Kacey Musgraves: A Very Kacey Christmas + Loretta Lynn: White Christmas Blue

Att spela in (minst) en julskiva är lika mycket ett måste för någorlunda etablerade countryartister som det är att spela in (minst) en platta med religiösa hymner och (minst) ett hyllningsalbum till någon föregångare som visat vägen och varit en inspiration.
Ändå är riktigt lyckade countryjulalbum egendomligt sällsynta. Det kan förstås bero på att själva temat dryper av enfaldighet – och lätt flödar över av knäckkladdiga klichéer. Det kan också handla om att countryartister tillhör en hyfsat traditionsivrande skock som ingalunda vill ta sig friheter med heligt julmaterial utan helst idisslar samma gamla bjällerklangbitar år efter år på skiva efter skiva.
Det fanns hopp om att Kacey Musgraves i egenskap av fritänkande frisk fläkt i Nashville på senare år skulle ha både mod och fantasi för att kunna fira högtiden med ett större mått av upptågsmakande glimt i ögat. Hon är trots allt John Prine-fan. Men, nja, det är främst en massa »Have Yourself a Merry Little Christmas«, »Rudolph the Red-Nosed Reindeer« och »Let It Snow« här. Alltsammans förstås levererat med klass, lyster och svåremotståndligt vintagefilter, men i stora stycken konservativt puttrande i överkant och lite för lite Kacey-personlighet på anrättningen. Nyskrivna »A Willie Nice Christmas«, om ni vet vem (som också gästar i egen hög person), är en charmig bagatell och likaledes nyskrivna »Christmas Makes Me Cry« den sortens bitterljuva ballad som det nog borde ha funnits fler av för att göra »A Very Kacey Christmas« till något mer än en kitschig, låt vara supersnygg, parentes.
Att Loretta Lynn visar sig ännu mer bekväm i sitt julförfarande är kanske inte välkommet men begripligt – kolgruvarbetardottern från Butcher Hollow har hunnit uppnå den aktningsvärda åldern av åttiofyra år. Sisådär hälften av låtarna på »White Christmas Blue« fanns med på hennes allra första julplatta, »Country Christmas«, för femtio år sedan. Då också framförda med en annan lust och snärtighet än vad fallet är här, även om det på intet vis låter illa. Men slutsatsen blir densamma som i fallet Kacey: det är när Loretta lägger de nötta klassikerna åt sidan och i stället langar fram det nykomponerade titelspåret som magi infinner sig.