Jenny Hval: Blood Bitch

Jenny Hval är en konstnär.
En viktig konstnär.
Att lyssna på henne och att läsa om henne är omtumlande upplevelser.
Hennes konstverk får mig – en vanlig dödlig – att se på världen med öppna ögon.
»Blood Bitch« är oslobon Hvals sjätte soloalbum. Dess ljudbild ekar av smutsgrå, urbrittisk sjuttiotalssynth (The Future, tidiga Soft Cell) och J.D. Emmanuels kosmiska new age-klassiker »Wizards« (1982). Dess texter ifrågasätter, sätter ett varnande finger på obekväma sanningar och målar upp syntetiska skuggbilder. Dess teman är djupt – djupt! – personliga och oändligt allmängiltiga.
Med andra ord är »Blood Bitch« både en förlängning av och en främmande fågel i Jenny Hvals diskografi. Folk som redan fastnat för hennes rakryggade ställningstaganden mot kapitalism och sexism kommer att känna igen sig i den. Folk som länge tyckt att Hval borde utveckla den avantpopiga ådra hon bland annat uppvisat i den Yo La Tengo-doftande dängan »The Battle is Over« (från 2015 års »Apocalypse, Girl«) kommer att dyrka den.
Personligen anser jag att »Blood Bitch« är Hvals överlägset bästa platta. På ett briljant sätt ger den hyperintelligent svar på tal till alla som tycker mens och kvinnlig sexualitet är något fult, något smutsigt. Varje gång jag tar del av den upptäcker jag en ny sonisk detalj, en ny rakbladsvass fras. Varje gång jag tar del av den får jag nytt hopp om livet och en ny melodi att gnola på när allt känns som svårast.
Faktumet att Chris Kraus självbiografiska/skönlitterära och besatta roman »I Love Dick« numera står i min bokhylla är också det »Blood Bitch«:s förtjänst – »Conceptual Romance«, fjärdespåret på »Blood Bitch«, är nämligen »ett kärleksbrev till Chris Kraus«.
Vad mer än ovanstående kan man hoppas på – begära av – en skiva?
Och inget skulle förvåna mig mindre om Jenny Hval från och med nu går från klarhet till klarhet.
Precis som det anstår en viktig konstnär.