lupe Fiasco-anhängare är beredda att demonstrera utanför skivbolagskontor efter den här skivan.
JENS KARLSSON
2011-03-15
