Bruce Springsteen: The Ties That Bind – The River Collection

Det är ju så, väldigt mycket av det Bruce Springsteen gör kan andra göra ännu bättre.

De första skivornas hetsiga ordsvada är skönt gatumyllrande men aldrig på samma souliga eller jazziga vis som Van Morrison, den är heller aldrig lika poetiskt frisinnad som Tom Waits eller Patti Smith, aldrig belevat graciös som Mink DeVille, aldrig obehaglig som Lou Reed, aldrig lika infernaliskt energisk som Graham Parker, inte lika cool i sin intensitet som Rickie Lee Jones, aldrig lika konfrontativ i sin katolska skuld som Dion.

Springsteens otaliga ropa och svara-bagateller är självfallet inte utan en stupid charm, men det stämmer å andra sidan in på vilket finnigt litet fratrockband som helst som kan sin Little Richard och Mitch Ryder.

Kärleksballaderna kan vara fina men det är frestande att nämna både två och hundra soulsångare eller countrylegendarer som förutom att de har liknande låtar som är ännu bättre också är begåvade med betydligt större röster.

Instinktiva pophits har han haft påtagligt få jämfört med ett band vars gärning (och estetik) han har närstuderat, alltså Creedence Clearwater Revival.
Ifråga om dånande rockmuller är han evigt underlägsen Neil Young. De akustiska plattorna visar, med visst undantag för »Nebraska«, på hans brister som sångare och låtskrivare när han inte har E Street Bands driv att luta sig emot. Den avklädde Springsteen intar besynnerligt ofta skepnaden av en ganska fyrkantig folksångare.

I kategorin state of the union-plattor från åttiotalet krymper kolossen »Born in the USA« till en dvärg när den ställs bredvid monument som Public Enemys »It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back«, »Document« med R.E.M, Sonic Youths »Daydream Nation«, Black Flags »Damaged« eller, jo faktiskt, John Cougar Mellencamps »Scarecrow«. Och det oavsett om jämförelsen handlar om låtar, vrede, substans, mystik eller laddning. Spelar in gör säkert det faktum att Bossens braksuccé är långt ifrån så politisk som den utmålats som – och på omslaget utmålar sig själv som.

Vad gäller skilsmässoplattornas ädla konst befinner sig »Tunnel of Love« aldrig i närheten av vare sig svänget eller svärtan på John Hiatts »Bring the Family« från samma år.

Vill man prompt ha överproducerad kalifornienrock av en uppenbart vilsen medelålders man rymmer valfri Don Henley-platta mer välformulerade insikter än »Human Touch« och »Lucky Town«.

Ju mindre man behöver säga om hans samtidskommentarer – »57 Channels (And Nothin’ On)«, »American Skin (41 Shots)« – desto bättre. Klumpiga övertydligheter som vill för mycket, i synnerhet om man i åtanke har Bob Dylans smidiga handlag med tvetydiga betydelser och mångbottnad surrrealism.

Och Springsteens musik av i dag? De senaste skivornas Brendan O’Brien-brötiga kraftrock ter sig poänglös när vi har en Håkan Hellström som visar att det går att få gubbig boogie att gunga så länge sinnena är vidöppna för spontanitet och nya impulser.

Så träder då vän av ordning fram med argumentationens mest givna motreplik:

– Liveartisten Bruce Springsteen går väl i alla fall inte anmärka på?

Man måste så klart beundra att han alltid levererar, jämt är att lita på. Det finns en trygghet i den typ av underhållare som går in och gör jobbet, oavsett vilket.

Men det är också just där problemet ligger.

Som scenestradör är Springsteen mer affärsidé än artist, mer maskin än människa. En rockande sorts Robocop. En Rambo med gitarren som kulspruta. Enkelt uttryckt – en superhjälte. Som med de flesta superhjältar man en gång såg upp till växer man ifrån konceptet – med tiden lär man sig hur det kommer sluta, den dramatik som går att sikta följer en given mall. Finns det spänning kvar ligger den på nivån huruvida »Jungleland« kommer att vara tio eller fjorton minuter lång eller ifall någon »Magic«- låt får stryka på foten till förmån för »Kitty’s Back«. Big deal.

