Framåtblickande institution

Det känns som att Scandinaviums räfflade plåtinnandöme pulserar i takt med musiken likt ett bultande hjärta. Dave Gahan får sina lärjungar att hängivet sträcka fram armarna: »Reach out and touch faith!« Just i det ögonblicket är han en sann uppenbarelse; en »Personal Jesus« flankerad av Martin Gore förklädd till dödsängel i svarta fjädervingar. Eller till gothdoppad påskkyckling beroende på hur man ser det.

I februari 2006 når Depeche Modes Touring the Angel-turné Göteborg och i bagaget har trion sitt starkaste album på femton år. Onekligen ett styrkebevis för ett band vars karriär kantats av intern osämja och personliga problem som för länge sedan kunde ha förpassat dem till föredettingar från neonfärgernas tidevarv.

Så låt oss spola tillbaka till mitt födelseår. För just 1980 gror fröet till ett brittiskt synthpopband i en mindre stad öster om London. När Dave Gahan, en före detta punkare som fått smak för new romantic-flärd, står i en replokal och sjunger med i David Bowie-covern »Heroes« ser resten av gänget omkring honom fortfarande ut som snälla skolpojkar ekiperade i jumprar från Marks & Spencer. Den gänglige sångaren, som redan skaffat sig ett ungdomsbrottsregister för vandalism och bilstöld, föreslår snart ett namnbyte från Composition Of Sound till Depeche Mode, en fras han sett på framsidan av ett franskt modemagasin.

Sagt och gjort. Där och då formas det som skulle komma att bli världens största och mest inflytelserika synthpopband.

Närmare trettio år senare har resan gått från Composition Of Sound till »Sounds of the Universe« – Depeche Modes nya album vars titel inte bara säger något om bandets obotliga fascination för ljud utan också ger en vink om proportionerna. För Depeche Mode anno 2009 är ett arenaband av samma kringrullande cirkuskaliber som The Rolling Stones eller U2. Med skillnaden att pojkarna, förlåt, de medelålders herrarna från Basildon, gör elektronisk musik som fortfarande räknas.

– Jag tror att vi skulle ge upp om vi gav oss ut på turné och visste att vi enbart spelade för folk som kom dit för att höra »Just Can’t Get Enough« eller bara sånt vi gjort fram till »Personal Jesus«. Men det är inte så. På något sätt har vi lyckats göra innovativa skivor och drar fortfarande till oss en yngre publik. Folk kommer för att höra det nya albumet också, säger Depeche Modes låtskrivare Martin Gore som lite bekymrat undrar om det är snö i Arvika dit gruppen i sommar beger sig för en festivalspelning, deras enda sverigekonsert i år.

Martin verkar vara på gott humör men har klätt sig i svarta tajta brallor med dragkedjerevärer och målat naglarna svarta. Liksom för att kompensera för sin bandkollegas myndigare val av jeans och kavaj. Musikaliskt sett är Andy »Fletch« Fletcher kanske statisten i gruppen men på ett kommunikativt plan fungerar han fortfarande som en oumbärlig förlängning av den konflikträdde och ganska tystlåtne Gore. Mute Records grundare Daniel Miller har beskrivit dem som två delar av samma person, andra har kallat dem Helan och Halvan. Och själv är Fletch också uppriktig med att grundbulten i Depeche Mode är just Martins låtar och Daves sång. För styrkan hos bandet har alltid legat i dynamiken mellan den tatuerade arenaposören med barytonstämman och den melankoliske låtskrivaren med blonderat hår och änglaröst. Den senare känd för att sällan säga rakt ut vad han tycker för att slippa stöta sig med någon, ett personlighetsdrag som de andra medlemmarna ett tag brukade beskriva som Arsenal-syndromet.

– Det var något jag berättade för Daniel för länge sedan, säger Martin Gore och skrattar. När jag var barn var Arsenal inte lika bra som de är i dag. Jag brukade gå på hemmamatcherna med en kompis. För det mesta var det iskallt och laget förlorade oftast. Så jag brukade prata om hur mycket jag såg fram emot den varma koppen kaffe i halvlek, det var höjdpunkten och vi kallade det Arsenal-syndromet. Att gå dit varje vecka och se fram emot kaffet mer än matchen.

