Kärleksfullt och gripande porträtt






I dag har Kasper Collins film »I Called Him Morgan« svensk biopremiär. Redan i Sonic #89 uppmärksammade Johan Jacobsson filmen som varje musikintresserad individ bör spana in. Så, helt enkelt läge att reprisera den lilla blänkaren här på sajten.

2016 har varit ett bra jazzdokumentärår.

I augusti släpptes Adam Kahans »Rahsaan Roland Kirk: The Case of the Three Sided Dream« på DVD, i september gick Sara Fishkos »The Jazz Loft According to W. Eugene Smith« upp på en handfull utvalda biografer, i oktober visades David Tarrodis »Filmen om Esbjörn Svensson« på SVT, i november hölls det galapremiär för Kasper Collins »I Called Him Morgan« på Skandia i Stockholm…

»I Called Him Morgan« är inte – som man lätt skulle kunna tro – en dokumentär vars fokus ligger på hard bop-trumpetisten och Philadelphia-sonen Lee Morgan (1938-1972). Collin drar till exempel bara upp lösa konturer runt Lees musikaliska historia, gärning och samtid – om du slår dig ner framför filmen i tron om att du kommer att få veta allt om hiten »The Sidewinder« kommer du att bli gruvligt besviken. Nej, »I Called Him Morgan« är i stället i grund och botten ett kärleksfullt, gripande och fascinerande porträtt av Helen Morgan (1926-1996) – Lee Morgans sambo och baneman. Och som grädde på moset är den otroligt bra rent tekniskt. Dess blandning av stillbilder, arkivmaterial och nyfilmade Super 8-aktiga sekvenser är visuellt oklanderlig. Intervjuerna som bygger upp dess narrativ är utmärkta.

Med Albert Ayler-filmen (och långfilmsdebuten) »My Name is Albert Ayler« (2006) visade Kasper Collin att han förstår sig på jazz och människor. »I Called Him Morgan« slår fast detta sistnämnda med emfas.

 




Relaterat

Toner med vingar