På det stora hela vet man så väl vad som väntar – stora känslosvep, knutna nävar och allsång. En kollektiv, och inte så lite utdragen, orgasm som på beställning.

På scen är eufori-Brooooce uteslutande ämnad åt att vara till lags. Trots att det talas om att han har fansen som i en liten ask är det snarare Springsteen som är helt underställd publiken. Hans främsta uppgift numera är att langa fram den storbildsskärm som åhörarna behöver för att projicera sina egna liv på; en ambulerande självhjälpsverkstad.

Hur han står ut? Han har tjänat en hacka på att vara trevlig och tillmötesgående.

Redan 1975 skrev Simon Frith i rockmagasinet Creem om »his eagerness to please«.

Och det började tidigare än så. Ta den gången då dåvarande managern Mike Appel och hjälpredan Bob Spitz spelade upp andra albumet »The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle« för Charlie Koppelman, Columbia-bossen som var skeptisk till underbettet från Freehold efter debutskivans marginella framgång. En bit in i lyssningen stängde höjdaren av musiken med orden: »Gott folk, jag tror det börjar bli dags för oss att runda av vår relation med Bruce Springsteen. Den här skivan kommer inte släppas av oss.«

Medan Appel gick vidare och försökte få andra skivbolag intresserade valde den unge låtskrivaren att göra om skivan så att den skulle behaga cheferna.

Skivan gavs ut på Columbia.

Det väluppfostrade beteendet går inte minst igen i de senaste tjugofem årens scenupplaga. Att han aldrig krånglar, bökar eller bryter samman, aldrig någonsin är tvär eller seriöst oförutsägbar, utgör tvivelsutan ett bärande fundament i bygget av Springsteen som en pålitlig liveartist.

Alltså detsamma som diskvalificerar honom från att vara verkligt spännande.

Det blir man först när artisten vågar, eller inte längre kan göra annat än, uppvisa mänskliga drag. Och det behöver ingalunda handla om att vara full, hög, naken eller arrogant på scen; nej, det kan räcka med att publiken då och då tillåts skymta sprickorna i fasaden. Alltså artistens egentliga humör, tankar och emotionella status.

Även om hardcorefansen må anse att man faktiskt kan utläsa detta i hur deras idol från en kväll till en annan byter ut tre upptempolåtar mot tre modstulna ballader. Japp, så långt kan faktiskt hans grad av excentricitet sträcka sig.

Det närmaste Bruce Springsteen har kommit Bob Dylan, Neil Young, David Bowie och Lou Reeds upprepade, stundom avancerade, försök att skrämma bort sin egen publik var när han på världsturnén 1992–93 kompades av ett uppbåd ytterst opersonliga studiomusiker. Garanterat superduktiga men givetvis ojämförbara med E Street Bands samspelthet, sväng och mytomspunna persongalleri.

Ändå var tilltaget inget som på allvar undergrävde bilden av honom som superhjälte. På sin höjd sågs han nu bara som en superhjälte med lite svagt omdöme. Ja, som när Stålmannen umgås väl oaktsamt med röd kryptonit.

Missförstå mig rätt, jag gillar Bruce Springsteen.

Däremot finner jag bara anledning att älska honom när han verkligen är unik.

Och unik är han endast i ett avseende. Det är i de där ensliga nattballaderna på 1980 års dubbelalbum »The River«. Speciellt de som ligger mot slutet: lite gömda, bortglömda, på förhand dömda.

De kan ingen annan göra, ingen har ens varit i närheten av den misströstande tomhet som dessa låtar i all sin kuvade lågmäldhet formligen ekar av. Där är Springsteen sin egen sort, uppenbart i sitt rätta element, fullkomligt oersättlig.

Oräkneliga har försökt återskapa låtarnas ödslighet, men man måste nog ha varit där när det begav sig för att med sådan sensibilitet gestalta en specifik tidsepoks sordinerade stämning.