»People Are People« från åttiotalsplattan »Some Great Reward« är egentligen skriven ur ett vidare perspektiv – Gore hade upptäckt världens orättvisor under en resa i Sydostasien, vilket resulterade i en kort politisk fas på föregångaren »Construction Time Again« – men skulle lika gärna kunna sammanfatta Depeche Modes interna relationer:

»People are people
so why should it be
you and I should get along so awfully«

På samma lyxhotell i London som Gore och Fletcher sitter Dave Gahan, i en helt egen svit.

– Varje skiva är språngbrädan till nästa och vår relation blir lite djupare för varje gång, säger han. Det är inget vi sitter och snackar om men förhållandet mellan Martin och mig är precis så obekvämt som det alltid har varit. Det slår mig när jag läser artiklar om Keith Richards och Mick Jagger, Jimmy Page och Robert Plant eller Lennon och McCartney, folk som inte drar jämnt men lyckas åstadkomma fantastiska låtar ihop. Det fanns något som länkade samman dem. Man märker tydligt på John Lennons solomaterial hur han söker den där kopplingen till killen han skrev låtar tillsammans med under många, många år. Jag vet inte vad det beror på men den kreativa processen är ganska mystisk och jag är glad att bara lämna det vid det och inte fundera så mycket.

Det dröjde ända till förra skivan »Playing the Angel« innan Martin Gore lät Dave Gahan bidra med material till Depeche Modes album. Tre av sångarens låtar finns också med på »Sounds of the Universe« och även om de är betydligt vassare än något på sångarens soloskivor är det mer än undantagsvis svårt att se dem som annat än en egopryl. Om än nödvändig för att hålla samman frontlinjen. Särskilt som keyboardisten och gruppens ofta underskattade musikaliske hantverkare Alan Wilder lämnade bandet 1995 i efterdyningarna av den kaotiska Devotional-turnén.

– För mig funkade det inte längre, förklarar Gahan. Rollerna vi tilldelade oss själva höll på att bli för uppenbara. Vid tiden för »Exciter« insåg jag att det möjligen var den sista skivan vi skulle göra ihop för jag kände mig inte längre inspirerad.

Men även om han själv är övertygad om att han som låtskrivare tillfört »någonting nytt och fräscht« har gruppen snarare producenten Ben Hillier att tacka för framgångarna med »Playing the Angel«, en skiva som föregicks av en paus på fyra år. Gahan och Gore gav ut egna album på varsitt håll medan Andy Fletcher – den ständige sekreteraren – satsade på sitt skivbolag Toast Hawaii (uppkallat efter en varm smörgås med skinka, ost och ananas som lär ha varit hans favoriträtt under inspelningarna av »Some Great Reward«). Till skillnad från Mark Bell, som producerade 2001 års digitalt bortblekta »Exciter« (Gore skrev det mesta på laptop), hade Hillier inget personligt förhållande till Depeche Modes musik. I stället för att hänga upp sig på egna föreställningar kring hur bandet borde låta kunde han koncentrera sig fullt ut på att pumpa in precis den energi som behövdes för att återuppväcka ett klassiskt sound i skarven mellan synth och blues. Lägg därtill folksången »John the Revelator« förvandlad till dånande industrigospel och väckelsemötet var ett faktum. Samtidigt låg Gore i skilsmässa och gav »Playing the Angel« svarta sorgekanter med tröstlösa sånger om »damaged people«.

Bandets nya slogan blev »pain and suffering in various tempos« men uppföljaren, gruppens tolfte studioalbum »Sounds of the Universe«, har ett mer hoppfullt tonfall. Kanske rentav lite för optimistiskt om man är lagd åt det dystrare hållet, men fortfarande tillräckligt blåsvart för att kunna skapa kollektivdepressiv eufori på de stora arenorna.

Dave Gahan talar om musiken i termer av ett slags katharsis.

