Sicken kväll! Försvenskningar vi minns

Svensk pophistoria och det tämligen pophistorielösa svenska folket skulle knappast vilja vara utan »Sånt är livet« med Anita Lindblom, »Lyckliga gatan« med Anna-Lena Löfgren, Lena Anderssons »Är det konstigt att man längtar bort nån gång«, Bob Hunds »Ett fall och en lösning« eller Håkan Hellströms »13«.

Framför allt kan en undra vart vi som nation skulle ha tagit vägen utan Maritza Horns »Ditt horn är min passion«.

Allesammans är de importerade låtar som översatts till vårt fagra, låt vara stundom lite klumpiga, språk.

Tyvärr saknar Spotify-sortimentet godbitar som Mats Ronanders »Mjölk och alkohol« (av, surprise, Dr Feelgoods »Milk and Alcohol«), Monika Linds »Vilken slyngel« (av, logiskt nog, The Crystals »He’s a Rebel«) och Ewa Roos »Ding, dång« (av, kanske aningen mindre logiskt men å andra sidan knappast ologiskt), The Beatles »Maxwell’s Silver Hammer«), och vi har försökt hålla det till en eller i några fall två försvenskningar per artist (skulle kunna bli vådligt mycket Mikael Wiehe annars).

Först på vår spellista i ämnet ligger alltså försvenskningen, därefter originalversionen (i några fall har vi inte valt själva ursprungsinspelningen utan den mest kända tagningen av låten eller den version som svenskversionen sannolikt har baserats på), och här finns allt ifrån Slowgold tolkar Captain Beefheart, Torsson tolkar The Kinks, Alf Robertson tolkar Kris Kristofferson och Kent Norberg tolkar Wilco till Pascal tolkar Judas Priest, Anna-Lotta Larsson tolkar Eagles, Nisse Hellberg tolkar Arthur »Big Boy« Crudup och Barbro Hörberg tolkar Barbara. För att bara nämna några.