Det är här som han slutar sjunga om allt vad människan kan göra av livet och i stället skildrar vad livet riskerar att göra med människan.

Det är här som han artikulerar hur de individer som var med om att bygga upp det förlovade landet – dess varor, ideal, så kallade välstånd – bit för bit bryts ner tills det enda som återstår är ett stort svart tomrum av ingenting: »You wake up and you’re dying/you don’t even know what from.«

Det är här som han, i likhet med Curtis Mayfield och Merle Haggard, lyckas göra de stora, komplicerade frågorna småskaliga och allmängiltiga. Den avslutande låten »Wreck on the Highway« skulle på de flesta skivor ses som en passning till en ödesmättad gammal countryballad av Roy Acuff eller möjligen en uppdatering av sextiotalets alla death discs. Men i en kontext fylld av resignation och förebådanden blir denna spröda hymn något mycket mer än så. Inte bara en påminnelse om livets förgänglighet, som den ju de facto också är, utan även en stilla uppmaning om att hålla fast vid ögonblicken av ljus och värme – hur små eller triviala de vid en första anblick än kan förefalla. Livet blir ju aldrig större än stunderna då du håller om din älskade. Skulle något oönskat eller otäckt hända är alltid det första du ångrar att du inte höll ännu lite hårdare, ännu lite längre.

För vad som stryker omkring i skuggorna längs med hela albumet är döden. Sällan uttalat, men vi lyssnare färdas undan för undan allt längre in i ett mentalt tillstånd av mörker. Att någon då på skivans sista utpost dör i en trafikolycka ute på motorvägen – annars en symbol för frihet och outtömliga möjligheter, inte minst i sångarens egna låtar – sker knappast av en slump.

Skivans porträtt av den amerikanska drömmen som mardröm (»is a dream a lie if it don’t come true, or is it something worse«) är som företeelse betraktad föga originell, men Springsteens val av angreppspunkter gör det klurigt att hitta någon tydlig musikalisk motsvarighet. För att finna en lika tematisk som ideologisk själsfrände får man vända sig till Jayne Anne Phillips episka familjehistoria och dirty realism-klassiker »Machine Dreams«.

Gemensamt för »The River« och romanen ifråga är kritiken av den meningslösa materialism som föranleder en ansenlig del av medborgarna att ignorera utbildning och i stället vika tid, kraft, ibland hela liv åt en kapitalistisk dröm som ändå bara är förbehållen några få. Först är det arbetarklassens uppgift att bygga de maskiner som är själva motorn i denna dröm, sedan får de köpa dem för att köra omkring i eller använda sig av vid väpnade konflikter med fjärran länder. I maskinernas spår finner man utplåning och ödeläggelse. Inte bara från krigsföringens flygplan, helikoptrar och robotar (all in the name av att försvara »drömmen«) eller i form av hänsynslös rovdrift på naturtillgångar (för att finansiera densamma). Nej, även på ett mer vardagspragmatiskt plan i hur vägar och bilar – hur motsägelsefullt det än kan låta – mer än något annat distanserar stadens invånare från varandra. Allt, så klart, del av en större ideologi vars etnologiska ambitioner syftar till att urholka det lilla som finns kvar av såväl centrala mötesplatser som samhörighetskänsla.

Exakt där – i detta ödeland, i detta ogästvänliga vakuum – driver ett flertal av karaktärerna i »The River«- balladerna runt. Om natten, i regel utan mål och mening, alltid i bil.

(I Europa förlöjligas inte sällan Springsteen för sitt flitiga bilåkande. Omdömeslösa invändningar av detta slag kan bara komma från personer som aldrig har försökt att ta sig fram till fots i en genomsnittlig amerikansk stad.) Ta bara »Stolen Car« och berättarjaget som i sviterna av ett förtvinande äktenskap kör omkring i en bil som inte är hans egen. En känsla av overklighet byggs upp av spartansk instrumentering, återhållet sångutspel, vemodiga klaviaturklanger, spökliga skuggkörer och en närapå minimalistisk berättelse om killen som bara är en av alla undanskuffade som i hela sitt liv har väntat på att bli sedd. Varje natt åker han där på gatorna i hopp om att han förr eller senare ska upptäckas. Om så bara för att gentemot sig själv få en bekräftelse på att han faktiskt finns. Som det är nu skulle ingen notera om han försvann, han skulle kunna köra rakt in i mörkrets hjärta och aldrig någonsin återvända utan att någon skulle märka minsta skillnad: »But I ride by night and I travel in fear/That in this dark- ness I will disappear.«