– Det är fortfarande smärta och lidande som mals ner i processen men på ett mer renande sätt. Det finns en ljus, spirituell känsla på det här albumet men också rätt mörka stunder. Lite som mitt liv ser ut och det brukar alltid funka perfekt för mig, säger han och beskriver skivan som »antingen det perfekta slutet eller början på något« utan att riktigt veta vad det innebär.

Och på något sätt har Depeche Mode kommit till den punkt i karriären där det trots allt är oundvikligt att hitta en symbios mellan att återskapa det förflutna, summera och gå vidare. Särskilt den aggressivt ordutslungande singeln »Wrong« kretsar kring en rad återblickar.

– Jag kanske talar om felaktiga beslut jag har tagit i det förflutna och positiva saker med framtiden, säger Martin Gore. Men jag ser också »Wrong« som rätt humoristisk, det finns ett slags mörk humor i den låten. Jag hoppas att folk lägger märke till det.

– Journalisten före dig citerade »Perfect«: »It wasn’t me, I didn’t pull the trigger, I’m just a plain and simple singer.« Det låter mer som Abba än Depeche Mode. Och jag har alltid tyckt att Abba var rätt roliga, fortsätter han i samma lakoniska stil som när han en gång hävdade att det positiva på skivan »Black Celebration« bestod i tanken att fira att ännu en grå dag har tagit slut.

Hur kommer det sig att ni valde att återvända till åttiotalets analoga prylar?

– Det är Martins beroende, har du inte hört talas om det? säger Andy Fletcher. Martin slutade dricka för tre och ett halvt år sedan, och han var ju tvungen att missbruka något så nu är han beroende av Ebay och av att köpa gamla synthar. Han flippade ur om en av dem inte hade dykt upp på några dagar. Så det var rätt intressant för alla och ett mycket bättre beroende.

– Vi ville att allt skulle flyta på mer live i studion så att det skulle bli mer sårbart, mer grusigt och larmande. Smutsigare och inte så rent och precist som det blir om man använder för många mjukvaruljud från en dator, säger Dave Gahan och påpekar att bandet använt instrumenten på ett helt annat sätt än på åttiotalet.

– Analoga synthar och trummaskiner är oförutsägbara. De går sönder, de låter olika och de ger aldrig ifrån sig samma ljud två gånger när man försöker ställa in ett sound. Det finns någonting coolt i det. Vi har alltid använt den sortens utrustning men då har vi lånat den av folk vi arbetat med, antingen Flood, Ben [Hillier] eller Daniel Miller.

När Vince Clarke valde att gå vidare efter den tuggummiaktigt naiva debuten »Speak & Spell« (1981) för att bilda duon Yazoo (och senare Erasure) började Martin Gore måla Depeche Modes musik i mörkare nyanser. Ett sound som den holländske fotografen Anton Corbijn så småningom lyckades matcha visuellt med en patenterad svartvit framtoning och ett gäng lysande musikvideor. Så monumentala att Coldplay nyligen bestämde sig för att hylla Depeche Mode med en humoristisk cover. Inte på själva låten »Enjoy the Silence« utan av Corbijns legendariska video, där Dave Gahan vandrar kors och tvärs genom landskapet klädd i konungadräkt med en solstol under armen.

»Vi korrumperar liksom världen gradvis«, sa Gore kort efter att Depeche Mode hade släppt singeln »Stripped« 1986. Albumtiteln »Music for the Masses« var samtidigt menad som ett skämt eftersom han inte trodde att musiken någonsin skulle gå hem hos den stora allmänheten. Ändå följdes skivan upp med Depeche Modes dittills största turné, en ångvält som efter 101 spelningar gick i mål på arenan Rose Bowl i Pasadena, Kalifornien, inför sjuttiotusen personer. Orangefärgade megafonhögtalare på högtalarpelarna var den perfekta inramningen av ett regelrätt massmöte.

Samtidigt har Depeche Mode lyckats undvika ett pompöst arenasound.

Kanske ligger förklaringen i att bandet valde att stanna kvar på Daniel Millers till en början oberoende lilla skivetikett Mute, där konstnärliga beslut prioriterades före skivförsäljning. I skymundan lyckades gruppen skapa ett kommersiellt gångbart sound som hela tiden utmanade popmusikens gränser.

