Labyrint: Labababa…
LABYRINT
Labababa…
Universal
Betyg: 7
Fyramannabandet från Gottsunda i Uppsala blev hastigt och lite olustigt – och det måste man säga: utan deras egen förskyllan – Sveriges mest uppmärksammade grupp efter att polisen stoppat deras spelningar ute på bygden, allt med hänsyn till deras drogliberala texter.
Och oavsett vad man har för åsikt i frågan om droger är det inte värdigt ett demokratiskt rättssamhälle att polisen ska avgöra vilka band som ska få uppträda inför publik. Det låter snarare som direktiv från mycket mörkare europeiska tidevarv.
Själva tycker bandmedlemmarna att polisen är tramsig som jagar vuxna människor för lite weed. Det är ju deras fulla rätt att tycka så. Men utan att låta som en representant för Hem och Skola är frågan tyvärr något mer problematisk än så.
Är man född på sextio- eller sjuttiotalet (som jag då är) och har växt upp i det Sverige där hasch, marijuana och andra droger ganska plötsligt dök upp i folkhemmet har man festat och njutit av preparaten, jag ska inte ljuga. Men man har också vänner som försvunnit i ruset och aldrig kommit tillbaka. Jag behöver fler fingrar än de på ena handen när jag ska räkna upp de som försvunnit i narkotikarelaterade dödsfall. När jag sitter där och minns deras första bloss på pipan eller jointen på hemmafesten är det inte lika roligt längre att lyssna till weed-propagandan.
Samtidigt inser jag dubbelmoralen: jag har mycket större tolerans med jamaicanska artisters allehanda utfall. Det bekymrar mig av okänd anledning mycket mindre att Buju Banton hatar bögar och att Beenie Man missionerar för fri narkotika. Kanske är det språket: här kommer Labyrint och sjunger på svenska om saker man normalt sett bara hör på engelska. Den populärkulturella engelska som man inte riktigt behöver ta på allvar.
Nota bene: jag vill inte pådyvla mina egna ansträngda åsikter om droger på någon annan. Jag bara redovisar vad jag känner när jag lyssnar. Någon med liberalare förhållningssätt kommer inte att höja på ögonbrynen nämnvärt här.
Labyrint har släppt ett par EP:s och enskilda spår tidigare. Med låten »Vår betong« för några år sedan nådde de miljonpublik utanför de traditionella kanalerna. Men nu är det storbolagsdebut med allt vad det innebär av press och haussade förväntningar.
Jag tycker att de klarar övergången utmärkt. De har inte gjort våld på någonting av det som är Labyrints kärna och hjärta. Och om bandets texter till viss del kan upplevas som väl tveksamt drogförhärligande är det framför allt musiken som gör det här till en suverän fullängdsdebut. Produktionerna av Masse, Salla, Måns Asplund och bandets egen DJ Sai är – med svenska mått mätt – sensationella. De hade inte skämts för sig på en nyproddad rootsplatta från den lilla ön i Västindien. Kingston-klass, således.
Labyrints tre sångare/rappare gör också att » Labababa…« känns såväl nyskapande som uppfriskande. Jaccos Nate Dogg-liknande sångprestationer, Akis bistra och orakelliknande uppsyn, Dajankos mer spillevinkaktiga inpass: alltihop bidrar att göra totalsumman större än de enskilda delarna.
En stark storbolagsdebut där undergroundkänslan finns kvar orörd.
TONY ERNST
2011-11-29
