Vikten av underläge

– Min pappa är lite galen. Han är tågfantast, trainspotter verkligen. Han har en liten bok där han sitter och skriver upp nummer på tåg. Han har CD-skivor med tågljudsinspelningar från femtio- och sextiotalet från stambanan där han växte upp utanför Edinburgh i Skottland. Han brukar sätta sig i en fåtölj, bara sluta ögonen och lyssna på dem. Det är lite fågelkvitter och så – »tha tjuck tha tjuck« – rullar det förbi ett tåg. Jag förstod aldrig det när jag var liten. Men nu förstår jag verkligen. Det är som musik. Bra musik gör samma sak. Man kan befinna sig någon annanstans en stund. Eller, jag vet inte om jag håller med om det – bra musik kan ju också göra att här och nu-känslan blir mycket starkare. Bra musik kan ju göra vad som helst…

Johan Duncanson, sångare i The Radio Dept, sitter i en gul, lurvig hörnsoffa i bandets studio, inrymd i det översta rummet i den etagetrea vid Möllevångstorget i Malmö som gitarristen Martin Larsson delar med sin flickvän.

Johan fingrar på en gitarr.

Rummet domineras av den stora soffan. Här finns också en dator (en gammal, grå PC), ett par gitarrer, en Yamaha-keyboard, en bas och en madrass på vilken Johan, som sedan i september annars bor i Stockholm, brukar sova när de ger upp för dagen.

I slutet av sommaren skrotade Radio Dept en första upplaga av sitt kommande album. De lyssnade, och hörde en dröm som för många andra redan drömde. För elektroniskt »samtida«.

De ville någon annanstans.

När vi träffas, söndagen i trettonhelgen, är trion nästan klar med den nya versionen av »Language«, som skivan ska heta.

De har jobbat – eller »nött på varandra och bråkat bort tid vid datorn«, som Martin beskriver processen – med skivan i drygt ett år. Sången saknas fortfarande, den lägger Johan sist, hemma hos sig i Gubbängen. Men annars handlar det mest om detaljer.

– Lyssna på det här, säger Martin.

– Nej. Jag tror inte att det är någon bra idé, säger Johan.

– Bara lyssna, säger Martin, och spelar en stråkslinga på en mindre vintagesynth i trä.

Johan lyder, och konstaterar:

– Valsång.

– Nej. Eller kanske, men på ett OMD-sätt, säger Martin.

– Nej. Val. New age, säger Johan. De ger upp. Vi går i stället ner och lyssnar på några spår i köket, på varsin stol vid spisen. Askfatet under fläkten fylls på i snabb takt.

»The Worst Taste in Music«, första singeln, har vibrerande bas, ett distinkt piano, och en melankolisk ton buren med så högt huvud att det vore värdigt Neil Tennant och Chris Lowe. Spår fyra låter som inget annat bandet har gjort; en sprudlande lyxpoplåt med puderpuffriga trummor där Johans Prefab Sprout-excesser får fritt spelrum. Helt fantastisk. »Pet Grief«, som klickar i gång med stiffa beats för att sedan spricka upp i sirliga stråkar och lätt housepiano, är lika modernt sofistikerad. Medan det sjätte spåret är klassisk Radio Dept, en vänare »Against the Tide« om man så vill: ett lätt regn av gitarrer mot en mjuk synthbotten, nästan osynlig sång bakom silverskimrande lager av brus.

I Malmö kan man äta sig mätt för tjugo kronor. Tvärs över gatan från Martins lägenhet ligger falafelstället Intergrill, där »the should have beens mixes with the never wins« som Gustaf Kjellvander sjunger på sin nya skiva. När vi kommer dit är det nästan tomt.

Johan tar en falafel, Martin en kebabrulle.

Möllevångstorget, eller »Möllan«, har kallats för »Sveriges mest integrerade stadsdel«.

– Det säger ju något om hur illa det ser ut om det skulle stämma. Vi bor bredvid varandra, men pratar aldrig. Det är verkligen så, säger Martin.