I sin utmärkta Depeche Mode-biografi talar journalisten Steve Malins om »bandets intelligenta inställning till teknik, som blickar framåt utan att vara futuristisk«.

– Vi hade några löjliga regler på åttiotalet, att aldrig använda ett ljud två gånger och sådant, säger Fletcher. Sedan slappnade vi av lite mer. Det är vad man gör med teknologin – oavsett om den är gammal eller ny – som betyder något.

För Gore var synthesizern från början ett punkinstrument, ett snabbt gör det själv-verktyg. Men redan tidigt utforskade Depeche Mode entusiastiskt samplingstekniken och vid tiden för 1983 års album »Construction Time Again« brukade gruppens medlemmar besöka leksaksvaruhuset Hamleys i London där de införskaffade leksaksinstrument som de samplade för att hitta nya ljud.

– Gjorde vi? Gick vi till Hamleys? säger Martin Gore och skrattar.

– Jag är säker på att vi gjorde det, säger Andy Fletcher övertygat. Vi var rätt fanatiska på den tiden. När samplingen kom utnyttjade vi vad som helst. Bara i det här rummet skulle man kunna hitta tjugo-trettio ljud.

Från att ha inlett karriären som synthmusikens »pojkband« i början åttiotalet lyfte Depeche Mode under sin berlinperiod några år senare in industriscenens och Einstürzende Neubautens metallbankande inställning till ljud i ett syntetiskt popsammanhang. Dansmusikpionjären Derrick May skulle senare hävda att Depeche Mode »har dans i blodet« och tillsammans med flera andra brittiska synthpionjärer från sjuttio- och åttiotalet – Gary Numan, The Human League, Yazoo, Soft Cell – ansågs de vara en stor influens för electro-, house- och technomusiken.

Men Depeche Mode har i själva verket haft minst lika stor betydelse utanför den renodlat elektroniska sfären. Inte minst »Personal Jesus« har landat fint i händerna på såväl chockrockaren Marilyn Manson som countrylegendaren Johnny Cash.

– Depeche Modes låtar är verkligen helt fantastiska, oavsett om du spelar dem på akustisk gitarr eller hör dem i bandets egna versioner, konstaterar vårt eget electronica-ess Andreas Tilliander. De har alltid befunnit sig någonstans mitt emellan klassiskt låtskrivande och utforskande framåttänkande produktioner, och balanserar där bättre än någon annan. Vissa skivor är tidstypiska, men då har de blivit det därför att det var Depeche Mode som bestämde hur musik skulle låta det året.

Och medan de en gång mer världserfarna electropopkollegorna The Human League kuskar runt på nostalgiturnéer – härom året framförde de sitt klassiska album »Dare« från 1981 på Berns i Stockholm – är Depeche Mode fortfarande synthmusikens stadionstjärnor. Så självklara att den brittiska musiktidningen NME redan i början av tjugohundratalet, två decennier in i bandets karriär, dristade sig till att beskriva dem som en »nationell institution med en internationell kult bakom sig«.

– Är en institution bra? frågar sig Andy Fletcher retoriskt när ämnet kommer på tal.

– En av orsakerna till att vi lyckats behålla vår relevans är att vi aldrig uppmuntrat vårt åttotalsförflutna. Vi har aldrig inkluderat våra låtar på åttiotalssamlingar utan försöker vara ett band av i dag.

Ändå går det inte komma ifrån att Depeche Mode förkroppsligar ungdomligheten på ett sätt som trots allt torde ha ett bäst före-datum. Kanske ligger det i den elektroniska musikens natur, kanske i frontmannens ambitioner.

Dave Gahan utesluter inte andra musikaliska vägar, som att göra filmmusik ihop, men menar att konserterna ändå har en avgörande betydelse för gruppens fortsatta framgångar.

– Själv är jag väldigt fysiskt aktiv i mina framträdanden och om jag inte kunde vara det längre skulle jag inte ställa mig på scen. Jag kan inte se mig själv sitta på en stol och sjunga låtar. Jag växte upp med David Bowie, Freddie Mercury i Queen och Mick Jagger – artister som var väldigt fysiska och kastade sig in i varje låt. Och vad låten sa dem känslomässigt blev en del av deras fysiska närvaro. Det är den sortens framföranden som kan gripa en totalt och det är så jag vill uppträda.

