Girlpool: Powerplant

Om och kring år 1995 var jag en hopplös indiesnobb.

Likt en Mose med mittbena vandrade jag förortens återvändsgator fram och tillbaka. »Du skall inte skriva på för ett större skivbolag«, förkunnade jag för alla som ville lyssna. »Du skall inte heller förändra ditt uttryck alltför mycket.«

När Grifters slog sig i slang med Sub Pop och spelade in den »Dirty Work«-trötta »Ain’t My Lookout« (1996)… Herregud, kunde de inte bara stuckit en riktig kniv i min rygg i stället?

Men så – en vacker dag – omvärderade jag mitt liv. Raskt och skamset rev jag ner de snäva och konservativa murarna som jag byggt upp runt omkring mig. Indiesnobb-Johan var död, död, död.

… eller?

Kalifornienduon Girlpool består av Cleo Tucker (sång, gitarr) och Harmony Tividad (sång, bas).

I Sonic #87 – apropå deras fullängdsdebut »Before the World Was Big« (Wichita) – skrev jag att »[Girlpools] laddade/vackra stämsång, självutlämnande/existentialistiska texter och briljant minimalistiskt snirkliga gitarr- och bas-slingor må visserligen påminna om saker man finner på gamla sjuor utgivna av till exempel K, men framför allt är de här-och-nu, rykande färska«. Och de åsikterna står jag fortfarande för. Våren 2015 rockade Girlpool min värld.

Första gångerna som »Powerplant« (uppföljaren till »Before the World Was Big«) snurrade i min stereo fruktade jag däremot att Indiesnobb-Johan vaknat till liv igen. »Ogillar jag ’Powerplant’ på grund av att Girlpool signat med Anti och skaffat sig en gästtrummis vid namn Miles Wintner?«, viskade jag nervöst för mig själv. »Ogillar jag ’Powerplant’ av ren indiesnobbprincip?«

Efter otaliga ytterligare genomlyssningar av »Powerplant« kan jag emellertid meddela att det otvetydiga svaret på alla ovanstående frågor är »nej«. »Powerplant« är helt enkelt inget lyckat album – det skramlar musikaliskt tomt och det känns ofärdigt. Där »Before the World Was Big« var ett smärre under av intimt samspel och intrikata melodier är »Powerplant« en pastisch på urtråkig amerikansk nittiotalsindie. Gitarrer fräser utan vare sig mening eller mål, röster ropar desperat men får inga svar, trummor går loss i okänsliga och opassande David Lovering-imitationer. Gav inte Grass Records ut den här skivan 1994?

Girlpools jakt på förnyelse ska givetvis applåderas… teoretiskt. Ibland blir det dock bara pannkaka när band skriver på för större skivbolag och förändrar sina uttryck alltför mycket. Och man behöver inte vara indiesnobb för att ställa sig tveksam till sådan utveckling.

Vilket skulle bevisas.