Strand of Oaks: Hard Love

Att Tim Showalter har en skön pipa har väl inte inte undgått speciellt många. Själv har jag lyssnat på »Shut In« från förra plattan »Heal« minst en gång i veckan sedan 2014.
Dessvärre måste konstateras att uppföljaren »Hard Love« inte riktigt håller samma klass. Det nätta albumet på nio spår är en splittrad resa. För vart är vi egentligen på väg, och hur? Till fots, i bil, tåg, cykel, båt eller handlar det kanske om en extrem form av lastbilsfärd? Ja, jag tänker lite på det amerikanska höjdarprogrammet Ice Road Truckers (brukar visas på kanaler som Kanal 10 eller 11). För jag tror bestämt att plattan hade funkat som allra bäst i radion på någon av de där lastbilarna.
Men låt oss ta det från början, det vill säga med titelspåret tillika albumets bästa. »Hard Love« är en drömsk och pampig låt med hitpotential. Jag tycker att Tims röst gör sig bäst när ljudbilden är lite snällare, lite öppnare och, just det, lite pampigare.
»Radio Kids« följer lite samma inriktning men är något poppigare och den får mig osökt att tänka på The Killers skiva »Battle Born« som kom 2012 med »Runaways« som ett av de starkaste spåren. Nästa anhalt är hårdare, den här gången påminner gitarrerna om det Smashing Pumpkins ägnade sig åt under nittiotalet. Och i »On the Hill« hör jag i stället Shaun Ryder från Happy Mondays sjunga. Nej, det är inte så på riktigt förstås, bara en känsla. Och i näst sista spåret »Rest of It« är vi tillbaka vid klassisk rock’n’roll igen.
Så där fortsätter det, en låt en känsla. Gitarrerna låter bra, även om jag gärna hade sett ett större fokus på solona.
Avslutningsvis skulle jag vilja ge Tim ett litet råd, nämligen att det är dags att välja väg. Låt den mäktiga rösten få sin förtjänta plats och gitarrerna göra det de ska. Alltså lira rock’n’roll.