I intervjuer har Springsteen flera gånger talat om den osynliga massans uppdämda smärta, likaså vikten av att varje individ då och då får känna sig värdefull. Hans vetskap om att illa trängd utsatthet i förlängningen kan leda till de slags desperata vansinnesdåd vi nästan bara förknippar med USA utmynnade i det som två år senare blev godhet vs ondska-drabbningen»Nebraska«.

»Maskindrömmar«, som Jayne Anne Phillips bok heter på svenska, är en svidande vidräkning med den kapitalistiska ideologins baksidor, främst fokuserad på de klass- och genusfällor som förutom att bereda väg för efterkrigsboomen även vidmakthåller livsstilen som den förde med sig. Och det är just i dessa fällor huvudpersonerna i »The River«-låtar som »Jackson Cage«, »Independence Day«, »Point Blank«, »Stolen Car«, »Fade Away« och titelspåret sitter fast.

Situationen summerades klokt av Springsteen själv i ett mellansnack på Hovet i Stockholm 1981, ett citat som yttrades för trettiofyra år sedan men knappast är mindre aktuellt i dag.

– Jag växte upp i en småstad. Ju äldre jag blev desto mer började jag se mig omkring, och jag kunde för allt i världen inte begripa hur någon som jag någonsin skulle kunna ta mig därifrån. Jag tittade på min pappa, enda gången som han gavs möjlighet att lämna stan så var det för att rycka in till andra världskriget. När han återvände från sin tjänstgöring gifte han sig, bildade familj och började jobba på en plastfabrik. Hans pappas liv såg likadant ut. Det verkade som att det enda min far och jag hade gemensamt var vår begränsade tillgång på information; vi hade ingen kännedom alls om de krafter som styrde våra liv. Och där jag såg på farsan som ett offer hade han själv aldrig ens slagits av tanken på att han skulle kunna vara det.

Redan på »Darkness on the Edge of Town« två år tidigare började Bruce Springsteen ta itu med verkligheten, inte längre bara en romantiserad vision av den. Under en tid då amerikansk ekonomi och industri befann sig i alarmerande utförsbacke fick gatuhustlern och strandpromenadsvärmaren i honom stå tillbaka. Fram klev i stället någon som ännu inte var riktigt redo att slå sig till ro, ta ansvar, men varje dag fick nya bevis på hur hans närmaste tampades med skulder, räntor, uppsägningar, pressade äktenskap och krossade illusioner; Guys they just give up living/And start dying little by little, piece by piece.«

En gång för alla tvingades Springsteen inse att alla de vackra förlorarna från hans tidiga skivor hade haft sin tid, att tillvaron faktiskt kan trasa sönder en på riktigt.

Med egna ögon såg han det i omgivningens ihopsjunkna axlar, skamfullt undflyende blickar, fördragna gardiner, alltmer frekventa »home for sale«- skyltar. Folk i hans egen ålder gick på nitar, fångades i flykten, blev vuxna.

Den karga atmosfär som ringar in »Darkness« var en reaktion på detta, men även annat: den förbittrade juridiska strid han utkämpat med sin gamla manager, den symfoniska svulstighet som gav genombrottsskivan »Born to Run« vingar, allt vad hemlandet hade utvecklats till. Att spela in en grandios rock’n’rollversion av »West Side Story« hade tagit honom långt men ännu inte avlägsnat honom helt från hopplösheten i de slitna, färglösa, förgiftade arbetarklassbygderna runtom i New Jerseys badlands.

