Ryan Adams: Prisoner

Det är minst sagt komplicerat att förhålla sig till artisten Ryan Adams. Att han gör det så svårt både för sig själv och oss som lyssnar beror allra minst på egensinniga tolkningar av Taylor Swift-album. Nej, just det känns faktiskt både uppfriskande och angeläget. I stället är det hans benhårda vägran att redigera sitt eget uttryck som ställer sig i vägen allra mest.
Det finns en uppsjö verkligt stora ögonblick på hans hittills sexton skivsläpp (på nästan lika många år!) i eget namn, men med undantag från debuten »Heartbreaker« går det tre stockkonservativa rockdängor på varje glimrande och svårt uppslitande angrepp på våra hjärtan. Det är dock ögonblick som alltjämt brinner så starkt att jag fortfarande tillåter mig drömma om Ryan Adams återkomst till det stringenta melodi- och textförfattande som präglade åren i den semilegendariska gruppen Whiskeytown liksom på solodebuten.
Att Jacksonville-sonens senaste alster »Prisoner« så smått lanserats som ett klassiskt skilsmässoalbum inbjuder till lika delar förväntningar som farhågor. Likt alla stora countrysångare har Ryan Adams har alltid låtit som bäst när hela hjärtat gått sönder. Likt så många andra oberäkneliga artister kan ett brustet förhållande lika väl ge upphov till ett kreativt kaos.
»Prisoner« bjuder mer på sorg än något annat, men det kreativa kaoset är trots allt där. Vad han bjuder oss på är ett dussin nyanser av rock, från outhärdlig AOR odlad i åttiotalets mitt till uppenbara The Replacements-plankningar och hudlös americana.
Om skilsmässan från artisten och skådisen Mandy Moore gör sig påmind rent musikaliskt är det inte lika mycket i själva lyriken som som i hans envisa viljan att inte falla inom ramen för typiska album med uppbrott som central punkt. »Prisoner« är alldeles för självmedveten för att passa in. På klassiskt Ryan Adams-manér vägrar han fortfarande att spela med i alla förväntningar, och någonstans ska han också ha applåder för det.
Men till syvende och sist är själva hjärtat i Ryan Adams artistskap fortfarande när hans uttryck skalats bort från all cynism. Då står få naknare bakom mikrofonen än fyrtiotvååringen. Och det är för spår som »To Be Without You«, »Haunted House« och »Outbound Train« jag fortfarande inte förmått mig att säga upp kontakten med Ryan Adams. Då och då säger han fortfarande alla de rätta sakerna.