Bob Dylan: Triplicate




6
av 10
  • Artist
  • Bob Dylan
  • Album
  • Triplicate
  • Bolag
  • Columbia/Sony


Tony Ernst om en cirkel som sluts.

Det finns så många olika Bob Dylan. »I is another« som han en gång själv lånade av Rimbaud. Vem som är den sanna Dylan och vem som bär mask har vi aldrig riktigt fått veta. Konsten har varit viktigast. Med all rätt.
Men även där – i konsten – har det funnits många varierande Dylan. Folksångaren på språng under tidigt sextiotal, den pillerknaprande rockmodernisten i mitten av sextiotalet, den självreflekterande tvivlaren i början av sjuttiotalet, etc.
På senare tid har vi fått addera ännu en Dylan: croonern som letar fram låtar som världen glömt men ändå behöver. »Triplicate« är det tredje albumet i rad i denna nya skepnad. Vad vi lyssnare tycker om det här spelar ingen roll. Dylan har aldrig brytt sig om vad du och jag tycker.
Ja, den här plattan är alldeles för lång. Vi behöver inte trettio nya, intill förväxling lika, låtar som en lätt okoncentrerad Dylan rosslar sig igenom. Ingen behöver det. Men nu har Dylan aldrig handlat om vad vi förväntar oss. Däri ligger också en av hans största styrkor. »Triplicate« har ändå – och det här säger jag med viss tvekan – nog såväl charm som existensberättigande.
Jag skaffade nyligen den där övermaga liveboxen med trettiosex CD-skivor, där varenda spelning från 1966 finns nerpräntad. Vad jag lärde mig efter att ha spenderat några veckor med den var att Bob Dylan där och då var planetens bäste sångare. Det var inte ens en diskussion. Varje ord, varje frasering, han ägde dem och oss.
Det är han dock ej längre. Tidens tand har gjort sitt och Dylan är inte heller lika besatt av att berätta om allt han känner och tänker och ser. Det går utmärkt att lyssna sig igenom de här tre CD-skivorna, Dylan gör så klart inte bort sig, men det är viss skillnad på att spela samma låt i, säg, Frank Sinatras eller Ella Fitzgeralds tappning.
»Triplicate« är – om jag tyder alla tecken rätt – Robert Allen Zimmermans svanesång. Att han skulle sluta med trettio låtar från den klassiska amerikanska låtskrivarperioden (ungefärligen 1927-1965) får sägas vara rätt så väntat. Om det var något man lärde sig av den längre intervjun på egna hemsidan inför det här släppet var det att Dylans förebilder och inspirationer kommer från helt andra perioder än vi tror.
Egentligen är det fint. Någonstans sluts en cirkel. Dylan började som uttolkare av andras låtar och avslutar nu med största sannolikhet sin karriär som sådan. Att flertalet av hans egenkomponerade låtar nu också ingår i den stora amerikanska sångboken gör bara de här inspelningarna ännu rarare.




Relaterat

Allt för folkmusiken