Ossler: Evig himmelsk fullkomning




8
av 10
  • Artist
  • Ossler
  • Album
  • Evig himmelsk fullkomning
  • Bolag
  • Razzia/Sony


Johan Apel Röstlund berörs av Osslers sjunde album.

Skuld och skam är tunga bördor att bära för alla med någon slags samvete över sakernas tillstånd. Vetskapen om sitt eget privilegium, vi lever trots allt i den lilla del av världen där det mesta fortfarande är helt okej, kan lätt skapa känslor av både otillräcklighet och frustration. Och någonstans måste de där känslorna ut för att inte explodera i skallen. Alkohol, nya löparskor, frimärkssamling eller en uppdaterad facebokprofil. Alla hanterar det olika och bollar förtvivlat tankarna om kaos mellan hjärna och hjärta samtidigt som vardagslivet ska pusslas ihop.
Pelle Ossler valde att dra till Berlin. Promenerade genom staden på dagarna och skrev om kvällarna. Runt halsen en kamera och i huvudet Stig Dagermans gamla efterkrigsskildring »Tysk höst« från 1947. På näthinnan – skakiga TV-bilder från ett sönderbombat Syrien. Resultatet spelades in i somras. Live men på ett folktomt Teater Galeasen i Stockholm och det är knappast någon ljus historia som rullas upp på de åtta spåren. I stället ett rostrött och kargt skimmer av melankoli och en sorg över något som aldrig riktigt blev av eller som kanske gick rent käpprätt åt helvete. Små historier om havet och ett inre krig och om hur allt hopplöst nog börjar om i en näst intill nattsvart omvärld. Om, som han själv skriver, en glöd som slocknat och hur någon därför borde tända på och starta en brand.
Förra albumet »Stas« från 2013 nominerades till en Grammis men den här, den sjunde soloskivan, är bättre. Det är en bländande och lite smutsig längtan efter något annat och en önskan om att backa tiden för att göra allting rätt. En distad gitarr i ett lågt tempo och med ett bildspråk där man ser allt framför sig. De där skitiga vägarna genom ett Europa på dekis. Ett Europa med allt hårdare gränser dit människor på flykt stoppas från att komma in, om de inte redan drunknat i Medelhavets förrädiska vågor. Allra starkast blir de tre låtar som gästas av Amanda Werne (Slowgold) och altcountrylika singeln »Slaget om Verdun«.
Skivan avslutas sedan med en över tio minuter utdragen och smärtsamt vacker »Sommardröm i grått«. Ett ovanligt passande namn som på många sätt fångar det där jag tror vi är fler som delar. Eller som Ossler själv skriver: Vi gjorde vad vi kunde men vi kunde inte allt.
Tillsammans med teckningarna han själv målat och som följer med i konvolutet är det här bland det finaste man kan få på svenska i vår och alltsammans placerar Ossler i samma fack som bandkompisen Thåström och den snart albumaktuelle Ulf Stureson och dennes allra vemodigaste stunder från mitten av nittiotalet.




Relaterat