Dessvärre lät »Darkness« rent musikaliskt aningen jämntjock och odynamisk, flera låtar kom att spraka av liv först i sina liveskepnader. Vidare utgick skivan till stor del från en halvdunkel känsla – med nästa ville Springsteen nyansera, för att inte säga konkretisera, flera av föregångarens skissartade karaktärer.

Med gitarristen och gamle polaren Steve Van Zandt som ny medproducent var målet att få allt att låta så live som möjligt: »Om vi nu är världens bästa band, låt oss då bevisa det«, sa Van Zandt. Soundet är också skramligt, burkigt, skönt opretentiöst i all sin spretighet. »The River« rymmer trots allt lika många gapiga nonsenslåtar som stämningstäta skymningsserenader. Det är i särklass den platta i Springsteen-katalogen som är mest eklektisk och rymmer flest temperament.

Aldrig har han låtit mer mänsklig än vad han gör här. Eller egentligen mer än så, aldrig har han låtit mer medmänsklig.

Ändå tenderar historieskrivningen att ignorera skivan – antagligen för att de omgivande båda albumen »Darkness on the Edge of Town« och »Nebraska« i all sin sammanbitna konsekvens är enklare att förstå och kategorisera. Paradoxen som gör »The River« så intressant – alltså den egenhet som säger att man faktiskt kan gå ut och ha kul trots att man innerst inne mår skit, eller kanske snarare att det är just därför som man ibland ser sig nödgad att rumla – har gett den en sorts obeständig stämpel. Som att den är mindre värd. För att ta ett exempel är den inte alls representerad i boken »1001 album du måste höra innan du dör«.

Anmärkningsvärt, särskilt som det rör sig om hans klart bästa och mest komplexa verk. Framför allt är det Bruce Springsteens mest utåtriktade salut till den arbetarklass som gjorde honom till den han är, som han förknippas med och märkligt ofta än i dag får agera språkrör för.

Här sträcker han ut en hand till människorna som blev kvar. I allra högsta grad medveten om att han är oförmögen att ge några svar eller bidra med några lösningar, men bara det att en dignitet av hans sort talar till dem, på deras eget sätt, genuint och utan floskler, får anses vara hans hittills viktigaste insats.

Jämför bara de trötta gospelklichéer till textrader – det vimlar av dem i »Waitin’ on a Sunny Day«, »The Rising«, »Counting on a Miracle«, »Further On (Up the Road)«, »Land of Hope and Dreams«, »Long Walk Home«, etc – som han till stor del hemfaller åt i dag med hur han på »The River« faktiskt inte sjunger vad publiken vill höra, nej inte ens vad den behöver höra, utan vad den länge behövt få säga.

Det här var ju en grupp som annars sällan gavs en röst eller fick komma till tals. För första och sannolikt sista gången blev han ett med grundbulten av sin egen publik.

När Springsteen vid senare tillfällen gjort anspråk på att tala för utsatta har han huvudsakligen kommit till insikt via journalistik (Los Angeles Times-artiklarna som resulterade i flera låtar på »The Ghost of Tom Joad«), film (Terrence Malicks »Det grymma landet« blev titelspåret på »Nebraska«) eller litteratur (Ron Kovics »Född den fjärde juli« låg till grund för »Born in the USA«). På dubbeln befinner han sig fortfarande mitt i en verklighet som han kan utan och innan, utan minsta behov av research eller stimulans utifrån. Närvaro är som bekant inget man kan läsa sig till.

Men så är det också väldigt lite av det Bruce Springsteen gör på »The River« som vare sig han eller någon annan kan göra ännu bättre.

(Det här är en något modifierad version av en text som först publicerades i boken »Springsteenland«, Reverb 2008)

BOXENS INNEHÅLL

»The Ties That Bind – The River Collection« finns i två utföranden: dels fyra CD och trippel-DVD, dels fyra CD och dubbel-blu-ray. Förutom vanliga albumet får vi även »The River« som den enkelplatta skivan först var planerad att bli och tjugotvå outtakes. DVD:erna består av dels dokumentären »The Ties That Bind«, dels en filmad konsert från Tempe, Arizona, 5 november, 1980, samt diverse repetitioner. En hundrafyrtioåttasidig bok följer också med.