– Men om jag inte tyckte att det var roligt skulle jag inte göra det längre. Jag behöver inte kliva upp på scen framför tusentals människor för att känna mig smickrad. Det är som en fotbollsmatch eller något. Det ger mig en känsla av att vara en del av någonting väldigt mäktigt som inkluderar publiken. Jag låter musiken flöda genom mig, ser den flöda genom andra människor och sedan återvända tillbaka till mig. Jag har inte haft någon liknande upplevelse i något annat sammanhang utom, du vet… en gång i tiden av att ta heroin eller något, säger sångaren och brister ut i ett lätt besvärat skratt.

Fyrtiosexåringen är inte längre den »twisted, tortured mess« han sjöng om på 1997 års album »Ultra« men det verkar liksom fortfarande krypa i honom. I samma ögonblick intervjun är över flyger han upp ur fåtöljen.

– Vi har setts förut, eller hur? säger han sedan när vi står där ensamma i hissen på väg ner i lobbyn. Kanske bara för att bryta tystnaden eller för att han verkligen är helt övertygad om att jag intervjuat honom en gång tidigare. En nonsenskonversation som gör honom så mänsklig som en gammal idol kan bli trots att han fortfarande ser ut precis som i videon till »Just Can’t Get Enough« – ett av Depeche Modes allra första blåögt blippande danssteg in på singellistorna. T-shirten är svart och inte vit men skinnpajen, frisyren, babyfejset och i synnerhet charmen är densamma. Som om åren vägrat sätta sina spår i mannen som både hunnit dö och återuppstå likt en synthpopens Messias. Om han nu inte ersatt kemiska substanser som heroin med andra kemiska substanser som Botox.

För även om Depeche Mode spelade synth var det rock’n’roll-livet han levde fullt ut när hans drogberoende på nittiotalet kulminerade i en överdos. Ironiskt nog var det först då den brittiska pressen började respektera bandet.

Saker och ting blir modernt och sedan omodernt, men Depeche Mode tycks – som en av samplingskulturens centralfigurer DJ Shadow påpekat i en intervju – klara av att hantera det.

– Jag tror att det beror på att vi alltid varit omoderna, skrattar Dave Gahan. Det handlar nog mer om det. Jag har alltid känt mig så, lite udda. Även när jag gick i skolan. Jag hade många vänner och kunde gå från det ena kompisgänget till det andra men stannade aldrig länge nog hos något av dem för att folk skulle kunna lära känna mig ordentligt eftersom jag hade så dåligt självförtroende som barn.

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på Depeche Modes karriär?

– Så många saker. Bara det faktum att vi har lyckats överleva tillsammans under alla dessa år genom alla personliga saker som inträffat i våra liv. De har alla på olika sätt letat sig in i musiken. Det finns mycket livserfarenhet och jag tror att många av våra fans har vuxit tillsammans med oss med sina egna livserfarenheter. De kan identifiera sig med den mänskliga kampen. Musiken är stundtals väldigt mekanisk men det kan livet också vara.

Lyssna på

Depeche Mode bästa album, en skiva per årtionde.

Some Great Reward
Mute, 1984
Ett viktigt övergångsalbum där Depeche Mode lyckas balansera industribetonad ljudhantering med tydligare mainstream-orientering och en växande känslomässig sida i pianoballaden »Somebody«. Martin Gore håller på att hitta sin egen röst som textförfattare – mångtydig, erotisk, retsam och humoristisk. Inte minst i »Master and Servant«.

Violator
Mute, 1990
Gruppens mest fulländade popskiva – till stor del tack vare Gores emotionella extremism och Alan Wilders öra för perfekta arrangemang. Också deras bäst säljande album, där de lyckas sammanföra en bluesig känslga med hård elektronik. Mörkt, filmiskt och andlöst vackert med precisionen hos en symfoni i var och varannan låt.

