#85-outtake: Retrotipsspalt






Påbörjad men inte i tid avslutad för att hinna komma med i Sonic #85 – en retrotipsspalt av det slag vi stundom kör på våra retrosidor i tidningen. I stället för i tidningen får den härmed göra nytta på sajten.

DIVERSE ARTISTER
Back to the River – More Southern Soul Stories 1961-1978
Kent Soul/Cosmos

För alla som skaffat boxarna »Take Me to the River« och »FAME Studios Story« och vill ha mer. Mer, damnit. På samma vis som nämnda praktverk levererar trippel-CD:n »Back to the River« en inte så lite inspirerande symbios av välkänd och obskyr Södern-soul.

Att fler nu får chans att uppleva Joe Perkins gastkramande, närmast suicidala och Quinvy-inspelade gestaltning av Bill Andersons countryballad »Think I’ll Go Somewhere and Cry Myself to Sleep« är skäl nog att skänka en tacksamhetens tanke till Tony Rounce och Dean Rudland som gjort ett alldeles strålande urval. Då har vi inte gått in på den förnämliga bookleten.

 

ALLEN TOUSSAINT
Toussaint: The Real Thing 1970-1975
Raven

Tre magnifika album – »Toussaint« (1970), »Life, Love and Faith« (1972) och »Southern Nights« (1975) – på en dubbel-CD. Oförskämt välljudande, mångbottnad musik från mästaren som sorgligt nog nyligen lämnade oss. En av jordens stora utmaningar de närmaste åren är att gå vidare utan Allen Toussaint bland oss.

 

CARLY SIMON
Songs from the Trees – A Musical Memoir Collection
Elektra/Rhino/Warner

Alltid haft svårt för den jolmigt självcentrerade singer-songwritersort som Carly Simon och hennes make James Taylor länge var något av the royal couple inom. Ni vet den som saknar Joni Mitchell och Neil Youngs excentricism, de i vissa bemärkelser likasinnade men mer countryrotade kollegorna John Prine, Kris Kristofferson och Mickey Newburys precision och vardagsvärme, Bob Dylan, Tom Waits och Rickie Lee Jones historier och karaktärer, Warren Zevons sarkasmer, Carole King och Jackson Brownes melodier, Bruce Springsteen och Van Morrisons sväng.

Oklart vad som egentligen återstår…

Med det sagt, Carly Simons röst har aldrig varit lätt att vifta bort. Den har en lyskraft som kan få högst mediokert material att få en mening. Du får detta svart på vitt i och med denna samling, ett handplockat slags soundtrack till hennes nyligen utgivna självbiografi. Upplägget är smart och intressant, varje låtval kopplas i bookleten till en specifik passage ur boken. Vi får veta att två av hennes bästa låtar, »I’ve Got to Have You« och »Three Days«, båda skrevs om (kortvariga romansen) Kristofferson. Men du ska vara tämligen besatt av sjuttiotalets amerikanska singer-songwriterepok och utrustad med rikliga mängder tålamod för att svälja hela denna dubbel i ett nafs.

 

OTIS REDDING
Soul Manifesto: 1964–1970
Atco/Warner

12CD-box som ger dig en Otis-dos du klarar dig på livet ut.

 

FLEETWOOD MAC
Tusk [Super Deluxe Edition]
Rhino/Warner

Skivan där Lindsey Buckingham slutligen släpper alla hämningar och intar skepnaden av ett alltmer förvirrat studiogeni á la Brian Wilson. Alltsammans en nätt liten reaktion på massframgången med föregångaren »Rumours«. Han låter närmast manisk på sina håll. Ingen helt frisk människa spelar in något som (briljanta) »That’s Enough for Me«. Men som alltid med Fleetwood Mac är balansen avgörande. Stevie Nicks drömska sagokreationer kan bli mycket på ett bräde – » one continually gets this distinct image of Nicks as a young woman who played Ophelia at some high school production of Hamlet and never quite recovered from the experience«, som Nick Kent formulerade saken – men här livsviktiga som motpart till Buckinghams hyperintensiva kreationer. Vilket i ännu högre grad gäller Christine McVies jordnära alldaglighet. »Never Make Me Cry« är en av hennes allra mest rörande skapelser och en av skivans definitiva höjdpunkter.

Redan från början matiga »Tusk« blir i »Super Deluxe Edition«-utförande, med liveinspelningar samt ett koppel av outtakes och alternativa versioner, ett smärre julbord av allsköns stilar, känslor och intryck. Men, i alla fall ett julbord du minns.

 

GENE CLARK
Two Sides to Every Story
High Moon/Border

Nyutgåva från 2013, som nu fått distribution här över, av en sorgligt förbisedd skiva ur Gene Clarks på det stora hela lite för förbisedda solokarriär. Nyskild, olycklig och skäggig drog sig den forne The Byrds-medlemmen undan bransch och karriärtänk efter den kommersiellt fruktlösa satsningen med ambitiösa »No Other«. 1977 års »Two Sides to Every Story« är mer traditionell, intim och avskalad. Håller kanske inte ihop i alla avseenden, men »Lonely Saturday«, »Hear the Wind«, »Past Addresses« och versionen av James Talleys förkrossande »Give My Love to Marie« är Clark-patenterad enslighet när den är som starkast.

 

DIVERSE ARTISTER
Georgie Fame Heard Them Here First
Ace/Playground

De olika »Heard Them Here First«-volymerna har tidigare gett oss rötterna till bland andra Ramones, Nick Cave och Dusty Springfield. Senast ut är en CD med låtar som den brittiske pianohipstern Georgie Fame satt tänderna i genom åren, från Lord Kitcheners allt annat än rumsrena calypsodänga »Dr Kitch« till Jimmy McGriffs härligt flottiga orgeljazz i »All About My Girl«. Ytterligt bensprattlande, från början till slut.

 

NEKO CASE
Truckdriver, Gladiator, Mule
Anti/Playground

Ståtlig vinylbox som rymmer alla den kanadensiska brandfacklans åtta album samt en åttiosidig fotobok. Förhoppningsvis kanske detta leder till att fler inser hur briljant hennes andra album, countrysouliga »Furnace Room Lullaby« från 2000, är. Det övriga är inte så pjåkigt heller.

 

DIVERSE ARTISTER
Bobby Gillespie Presents Sunday Mornin’ Comin’ Down
Ace/Playground

Hänförande kärleksförklaring till musik, från Suicide och Link Wray till Dion och Willie Nelson.

 

LOU REED
The Sire Years: Complete Albums Box
Rhino/Warner

Hur cool och bra Lou Reed än var hann han under senare delen av sin karriär spela in ohyggliga mängder yxig klumpedunsrock på alldeles för många alldeles för långa skivor. En hel del av denna yxiga klumpedunsrock finns nedtryckt i denna behändiga lilla låda. Men »New York«, återkomsten från 1989, är alltjämt hård och gnistrande som en juvel. Och »Ecstasy« från 2000 är souligare än i alla fall jag minns den.




Relaterat

2019 års bästa album
2016 års bästa album
2015 års bästa album
2013 års bästa album
2012 års bästa album
2011 års bästa album