Hövlighet, nyfikenhet, frihet och John Prine






Små tankar från en stor konsert.

Livet är det bästa du någonsin kommer att ha.
Det betyder nu inte att du slipper kämpa för det. Eller alltid lyckas undvika hat, svartsyn, jävulskap, den sammanlagda tyngden från obetalda räkningar och ouppklarade vidräkningar.
Det är svårt att moralisera. Alla har sina brister. Att vara människa är att vara motsägelsefull. Men har vi någon skyldighet – mot oss själva, mot andra, mot de som inte längre finns med oss och de som ännu inte blivit till – torde det vara att försöka skrida fram med viss hövlighet. Kanske rentav kombinerat med åtminstone något som liknar nyfikenhet.
I går uppträdde John Prine på Skandiascenen invid Cirkus. Det var en av de där riktigt fina kvällarna. Fylld av värme och mänsklighet, glädje och sorg.
Allting var bra, det mesta vidunderligt mycket mer än så. »Hello in There« nästan för stark. »Lake Marie« lång, vindlande, otyglad och småfarlig som en hel Rolling Thunder Revue. »Sam Stone« var »Sam Stone«. Bandet mångfacetterat, följsamt, svängigt, känsligt och oförtrutet porlande likt Green River före gruvbolagens rovdrift.
Det som träffade allra hårdast var när alla musikerna utom den finurlige krumeluren till huvudperson lämnade scen och han gjorde »Clay Pigeons« på egen hand. Plötsligt svajade hela ens inre till, minnesbilder flimrade förbi á la drömsekvenserna som åtföljde ungdomens svimattacker, hjärtat ville bulta sig ut, sömnbristgrusiga ögon vattnades.
Låten är inte skriven av John Prine, dess signatur tillhör den alltför tidigt fallne trastrubaduren Blaze Foley, men i många bemärkelser kan den sägas vara den ultimata John Prine-kompositionen. Det är, så klart, knappast någon slump att han tagit sig an den. »Man, that sounds like me«, löd John Prines reaktion första gången han hörde låten. Han var bara tvungen att lära sig den.
»Clay Pigeons« är, törs jag lova, en av de låtar jag spelat mest genom åren. Dels för att det är en perfekt skulpterad historia, men lika mycket för hela dess vilsamt vandrande atmosfär och själva livsfilosofi – en sorts outtalad lovsång till humanismen som den är. Blaze Foleys egen inspelning är bräcklig och lite framhastad. Älskvärd även den eftersom den är så mycket han, men det är John Prines lugna, trygga och väderbitet rossliga version som bäst harmonierar med budskapet och ger mest rum för lyssnaren att själv fylla i.

I’m goin’ down to the Greyhound station, gonna get a ticket to ride
Gonna find that lady with two or three kids and sit down by her side

Berättarjaget har gått på en nit. Oklart av vilken sort. Han måste, och känslan är att det har hänt förr, börja om på nytt. Den här gången utan att göra någon illa, utan att köra fast i gamla mönster och själv gå sönder. Vägen ligger öppen. Den kan leda vart som helst. Ifall han nu vågar bege sig ut. Han har kapitulerat inför ödet (det som händer händer och händer ingenting är det också okej) och de små tingens skönhet men det råder ingen tvekan om att han nu vill göra gott. Inte döma någon på förhand. Kringgå baktankar och misstänksamhet. Framför allt finna sig själv igen. Det är nog målet med alltsammans. Att hitta tillbaka till det där oförstörda som en gång fanns men längs vägen gått förlorat.

I’m tired of runnin’ ‘round lookin’ for answers to questions that I already know
I could build me a castle of memories just to have somewhere to go
Count the days and the nights that it takes to get back in the saddle again
Feed the pigeons some clay
Turn the night into day
Start talkin’ again, when I know what to say

Det finns som bekant en massa romantik kring frihet utan ansvar. Rockmusiken är, eller ger åtminstone sken av att vara, ett enda stort frihet utan ansvar. Få saker kan vara så tröttsamma som frihet utan ansvar.
Frihet med ett visst mått av ansvar är en annan sak. Först då blir friheten värd någonting. Och någonstans, om än ytterst subtilt, är nog detta andemeningen med »Clay Pigeons«. Det här att du behöver inte ha någon, eller något, men för du dig med hövlighet och nyfikenhet kommer du ändå förtjäna det bästa.




Relaterat

John Prine
Uppdaterad Sonic-spellista!
Countryjul 2017