Jay-Z & Kanye West: Watch the Throne
JAY-Z & KANYE WEST
Watch the Throne
Roc-A-Fella/Roc Nation/Def Jam/Universal
Betyg: 6
Vi lever i en tid när hiphopen har dekonstruerats i så små delar att genren i det närmaste har upphört att existera. Inte konstigt att många inblandade då letar efter fasta punkter, efter något att hänga upp rapreferenserna på. Jag har hört flera skarpa lyssnare kommentera det här albumet på just detta sätt: som en fast kärna i en annars disparat domän.
»Watch the Throne« kommer hack i häl på såväl Kanye Wests monumentala »My Beautiful Dark Twisted Fantasy« – fjolårets bästa platta alla kategorier – som Jiggas i princip helt själlösa, två år gamla »The Blueprint 3«. Det är alltså två medelålders män med lite olika förutsättningar som samsas om det här albumet.
Jay-Z är fortfarande en vass rimsmed, sånt tappar man självfallet inte över natten, men ska vi vara ärliga är det tio år sedan han åstadkom något riktigt storstilat. Det senaste decenniet har han blott ägnat sig åt att konsolidera makten. Han sitter där på tronen, i Brooklyn, med halva rapriket och prinsessan vid sin sida.
När det gäller Kanye West så är han – och det här vet ni alla om – hela populärkulturens allra raraste bokstavsbarn.
Soundet är det vi nu vant oss vid då Mr West sitter bakom spakarna eller har beställt produktionerna: bombastiskt och överbelastat. Varje fraktion av ljud har dragits till sin spets. Som gjort för de stadionkonserter han åker världen runt för att uppträda (och berätta långa poänglösa anekdoter från scenen) på. »Watch the Throne« är en sprickfärdig ballong som stiger mot himlen.
Ser ni där borta! Är det ett plan? Är det en fågel? Eller två egos sammanväxta till en supermaxad flygkonstruktion? Nej, det är bara »Watch the Throne« på väg upp i stratosfären, helt full av sig själv.
Jag hör en endaste riktigt bra, hårt drabbande låt på den här plattan: »New Day«. Jay-Z och Kanye växlar där ord om hur de ska klara av att uppfostra sina avkomlingar i en svår värld. RZA:s produktion passar som hand i handske till det dystra budskapet.
Vi lever i en polariserad värld. Antingen är det svart eller så är det vitt. Om den här plattan har jag såväl läst att det är det största som hänt hiphopen sedan Kool Herc fick det där DJ-giget på sin syrras fest i augusti 1973 som att det är en samling låtar som skämts för sig på sista personalfesten på MC Hammers konkursbolag.
Trist nog ligger sanningen någonstans mitt emellan, bortom alla braskande slagord och högröda åsikter. Det här är ett fullt ut godkänt rapalbum, men de bägge medverkande herrarnas historia gör att betyget och intresset dras ner; förväntningarna är så klart mycket högre än på två nymornade debutanter. Känslan är att det här samarbetet är bra, mycket bra, alltihop: rimmen, produktionerna, hooksen, gästerna, attityden. Men ändå på samma gång: fullkomligt och allomslutande ointressant.
Eller som den svenske rapparen Organismen uttryckte det, lugnt och sobert på sin Twitter efter att han lyssnat: »Är ett stort Jay-Z fan och har verkligen rådiggat Kanyes senare grejer men den här plattan var inget för mej.«
TONY ERNST
2011-08-23
