Momus & John Henriksson: Thunderclown
MOMUS & JOHN HENRIKSSON
Thunderclown
American Patchwork
Betyg: 8
Framför mig: en strimma spegel, några flaskor i grönt och brunt. Bakom mig: kroppar i rörelse, stolar och bord, råa tegelväggar, mörker. Omkring mig: sorl, skramlande glas, synnerligen ljuv musik. I min högra ögonvrå: stigande, hormonfylld vätska.
Aldrig har jag stått på krogen och gråtit, men en aprilkväll år 2002 var det väldigt nära. Anledningen? Dåvarande DJ:n – Twisterellas Angelica Butura, om jag minns rätt – lade det brittiska bandet (The Real) Tuesday Welds sjua »Am I in Love?« på skivspelaren.
Vilken dänga; jag föll direkt. Dess blandning av elektroniska pip, letargiskt men ändå innerligt croonande och sönderklippta, charleston-jazziga arrangemang talade till mig. Dess blandning av romantisk nostalgi – Broadway, evig ungdom, sprattlande ben, kortklippta frisyrer, glimrande martinis – och försiktigt framåtblickande talade till mig. Dess blandning av aningen töntiga liknelser (»Love makes you a date/Takes you to some wonderful place/Love clears its plate/And leaves you to pay«) och viktiga frågor som många borde ställa till sig själva (»Love, am I in love/Just with love or with you?«) tilltalade mig.
Så där hängde jag över bardisken och kämpade mot lyckotårarna.
Snyftning, brett leende, snyftning.
Sedan denna sinnesrörelse har jag förstås letat efter skivor och melodier med makten att beröra mig på samma sätt. Bortsett från några ytterligare (The Real) Tuesday Weld-alster – »Déjà Vu«, exempelvis – visade de sig emellertid vara rätt svårfunna. Ett tag var jag på väg att ge upp hela det sökandet.
Men se, i somras släpptes »The Thunderclown«; en tiotummare signerad skotten Nick »Momus« Currie och stockholmaren John »Molnbär av John« Henriksson, en tiotummare utgiven på Tona Serenad, bolaget John driver tillsammans med Gustav »Klarinettmusiken« Rådström och Joel »Musette« Danell. Eftersom jag både gillar Molnbär av John och mycket av det Momus tagit sig för under sin drygt tjugofemåriga karriär fick den min nyfikenhet att gå i taket.
Och – lycka! Ödet! – de fyra låtarna på »The Thunderclown« visade sig samtliga vara allt som »Am I in Love?« var… och mer därtill. Grunderna till dem baserades nämligen på brusiga, dammiga och aningen antika samplingar hämtade från Johns skivbackar och ovanpå dessa kved Momus stillsamt om kärlekens innersta skrymslen, älskogens mångfacetterade möjligheter och relationernas ständiga kval. Samtidigt var de mer sofistikerade än hela (The Real) Tuesday Welds produktion, mer soniskt intressanta, mer intelligenta, mer… mer, som sagt.
Eller: Tänk er musikstycken vars stämningar och tonlägen ligger någonstans mittemellan Jacques Brels chansoner, electronica och Ella Fitzgeralds insjungningar av George & Ira Gershwins »But Not for Me« och Rodgers & Hammersteins »It Might as Well Be Spring«. Då tänker ni er »The Thunderclown«.
Om Angelica spelat dem den där aprilkvällen hade jag garanterat börjat storböla.
Dessutom har Momus och Johns samarbete även lett fram till en fullängdare; en fullängdare som komplicerat nog döpts till »Thunderclown«, en fullängdare som ser dagens ljus via Momus etikett American Patchwork.
En fullängdare som fortsätter det tiotummaren startade.
Ty inte nog med att två av dess spår även återfinns på »The Thunderclown« (»Gibbous Moon«, »Precocious Young Miss Calloway«) och att två av dess i övrigt återstående spår är omstöpt »The Thunderclown«-material (»The Thunderclown«, »The Criminal«) – dess resterande nio spår innehåller och utvecklar föregångarens tendenser.
Framför mig: en kallt strålande datorskärm. Bakom mig: två sängar, ett fönster, natten. Omkring mig: synnerligen ljuv musik. I min bröstkorg: hjärtats slag.
Många är de tonala kickar jag fått i detta rum, under 2011 har »The Thunderclown« och »Thunderclown« stått för några av de främsta.
Andemeningen? Köp båda om du älskar pop.
JOHAN JACOBSSON
2011-10-04
