Funkigt, flexibelt och fantastiskt

PRINCE

Orange scenen, Roskildefestivalen den 4 juli

När Roskilde var tonåring hade söndagen rollen som loj utkastare. Man bokade något halvstort avslutningsband med baspublik på tiotusen pers framför stora scenen och stängde ner resten. Området tömdes så sakta under eftermiddagen. Även de som stannade till slutet, de som verkligen rådiggade artister som Michael Falch, Skagarack eller Omar & The Howlers hann med tåget hem kring tio. Och de som ville stanna därefter fick söka sig till Hell’s Angels tält.

Roskilde har ofta utmanat sin publik genom att ligga före i både musikutveckling och affischnamn. Det är jätteorganismens ständiga vilja till förnyelse som gör att den aldrig rasar ihop. Vi litar på att vi skall lära oss något nytt, även de år då vi klagar på vad vi anser vara spelschemats uppenbara luckor.

Om Prince hade bokats för största scenen under sin egentliga storhetstid i början av åttiotalet hade det dock varit för djärvt för vad som då var en ren och skär rockfestival. Glappet mellan dansgolv och »äkta rock« var fortfarande för stort. Trots att Prince var en av få som verkligen lyckades överbrygga detta i efterdyningarna av discons backlash. Så skönt därför att även årtionden försenade bokningar kan bli så rätt. Och så bra.

Numera är sista konserten på söndagen alltid med de fetaste, mest etablerade artisterna, fullt på plan, en avslutning vi inte skall kunna glömma. Det är skojigt att kollektivt säga farväl till helgen runt Roger Waters, Jay-Z eller Coldplay, till och med Basement Jaxx med fjäderboa, vare sig man gillar dem eller ej.

Prince är inte på skoj. Detta är blodigt allvar för honom, för hans band och för så gott som alla de sjuttiofemtusen som samlas denna varma vackra kväll. Prince måste axla allt det som Michael Jackson, James Brown, Sly, Little Richard och George Clinton inte längre kan göra för oss. Vill han köra funkjazzjam så varsågod. Vill han säga att internet är förbi så varsågod. Vill han predika gospel så varsågod. Vi accepterar vad som helst. Så känns det i alla fall de sista tre timmarna innan spelningen. Hela området vibrerar av stilla förväntan. Och Roskilde står egentligen aldrig still, det finns alltid en annan scen att gå till.

Att leva upp till denna situation borde vara omöjligt. Men hans namn är Prince och han är funkig. När han med ett snett leende kommer in i vit velourpyjamas och med militärisk precision går på direkt knockout med »Let’s Go Crazy« följd av »Delirious«, »1999«, »Controversy« och »Little Red Corvette« tuttar han fyr på publiken. Han tar sig direkt förbi alla hinder – ingen skulle få för sig att lämna denna konsert.

Med en sprudlande bombastisk hitparad på sina största egna låtar, kryddad med gudomliga passningar till Chic, Jacksons, Sly & The Family Stone, Bill Withers och Sylvester, manglar han och hans fullständigt flexibla orkester noggrant bort samtliga skrynkliga minnesspår av allt annat som har hänt under detta Roskilde – och de trettionio som kom före. Fler saliga ansikten har aldrig synts, absolut inte i en trängsel som den som uppstod när en timme och fyrtiofem minuter med tjugo låtar plötsligt var över. Lycka.