Hypnotiserande mysterium






I dag nåddes vi av det dystra beskedet att William Onyeabor har lämnat oss. Den mytomspunne, kultförklarade, oefterhärmlige funk möter psykedelia-mannen från Nigeria blev sjuttio år. I Sonic #70 hösten 2013 recenserades den Luaka Bop-utgivna samlingen »World Psychedelic Classics vol 5: Who is William Onyeabor?« av ingen mindre än (just nu skivaktuelle!) Peter Morén, som delade ut betyget 9 och skrev följande:

En natt i Budapest tidigare i år hamnade jag vid samma bardisk som Damon Albarn; renässansmänniska, operakompositör, afrikavän, gorilla, Bobby Womack-producent och inte minst gammal idol i vad som så här i efterhand väl får ses som nittiotalets viktigaste och mest tongivande brittiska band.

Först är nog Blurs sångare mest proffsigt trevlig när han hälsar på sitt svenska fan. Men det är innan jag nämner William Onyeabor, ett namn som får hela hans väsen att skina upp som ett barn på julafton. Damon Albarn säger att han på fullt allvar håller William Onyeabor högre än Fela Kuti och berättar med entusiasm om hur han jammat med dennes musiker nere i Lagos. Efter det är vi – i alla fall den natten – de bästa av vänner och avhandlar allt mellan himmel och jord. Viss musik har som bekant den inverkan på de invigda som hört och blivit berörda av den. Den blir som en dörröppnare mellan olika led, länder och epoker.

Albarn har dock aldrig träffat Onyeabor själv. Det är inte så många som har det. Ryktena och gissningarna kring mannens biografi är lika flertaliga och osannolika som någonsin de som tidigare omgärdat Sixto Rodriguez. Det sägs att Onyeabor på sjuttiotalet studerade filmproduktion i Sovjet, för att därefter starta sitt eget filmbolag. Skivorna som följde skulle sedan vara soundtracken till hans filmer.

Problemet är bara att inget tycks ha sett dessa filmer. William Onyeabor sägs också vara praktiserande advokat utbildad i England och framgångsrik affärsman. Vad som utan tvivel verkar stämma är att han numera är en djupt troende, pånyttfödd kristen som bor under palatsliknande former i Enugu, Nigeria – och vägrar att diskutera sin gamla syndiga musik. Skivbolaget Luaka Bop har nämligen lyckats lokalisera honom för en kommande dokumentärfilm. På åttiotalet lär han också ha varit i Sundbyberg för ett studiebesök hos skivpresseriet Toolex-Alpha, vars maskiner han fortfarande har i sin ägo!

Tjugofemårsjubilerande och David Byrne-grundade Luaka Bops utgåvor har mer än en gång fått mitt musiklyssnade att ta nya vägar och leta vidare i allt större cirklar. Det var via dem som jag upptäckte den brasilianska tropicaliaskatten, vilket fört med sig att jag numera räknar Caetano Veloso och Jorge Ben som lika självklara stöttepelare i skivhyllan som någonsin Bob Dylan. Och på »World Psychedelic Classics, vol 3: Love’s a Real Thing – Funky, Fuzzy Sounds of West Africa« fanns William Onyeabors »Better Change Your Mind«, en av mina absoluta favoritlåtar, tillika ett självklart val i DJ-set och på spellistor.

Förutom ett fåtal spår som dykt på olika samlingar har väldigt lite material med Onyeabor varit officiellt tillgängligt för en västerländsk publik. En stilla hajp har i stället spridits via bootlegs och illegal nedladdning. Detta trots att han släppte hela åtta självfinansierade album mellan 1978 och 1985.

När nu äntligen »World Psychedelic Classics, vol 5: Who is William Onyeabor?« ges ut blir det snabbt tydligt att låten jag fastnade för knappast var en ensam lyckträff av »Nuggets«-typ. Onyeabors sound är lika patenterat egenartat som svårbeskrivet. De billigt ljudande, riffande orglarna, kakburkstrummorna (lo-fi-produktionen är bara till fördel), en närmast dubreggaerotad bas och vingliga gitarrfraser genom flangereffekt. Psykedeliska flirtar med samtida disco och funk samt ett slags skruvad electro när Onyeabor så småningom upptäcker primitiva trummaskiner och programeringsbara synthar.

Med sin ganska tunna röst sjunger han tillsammans med körsångerskor enkla, mantraliknande texter på engelska där man bland annat kan notera kritik mot kolonial- och stormakter i redan nämnda »Better Change Your Mind«. Detta adderar naturligtvis en dimension jämfört med mycket annan afrikansk musik från samma tid. Låtarna är långa, monotona, hypnotiserande, omöjliga att värja sig mot. Jazziga saxsolon över maskinella synthmattor, som i »Let’s Fall in Love«, hör inte till vanligheterna i den annars så spretiga afrobeatfloran. Och man kan inte annat än älska oneliners som »why go to war when you know you need peace?« eller »I’m going to explode like an atomic bomb«.

Pionjärarbetet med den här samlingens tillblivande imponerar men allra mest övertygar musiken i sig. Det slitna epitetet »tidlöst« känns inte klädsamt. Snarare låter det som ett intressantare och mer »cutting edge« LCD Soundsystem, för att ta en nutida referens. Det enda som drar ner betyget är vetskapen om att det finns mer material där ute som antagligen är lika bra eller rentav bättre. Vi får nog aldrig veta vem William Onyeabor verkligen är, men låt oss hoppas att Luaka Bop lyckas licensiera hela katalogen så att världen blir upplyst om att hans musik i allra högsta grad är relevant och levande.

 




Relaterat

Gitarrhjälte hela vägen