The Mountain Goats: All Eternals Deck

THE MOUNTAIN GOATS

All Eternals Deck

Tomlab/Border

Betyg: 8

Jag tror att det i grunden finns två sorters musiklyssnare: de som direkt lägger märke till och lyssnar på texten i en låt och de som inte gör det. Jag har alltid tillhört den andra kategorin och kunnat uppskatta även de mest stiliserade av textförfattare först efter att jag nästan helt lyckats smälta olika låtars musikaliska beståndsdelar. För de som tillhör den första kategorin är upplevelsen att lyssna till The Mountain Goats antagligen väldigt annorlunda än för oss oförmögna att ta in text. John Darnielle, upphovsman till både musik och text i The Mountain Goats, låter nämligen alltid ett eget illustrativt bildspråk uppstå i sin lyrik och jag kan bara anta att det blir än mer påtagligt om man klarar av att låta hans världar ta form samtidigt med musiken.

Darnielles skapande delas dock bäst in i två delar; perioderna före och efter 2002 då han började ge ut på respekterade bolaget 4AD, släppte albumet »Tallahassee«, slutade spela in sin musik på kassetter – och därmed även förlorade en del i sitt renodlade lo-fi-uttryck. Vad den förändringen betydde för The Mountain Goats texter vet jag inte – flera trogna fans har menat att det inneburit stagnation, medan andra hävdat motsatsen. Jag vet dock att Darnielle genom att skala av stora delar av brus och skrammel lyckats sätta sina texter i ett tydligare fokus. På »All Eternals Deck« har han dessutom utvecklats musikaliskt och på flera spår låtit den vanliga uppställningen, som dominerats av samspelet mellan gitarr och trummor, luckras upp av stråkar, piano och orgel. Det är en förbättring som kulminerar i »Never Quite Free«, som utsökt vilar på en steelgitarr, och når perfektion i skivans höjdpunkt »Outer Scorpion Squadron«, där darrande stråkar, ångestladdade i linje med de på Ryuchi Sakamotos »Bibo no Aozora«, på ett fulländat vis samspelar med ett finstämt piano.

Samtliga låtar har en lätt dramatisk framtoning, en inre frenesi som oftast inte får träda fram mer än genom Darnielles utmärkande röst utan i stället hålls hårt till förmån för en musikalisk renhet. Det är sparsmakat (så till den grad att albumets omslag är helt svart utöver namn och titel i vitt) men likväl väldigt uttrycksfullt och »All Eternals Deck« är ett album som spelar mer på inre styrka än estetiska effekter. Det är befriande inte minst då skivan är kraftfull nog att bära lika starka musikaliska inslag som lyriska.

För det var ju det här med John Darnielles textgeni. Jag är än inte kapabel att helt ta in skivans litterära kvaliteter men med sina tretton spår lyckas den ändå inpränta mig med bilder av ökenlandskap, mysticism, litterära blinkningar, rädslor och Charles Bronson. Detta tillsammans med de musikaliska framstegen gör »All Eternals Deck« till ett lika genomarbetat och fint som intressant och suggestivt dramatiskt album.

TOBIAS NORSTRÖM

2011-03-29