Området har, på gott och ont, sträckts upp de senaste åren, precis som alla halvcentrala, ruffiga stadsdelar tycks göra i takt med att stadskärnorna växer. Hyrorna kryper uppåt, folk och rörelser byts ut.

Vi går vidare till Tempo, baren som slog upp som ett av de första tecknen på Möllevångstorgets omvandling från pundarnäste till kulturkvarter, och som länge har varit navet i Malmös vuxnare popliv. Det är Radio Dept:s favoritställe.

Dit kommer också Daniel Tjäder, bandets tredje medlem. Klockan är kring nio, och han är precis klar i skolan. Daniel pluggar heltid till kreativ producent på Malmö högskola och är samtidigt den ende i trion som har ett jobb (som korvgubbe på Pölsemannen). I omgångar har han även drivit klubbar.

Daniels bana i Radio Dept började med att han intervjuade dem för Nöjesguiden. Innan texten publicerades hann Johan fråga om han – som fastnat med dem i ett långt samtal om synthar – ville bli deras keyboardist. Det ville han. Den nya artikeln fick rubriken »En Tjäder i hatten för Radio Dept«.

Daniel, som bor på andra sidan torget, är med så mycket han kan under inspelningarna. Men det är Johan och Martin som är kärnan. Så har det alltid varit.

Johan Duncanson och Martin Larsson träffades i mitten av nittiotalet, när de båda gick på gymnasiet i Lund. Första gången de hälsade på varandra var efter en spelning med popbandet Jive With Clive, där Johan var gitarrist och Martins kompis spelade trummor.

– Johan har sagt nu senare att han tyckte att jag verkade så konstig, som en sån mupp, säger Martin.

– Nej, inte konstig, invänder Johan. Men du kändes så underlägsen, så som jag brukar känna mig när jag pratar med folk. Jag bara läste in det i Martin, jag fick för mig att vi hade det gemensamt, en extrem nervositet. Sedan har jag fattat att Martin är betydligt mer självsäker än vad jag är.

– Det har jag blivit, men det var jag inte då.

Vad tyckte du om Johan?

– Vid det laget såg jag upp till alla som över huvud taget tog i ett instrument. Jag var extremt impad.

– Du måste ändå ha reagerat, på den tiden hade jag jättemycket smink, säger Johan.

– Ja, jag kanske tyckte att du var lite tillgjord, och poserande, erkänner Martin.

Ett par år senare började de göra musik ihop. Johan hade flyttat till en studentetta i Lund, där de lyssnade »skitmycket på Belle & Sebastian, Air och Arab Strap«, och spelade in egna låtar på en lånad portabandspelare.

– Jag känner inte till så många andra sätt att umgås på än att spela in musik, så det blev rätt snabbt att vi gjorde det, säger Johan. Det var typ som nu, fast då.

Johans tjugo första högskolepoäng i Kultur och media är hans enda, sedan tog Radio Dept över helt.

Det går att skriva fortsättningen som en framgångssaga, om bandet som gick hela vägen från demosidan i den här tidningen till kontrakt med stora, engelska hipsterbolaget XL. Men det vore inte särskilt rättvist. För det första: Genombrottet dröjde. När en självbetitlad CD-R, bland annat innehållande »Why Won’t You Talk About It?«, plockades upp av Johan Jacobsson som numrets demo i den här tidningen våren 2002 hade de två hunnit spela ihop i nästan fem år. De skrev på för Labrador, men det har å andra sidan Corduroy Utd och Pelle Carlberg också gjort. Englands- lanseringen gick så där, och inför den kommande skivan hoppade XL av.

Till inspelningen av »Language« sa både Johan och Martin upp sig från sina jobb som vårdare inom psykvården i Malmö. Det senaste året har de hankat sig fram på lån från föräldrar, något stipendium och hjälp från flickvännerna, för att kunna ge bandet den tid de vill. Och det är det som är det främsta skälet till att det vore orättvist att hänga upp deras historia på om de haft »framgång« eller inte. Det är ju inte det som det handlar om. Man behöver inte träffa dem särskilt länge för att förstå att det är viktigare än så.

