Acceptans, värme och lite för skral publik

Egentligen skulle den här texten ha varit en eller flera intervjuer. Men antalet fantastiska idéer som slopas på grund av att artister somnar, flyger tidigt eller att deras management inte förmår ge tydliga besked är vardag inom musikjournalistik. Ifall jag hade fått betalt per timme jag väntat och planerat i stället för antalet ord skulle jag ha varit rik. Men musik handlar inte om pengar (lätt att tro i dag med all urvattnad integritet, marknadsföringstävlingar, PR- slash skivbolag, reklamsamarbeten, views – och listplaceringshets). Musik är en konstart som är känslor och upplevelser. Department-festivalen på Slakthusområdet i Stockholm med inriktning på elektronisk musik lyckas få till det där. Trots liten publik och halvtaskigt väder.

Den nya festivalen beskrivs i förväg som »an intimate two day warehouse party«. En korrekt beskrivning (brasklapp för att jag endast är där på söndagen och inte lördagen då Department får ta emot vilsna trancerejvare från grannfestivalen Slaughterhouse, som plötsligt förlorat ett tillstånd och Department upplåter plats åt stora tranceakterna Infected Mushroom och Astrix. Av vad jag hör i efterhand blir det dock en kul »kulturkrock«).

Söndagen bjuder inte bara på techno utan jag är främst nyfiken på dancehall/hiphoptjejen Stefflon Don från London och New York-rapparen Princess Nokias första framträdanden på svensk mark.

Stefflon Don gör ett klart godkänt framträdande. Till tonerna av »Narcos« från hennes fantastiska mixtape »Real Ting« kliver hon upp på scen. I klassisk dancehallmundering – hotpants, kort top, högklackat, tvåfärgat hår och solglasögon – sätter showmässig stjärnglans på Department. Stefflon Don har den unika talangen att vara enormt varierad och ändå vara lika bra på allt: rappa och sjunga hårt och mjukt, vara gangster och personlig, ödmjuk och kaxig, och hon visar upp alla delar från scen.

En majoritet av hennes fans lyssnar dock inte på elektronisk dansmusik och betalar därmed inte sexhundra kronor för en dagsbiljett. Publiken är väldigt skral, och även om Stefflon Don tycks köra sin vanliga show är det något som fattas. Jag skulle väldigt gärna se henne igen, i sitt rätta element – jag är övertygad om att det finns ännu mer i henne än vad hon ger prov på denna gång.

Princess Nokia är ett riktigt knippe energi och röj. Hon värmer upp inför sitt eget gig på dansgolvet dansandes och lyssnades till synthelektroniska S U R V I V E och »hbtq-rapparen« Cakes Da Killa. Även på scen utstrålar Princess Nokia en enorm glädje och spontanitet, där hon med självklar pondus och ett leende ber alla tjejer och poc (people of colour) att ställa sig längst fram; »det är dags för andra att ge plats«.

En stark invändning är att av vad jag kan uppfatta framförs de flesta av låtarna playback. Princess Nokia förstärker vokalerna, inte bara i refrängerna utan även i verserna. Att hela hennes kropp skriker ut att hon genuint älskar musik och att vara på scen smittar som tur av sig och räcker ändå långt.

Den allra bästa känslan jag har med mig från Department är den trevliga och intima stämningen, den acceptans och värme som infinner sig på båda scenerna. När basen från Paul Kalkbrenners set pumpar i hela kroppen, alla står med leenden och dansar vända mot scenen och respektfullt passerar varandra för att hämta lustgasballongerna, känns det på riktigt som att vi alla är där för att vi älskar musik, oavsett om det är hiphop eller techno, om vi är tjejer, hipsters eller poc. Det är den upplevelsen som gör att jag fortfarande orkar och vill gå på vissa festivaler.