Man Without Country: Foe




MAN WITHOUT COUNTRY

Foe

Lost Ribbon/Cooperative/Universal

Betyg: 4

 

Om man, som jag, vid ett par tillfällen under sin uppväxt bytt hemort får det konsekvenser som i vuxen ålder är svåra att relatera till om man inte själv gjort samma resa. Ett begrepp som uppväxtplats blir svårt att definiera, frågan »varifrån kommer du?« svår att besvara. I mitt fall innebar den relativa geografiska rotlösheten att intressekonstanter blev extra betydelsefulla. Inte minst mitt platsminne är överdrivet knutet till musik. Jag minns nätt och jämnt min första skoldag men exakt var jag befann mig någonstans, hur rummet luktade och varför, första gången jag hörde Harry Nilssons »Everybody’s Talkin’«.

I detta har jag i teorin en del gemensamt Thomas Greenhalf and Ryan Owen från Wales. Deras musik och kanske framför allt deras bandnamn är sprunget ur just rotlöshet som självidentifikation (eller som de själva uttrycker det, »a sense of not belonging«). I praktiken har vi däremot mindre gemensamt. Ingenting i musiken Greenhalf och Owen spelar in tillsammans som Man Without Country vittnar om en längtan efter att hitta hem, att faktiskt nå en slutstation som man i bästa fall kan komma att kalla sin egen.

I ett frustrerat försök att formulera sin längtan efter ett eget uttryck tar de till så många enkla knep, fattar så många enkla beslut, att helheten i slutändan framstår som ansiktslös och renons på identitet. Under några få minuter på »Foe« får Man Without Country åttiotalets ansiktslösa ambient att kännas samtida. Där och då hittar de hem, om än tillfälligt. Ögonblicket senare har de skyndat vidare, vilse igen.

NIKLAS ELMÉR

2012-05-28