Eftersom Tempo och Tempos priser ändå är en del av framgångs-Möllan och The Radio Dept:s inkomster inte riktigt är det lämnar vi stället efter ett par öl för Björnebrygd-burkar hemma i köket. Johan hämtar det senaste Teenage Fanclub-albumet »Man-Made«. Han och Martin spelar sittande luftgitarrkaskad till »Flowing«. Daniel tittar på.

– Jag vet inte vad det är, men jag saknar helt filter när jag lyssnar på Teenage Fanclub, säger Martin.

Johan berättar att han grät redan efter två låtar med dem på Acceleratorfestivalen i Malmö i somras, »och då sa folk ändå att det var en dålig spelning«.

De faller in i en diskussion om att det är konstigt att inte fler gillar Teenage Fanclub, bara för att konstatera att det samtidigt är skönt att det är så. Det gör att de inte blir överexponerade, vilket skulle göra dem omöjliga att ta till sig på samma sätt.

Den ständiga revisionen, livsviktigheten i att bygga en egen värld, en egen sfär att andas inom, får The Radio Dept att kännas som det förlorade Service-bandet. Det går en stark linje från The Tough Alliances redlöst skräniga anthems till Radio Dept:s subtila pop; det antiödmjuka och det ödmjuka som ytligt sett gör dem till varandras motpoler bottnar i precis samma grubbel. Där en bra låt inte bara är en bra låt, bara så där. Där »bra musik« kan göra vad som helst, men kanske inte minst ge en mening i tillvaron som man inte hittar på annat sätt.

Det handlar emellertid inte bara om att ha band eller idéer i fred för andra. Johan berättar att han gör samma sak inför sig själv också.

– Jag gillar verkligen idén med Joy Division, så jag vill inte lyssna för mycket på dem. De har ju en del extremt bra låtar, men många dåliga också. Men jag gillar hela bilden av dem, hur de såg ut, skivomslagen. Jag vill inte störa den.

Nästa dag fyller Martin tjugoåtta. Jag köper en Budapeststubbe på vägen, och över kaffe och gräddkladdiga tallrikar pratar vi vidare.

Ni hade i princip ett album klart i höstas, vad hände med det?

Martin: Vi hade låtar, men hade aldrig släppt det så.

Johan: Det vi hade gjort då var väldigt elektroniskt, samtidigt som det kom fler och fler band som lät som det vi höll på att göra. Eller som tangerade det. Och då kändes det plötsligt inte intressant längre.

Vad har ni för relation till dansmusik, går ni ut?

Johan: Då och då, men jag är ingen klubbmänniska. Jag har mest tagit till mig det som lyssningsmusik. För vår egen del definierar vi det mer som drömmen om dansmusik. Den här skivan är inte speciellt dansig, även om den var på väg att bli det.

Martin: Vi har pratat väldigt mycket om dansmusik, eftersom vi inte har någon relation till det. Jag går aldrig ut, men jag har extremt starka bilder av hur det är.

Johan: Det är klart att du har varit på klubb.

Martin: Men jag har aldrig dansat. Jag har aldrig upplevt den euforiska känslan av att bara dansa i flera timmar och vara helt svettig och inte bry sig över huvud taget. Det har jag aldrig upplevt. Antagligen kommer jag inte att göra det heller.

Johan: Det är väl det som är lockelsen – alla andra verkar ha så himla roligt.

Hur kändes det när XL inte längre ville ha er?

Martin: Jag blev helt knäsvag när jag hörde det, hela himlen rasade. Men det tog inte lång stund innan jag släppte det. Det var peppande också, konstigt nog. Redan samma dag tyckte jag att det var skönt.

Varför var det skönt?

Martin: Saker och ting hade gått så himla snabbt och bra. Det gick för bra för mitt eget bästa. Någonstans kom vi tillbaka lite, det kändes som att vi hade kontrollen igen. Det är bara en fix idé så klart, men det kändes som att nu kämpar vi igen. Nu har vi inte det serverat.

