Lindsey Buckingham: Seeds We Sow

LINDSEY BUCKINGHAM

Seeds We Sow

Mind Kit/Eagle Rock/Playground

Betyg: 8

Lindsey Buckingham var tjugofem år när han stegade in i Fleetwood Mac med ett år äldre musikpartnern och flickvännen Stevie Nicks. De blev den amerikanska grenen i det ursprungligen brittiska bluesbandet, då det under sjuttiotalet förvandlades till något så ovanligt som en både djupt sofistikerad och kommersiellt dominerande musikmaskin.

Fleetwood Mac har gjort fler album, soloalbum, haft fler hits och tjänat mer pengar än du kan räkna till. Bandet liknar ett pendeltåg, horder av folk har åkt ut och in genom åren. Exceptionellt många av medlemmarna har dessutom haft förhållanden med varandra på olika sätt. Men röran och spänningen har också provocerat fram alla ilskna, bittra, vackra låtar som vi kan utantill. Sedan starten 1967 har Mick Fleetwood och John McVie varit de enda konstanterna i bandet.
När Fleetwood Mac antagligen ger sig ut på turné 2012, säkerligen med ett nytt album i bagaget, lär det vara Mick, John, Stevie och Lindsey som frontar bandet, på den tredje turnén med andra plattan sedan 1998 utan det saknade starka kortet Christine McVie.

Stevie Nicks kom tidigare i år med det på sina ställen hyllade albumet »In Your Dreams« (5/10 av Tobias Norström i Sonic) med fet produktion på storbolag. Nu kommer Lindsey med en näst intill helt hemmagjord platta på egen liten etikett. Det är hans sjätte soloalbum, det tredje på fem år. Tio egna låtar plus en cover på Rolling Stones »She Smiled Sweetly«.

Hans senaste egna hit var på nittonhundratalet, soloplattorna har gjort ytterst blygsamma avtryck i det allmänna medvetandet. Själv anser han att detta är det bästa han har gjort. Det är troligtvis den mest populära proklamationen konstnärer brukar ha om nya alster – men han kan ha rätt. »Seeds We Sow« är i alla fall bland det spinkigaste han har gett sig på sedan han som glin satt och tränade rösten och fingerfärdigheten till Kingston Trios »The New Frontier«.

Han är en fenomenal gitarrist och sångare, här med en aldrig sviktande känsla för balansen mellan klassisk americana och pop. Jag tappar nästan andan av låtar som »In Our Own Time« och »Stars Are Crazy«. Men skivan är så stark som helhet att det känns som om »Go Your Own Way« och »Big Love« nu har fått både barn och barnbarn.

MARTIN THEANDER

2011-09-13