Monty: 1000 år senare

MONTY

1000 år senare

Hybris/Border

Betyg: 5

Om man plockar ut de främsta enskilda ögonblicken på de tre album David Pagmar spelade in som Montt Mardié under nollnolltalet får man ett av det förra decenniets bästa svenska album.

»Bag of Marbles« från »Drama« (2005), »Set Sail Tomorrow« och »I Will Write a Book« från »Clocks/Pretender« (2007) och »Dancing Shoes« från »Skaizerkite« (2009) är alla fulländade poplåtar, formstöpta i en idérikedom och melodikänsla få svenska låtskrivare i hans ålder kommit i närheten av de senaste tio åren. Ett ögonkast över Pagmars skivproduktion visar att han är den ende i sin generation med potential att skriva en svensk motsvarighet till Prefab Sprouts mästerverk »Andromeda Heights«. Så begåvad är han.

Men sedan Pagmar övergav sitt engelskspråkiga alias för att i stället skriva på sitt modersmål har någonting gått förlorat. Där han som Montt Mardié närmade sig klassiskt musikhantverk i rakt nedstigande led från Paddy McAloon och Burt Bacharach försöker han på sin andra svenska fullängdare, »1000 år senare«, återuppfinna sig själv som en svensk Jim Kerr eller Gary Kemp. Uppsåtet rimmar illa med förmågan. Den åttiotalistiska ljudbilden blir till gladpack mellan melodierna och lyssnaren.

Men två gånger skymtar David Pagmars unika begåvning fram mellan raderna. »Gloria« och »Paraply« – egensinniga svenska versioner av de världsomspännande hitsinglarna »Halo« och »Umbrella« med Beyonce respektive Rihanna – fungerar som påminnelse om att en bra låt alltid är en bra låt, oavsett på vilket språk den framförs.

NIKLAS ELMÉR

2011-11-15