Johan: Det känns som att musiken blir bättre om man själv känner att man slår ur underläge. Om det är krig, om man har en motståndare. Jag blir nästan lika smickrad om någon – som vi fick höra mycket i början – tror att det är fel på stereon. Att göra någon rörd eller glad eller förbannad är typ likvärdigt.

Daniel: Jag frågade det. »Det ska låta så här?«

Martin: Det är rätt roligt som Hanna Fahl [programledare P3 Pop] berättade. När hon lämnade »Why Won’t You Talk About It?« till teknikerna på P3 så lämnade de bara tillbaka den och ville ha en ny. Det upprepades tydligen tre gånger innan hon fick skriva en lapp där det stod »ska vara så här«. Det var någon stackare som laddat ner den också, som mejlade oss. Han hade köpt skivan sedan, men den lät lika illa.

Kommer det att hända med »Language« också tror ni?

Johan: Det kommer det säkert. Men vi tycker ju att det låter sjukt mycket bättre. Vi har velat göra en del låtar extremt slicka den här gången. Vi har lyssnat mycket på Prefab Sprout, de har en extremt bra ljudbild. Men vi har fortfarande en väldigt amatöristisk inställning till bandet och allt vi gör. Vi vill göra det själva, vi gör det hemma och vi är inga virtuoser.

Jens Lekman skrev i sin nätdagbok att han och du [Johan] har hängt lite. Har ni spelat in något tillsammans?

Johan: Vi har försökt, han skickade en CD med lite grejer. Men sedan fick jag ett virus på min dator, och då försvann allt. Egentligen är vi lite emot samarbeten, trots att jag har gjort en del.

Martin: Jag har varit mest anti. Det var så himla mycket ett tag. Det skulle vara så fint. Så jag kände bara…

Johan: Du var mer inne på att skaffa fiender.

Martin: Ja. Vi ringde faktiskt till Franke från Emmaboda ett år och frågade om de ville vara våra fiender. De sa nej. Nej, men jag tycker bara att det kan bli så himla kladdigt. Man sitter där och så har man jättestor respekt för varandra och vågar inte säga att något är dåligt och så blir det bara sånt »kladder«. Det är bättre att… fortsätta slipa på sin egen diamant.

Johan, i går sa du att gillar idén om Joy Division bättre än Joy Division, hur vill du att idén om Radio Dept ska se ut?

Johan: Det är det man ägnar all sin tid åt att tänka på. Jag vet inte om man kommer fram till ett svar som är representativt tjugofyra timmar om dygnet. Och det är nästan så att jag inte vågar prata om det, jag är rädd att det skulle sabba det.

Martin: Vi sa tidigt att vi inte vill bli överexponerade, man blir så trött på musik som man får nerkörd i halsen. Även om man gillar den blir man alltid anti om man tvingas ta ställning.

Men även om man inte syns överallt så kommer man ju inte undan helt. Ni släpper era skivor på indiepopbolaget Labrador och då kommer åtminstone indiepoppubliken att »tvingas« ta ställning till er.

Martin: Jo. Man kan ju inte komma runt det. Och vi väljer ju ändå att göra den här intervjun, till exempel.

Johan: Ibland känns det som att jag blir mer och mer osäker av bandet. När vi gjorde våra första intervjuer tyckte jag att det var jätteroligt. Nu blir jag nervös. Jag önskar att jag bara vore kapabel att ha kul åt det, men för mig har det inte funkat så. Som när »Lesser Matters« blev utsedd till 00-talets bästa skiva i Digfi-boken. Först blev vi jätteglada, men sedan, nästan direkt, blev vi jättenojiga. Det kändes som »det här var droppen, nu kommer de att börja sparka och spotta på oss«.

Vad händer om de gör det då?

Johan: Jo… Alltså. Vi har ju hållit på i så många år. Någonstans djupt under all osäkerhet och spelad, eller inte spelad, ödmjukhet har vi en enorm tro på bandet. Jag tycker att vi är sjukt bra, även om det inte är något som jag tycker är så intressant att prata om.