Playing the Angel
Mute, 2005
»Playing the Angel« är nästan lika monumental som »Violator«, om än kantigare och med tyngre driv. Smärta och lidande i varierande tempo, där Dave Gahan imponerar som låtskrivare i »Suffer Well« och Gore med skilsmässoballader. Industritungt utan att bli mekaniskt, synthigt utan att kännas syntetiskt och rockigt utan att låta som rock.

Röster om Depeche Mode

ANDREAS TILLIANDER
förgrundsfigur inom svensk electronica och techno

Ditt viktigaste Depeche Mode-minne?
– När jag spelade skivor innan Martin Gores spelning i Stockholm för några år sedan. Vi skakade hand i logen lite kvickt men jag var för nervös för att presentera mig. Några dagar senare spelade Martin i Tyskland och sa i någon intervju att han tycker mycket om min musik. Han berättade också att vi hade träffats men han visste inte vem som var jag bland alla dem han mött den kvällen.
Hur har du åldrats med bandet?
– I januari 1993 skolkade jag från skolan, beredd med ett videoband för att spela in ett inslag på TV. Jag minns att jag grät, på riktigt, när jag hörde »I Feel You« på MTV. Dave Gahan hade blivit långhårig och gitarrerna hade fått mer plats i ljudbilden. Det gjorde svinont i mitt syntharhjärta. Sedan dess har jag faktiskt inte följt deras karriär så mycket. Det tog flera år innan jag accepterade, och älskade, »Songs of Faith and Devotion«. Jag har nyligen insett att det finns några riktigt fina bitar på »Playing the Angel« också. Troligtvis kommer jag att inse att jag älskar »Sounds of the Universe« nån gång 2018.

ANNA JÄRVINEN
folkpopstjärna med synthförflutet

Vad har du för förhållande till Depeche Mode?
– Det var ett av de första banden jag började lyssna på när barndomens Abba-kärlek övergick till syntheran. Andra band var Ultravox, Classix Nouveaux och Ratata. Och jag tycker fortfarande att de tidiga skivorna är just så »april i Nottingham, regnvåt trädgård, allt är troligen möjligt men hur gör man«-aktiga som de var när jag var tolv-tretton.
Ditt viktigaste Depeche Mode-minne?
– Givetvis Eriksdalshallen i november 1984, min allra första konsert. Dittills hade jag bara sett dem i poptidningar och nu fick jag bevis på att de faktiskt levde och var nästan mänskliga. Det var oerhört stort. Någon spelade in konserten och jag ägnade otaliga eftermiddagar åt att lyssna på kassetten med den larviga ljudkvaliteten, hoppa som i publikhavet och återuppleva minnena av skitsnygga synthare, rädslan att bli nertrampad, fina Martin Gore i spets och Gahans pelardans. Jag och min kompis fick dessutom de sista biljetterna på Svala & Söderlund så det var ödesbestämt.

PETER MORÉN
sångare och gitarrist i Peter Bjorn And John, som i sommar ska vara förband på Depeche Modes USA-turné

Vad har PBJ för relation till Depeche Mode?
– Vi delar många saker med dem. Fina melodier, texter som talar till folk, melankoli och dansanta rytmer. Björn [Yttling] började spela synth tack vare Depeche så vi har dem att tacka för mycket. Vårt nya album är lite Depeche-inspirerat.
Ditt starkaste Depeche Mode-minne?
– Jag blev som barn mobbad av både synthare och hårdrockare. Jag gillade själv The Housemartins. Inspirerad av videon till »Stripped« gick några äldre killar på skolan i gång och slog sönder saker på skolgården med bergsprängaren på i bakgrunden. Innan jag hade hört talas om The Who var det mitt första möte med musik i samspel med destruktivitet. Några år senare träffade jag en snäll synthare på ett nyårsläger som dansade till »Just Can’t Get Enough« och då fattade jag prylen även musikaliskt.
Vad betyder de för dig i dag?
– Nervositet och förväntan inför sommarens arenaturné.
Varför har de lyckats behålla sin position och en så stor publik över en snart trettioårig karriär?
– Ständig förnyelse med en intakt kärna av goda sånger. Viss humor och distans som man kanske inte märker först. Ett bra recept.