Warpaint: Heads Up

Förra året släppte Warpaint en singel. På ena spåret, »No Way Out«, hittade vi bandets karaktäristiskt framträdande basgång och surrande trummor till nästan sju och en halv minuts organisk elektronisk sång – det närmaste deep house jag hört med traditionella instrument. Spår nummer två, »I’ll Start Believing«, var en Pavement-gnisslande historia om hur »daddy left me«.
Trots att inget av dem finns med på »Heads Up« fortsätter LA-kvartetten med samma typ av musikaliskt urval som gjort dem lite roligare, lite mer ovanliga och väldigt mycket mer oförutsägbara än resten av de aldrig sinande indierockbanden från Kalifornien. Warpaint har stor spännvidd i sin blandning av influenser, blandar allt från klassisk goth- och postrock och nittiotalsindie till deppig Lana Del Rey-pop och svettig, pulserande mjukrock. Det har varit en dröm att hitta remixer på dem.
»New Song« är kanske den låt som rör sig längst bort från enhetligheten på skivan med sin kitschiga powerpop. Akustiska »Today Dear« får heller aldrig den skräckmysiga känsla låten vill förmedla.
Att bra band består av nördiga musiklyssnare är givet, men få implementerar det i sin musik så tydligt utan att förlora sitt eget sound. Warpaint har även tidigare kört med retrosynthar, men i »So Good« eller »By Your Side« gör de med en självklarhet som, säg, LCD Soundsystem aldrig varit i närheten av. »Dre« är kanske albumets bästa spår med sina djupa, tidiga The Weeknd-beats i moll.
The Cure-rock blandat med Massive Attack ligger och puttrar bakom både »Above Control« och »Don’t Wanna«, ett musikaliskt paraply som passar Warpaint extremt bra. Det som saknas nu är att Emily, Theresa, Jenny Lee och Stella går ner sig i dub.