Neil Young International Harvesters: A Treasure
NEIL YOUNG INTERNATIONAL HARVESTERS
A Treasure
Reprise/Warner
Betyg: 6
»Old Ways«, Neil Youngs egentligen enda renodlade countryplatta från 1985, är inte så usel som en del vill ha det till. Åtminstone låtmaterialet håller högre klass än vad historieskrivningen i regel låter påskina. Genomamerikanska epos och öden som »Bound for Glory« och »Once an Angel« hör tvivelsutan till höjdpunkterna från hans famöst fladdriga åttiotal.
Detta är nu ingalunda lika med att albumet är något mästerverk. Allt behöver inte vara antingen eller, även om det ofta är det i Neil Youngs värld.
För det är något som inte stämmer med skivan. Ett uppenbart problem är att den är så stiff, klart mindre levande och närvarande än vad vi är vana vid från den här artisten. Men det är mer än så. Neil Young sätter ju annars alltid sin tydliga stämpel på allt han gör – till och med synth- och vocodertyngda »Trans« är youngsk ända in i märgen. På »Old Ways« tar han helt enkelt med lite för lite av sig själv och kikar i väl stor utsträckning på Waylon och Willie, hans musikaliska och i vissa avseenden andliga förebilder vid tidpunkten. I sin iver att efterlikna deras sound och metoder missar han helt vad som verkligen gör de herrarna unika: Waylons genuina uppriktighet och Willies förtroliga intimitet.
Neil Young stormade in i sin »countryfas« med huvudet före – allt ifrån en serie mer än lovligt reaktionära uttalanden till en noggrant utstuderad Willie-look – och glömde att såväl hans egna fans som den countryskock han möjligen ville nå fram till också förväntar sig hjärta. Den kanadensiske loner som han i grunden är försvann i myllret av Nashville-musiker och storslagna John Ford-scenerier. Givetvis blev Young än mer manisk i sina föresatser av det faktum att hans dåvarande skivbolagsboss David Geffen efter »Trans« och rockabillysatsningen »Everybody’ Rockin’« stämde honom för att medvetet göra okommersiella, icke representativa skivor. Neil Youngs hårdhudade manager Elliot Roberts gjorde allt han kunde för att hålla sin klient utanför medierna; detta eftersom risken för redneckplumpa, emotionellt styrda uttalanden som kunde skrämma den liberalt sinnade hardcore-kärnan av hans publik på flykten var överhängande…
På »A Treasure«, som utgörs av en samling liveupptagningar från 1984–85, runt tiden för »Old Ways«, finns det mer av typisk Young-karaktäristik. Av den countrypolitan-svulstighet som dominerar »Old Ways« märks inget, i händerna på det kortlivade kompbandet International Harvesters är musiken påtagligt svajig och oborstad med Ben Keiths pedal steel, Anthony Crawfords banjo och den korpulente cajunmagikern Rufus Thibodeaux fiol i förgrunden. Det är country från de mest ociviliserade utmarkerna. Långt ifrån fulländat men perfektion har ändå aldrig varit den här artistens signum – det är känslan man vill åt. Tagningen av Joe Londons femtiotalshit »It Might Have Been« är pur och djupt älskvärd honkytonk av ett slag som Young borde ha ägnat mer tid åt. Buffalo Springfield-klassikern »Flying on the Ground is Wrong« får i ett annorlunda arrangemang en ny ton och lyster. »Harvest«-bekantingen »Are You Ready for the Country« lånar av Waylons inspelning men söker sig längre ut i det vilda, låter som hämtad från eftertexterna till John Boormans filmatisering av »Deliverance«, gränsar till det livsfarliga. En lång, malande och bluegrasstonad version av tåghyllningen »Southern Pacific« är ännu mer förhäxande.
Så långt allt väl.
Annat är inte fullt lika bestående. »Bound for Glory« och inte minst »Get Back to the Country« hetsas fram. »Motor City« är till innehållet en av den här låtskrivarens grövsta stolpskott som knappast blir mindre populistiskt eller protektionistiskt i det här sammanhanget, särskilt om man i åtanke har tidsandan och vem som då var amerikansk president. Flera låtar som aldrig togs med på »Old Ways« eller senare studioalbum lever inte upp till sitt rykte, med visst undantag för det förebådande westerndramat »Grey Riders«.
»Old Ways« kom att bli ännu ett fiasko för Neil Young, Geffen lär förresten bara ha tryckt åttiotusen exemplar av skivan. I ytterligare några år drev artisten utan vare sig färdriktning eller kompass, för att sedan i skarven mellan åttio- och nittiotal åter komma i fas med sin samtid och då uppleva ännu en renässans med monumentala album som »Freedom«, »Ragged Glory« och »Harvest Moon«. Samtidigt hade han sannolikt aldrig nått fram dit utan att först få Nashville-fasen och de andra åttiotalsexperimenten ur sitt system. För Neil Young är trots allt utmaningar och haverier mer stimulerande än – och en förutsättning för – framgångar.
PIERRE HELLQVIST
2011-06-14
