Generation nu






Young Thug och Vince Staples är just nu skivaktuella (med »Beautiful Thugger Girls« respektive »Big Fish Theory«) och hör båda till det mest vitala inom hiphop i dag. Den ene är född 1992, den andre 1993. De kunde inte vara mer olika. Den ene kan inte läsa eller skriva, den andre är verserad och kultiverad. Båda intervjuades till Sonic #83/2015.

YOUNG THUG

Det är ett helt avgörande ögonblick, totalt definierande. Håren på mina armar reser sig rakt upp och jag blir helt torr i munnen. Det är som att det inte riktigt går in i hjärnan, fastän jag ju just hört honom säga det. »Hur är det här ens möjligt i västvärlden år 2015?«, tänker jag.

Vi är halvvägs inne i intervjun, jag har just frågat Young Thug om han skriver ner sina texter eller om han, likt en hel del Södern-rappare nu för tiden, håller dem i huvudet. Han ser, för första gången, lite besvärad ut. Den där självklara attityden som står som en aura kring honom är plötsligt borta.

Thug berättar att han inte skriver ner någon-ting, att han föredrar att memorera alla texter. Han skruvar lite på sig. Sedan är det som att han erkänner:

– Jag ska vara ärlig: jag kan inte skriva. Jag kan inte stava.

USA:s allra största rappare just nu, ett särpräglat geni med orden, en begåvning i samma anda som vilken Pulitzer-belönad författare som helst, kan alltså inte skriva sitt eget namn. Han är, för att använda trubbigt våld, analfabet.

Inte mycket har egentligen hänt i Södern de senaste hundra åren. Det är fortfarande utdömd mark. Jag tänker på när Lennart Persson träffade John Lee Hooker till tidningen Pop för flera år sedan och bad om en autograf och det visade sig att Hooker inte kunde skriva sitt eget namn.

Rapparna är de nya bluessångarna, bomullsfälten är utbytta mot förfallna stadskärnor, men slaveriet lever kvar som mer än bara än ett avlägset minne. Ingen har slösat skolgång på Thugga, ingen har brytt sig ett skit om honom förrän han hastigt blev en av det här decenniets stora popstjärnor.

 

Det är som att han inte bryr sig, som att han står över alla vedertagna seder. Det gäller så klart hans röst, hans klädstil, hans attityd. Men här är något mer i görningen också. Det är som att Young Thug är helt fri, som att han står utanför branschen, som att ingenting kan komma åt honom.

Men när man ställer frågan om vad som gjorde honom så fri artistiskt skakar han på huvudet.

– Jag förstår inte de där orden, de är för stora för mig. Kan du plocka ner det åt mig?

Jag tvekar, men slänger sedan bara fram ordet »frihet« till honom, säger det ett par gånger, och ser var det landar. Han funderar en stund, sedan säger han:

– För mig betyder frihet att jag inte behöver bry mig ett skit. Att kunna leva utan att behöva bry sig. Även om man är inlåst eller död så kan man fortfarande vara fri, så länge man inte bryr sig.

Har du varit rädd för att fastna, att stagnera?

– Så klart. Jag har sett många som fastnat. Även superstjärnor. Jag var också på väg att fastna, men lyckades ta mig ur. Varför jag klarade mig? Kanske för att jag är ett geni?

Vad vill du göra med din frihet?

– Jag vill att alla i min generation ska förstå att allt inte är äkta och ärligt. De som bestämmer säger att det finns yttrandefrihet, men det är en lögn. Det är därför jag tycker frihet är det viktigaste vi har.

 

Jag har älskat Young Thug sedan »1017 Thug«-mixtapet från 2013. Jag hade koll på de tre föregående »I Came from Nothing«-tejperna (1, 2 och 3) men tyckte inte att Thug hittade sin fulla potential förrän med »1017 Thug«.

Det var också där som man för första gången kände att man hade med en unik röst att göra. De senaste två åren har detta bara intensifierats, ingen rappar som Thugga i dag, ingen. Han lyckas använda sin röst som ett instrument. Han sjunger, flyter, gurglar, skrattar, pratar. Han låter som ett efterlängtat sommarregn en kvalmig julikväll. Jag undrar när han själv insåg att han hade en unik röst.

– Det var nog när jag spelade in min första låt, »Whole Wide World«.

Så blir han tyst, biter sig i läppen, pillar på en av sina piercingar.

– Nej, jag ångrar mig. När jag förstod att min röst var perfekt? Det var när jag hörde talas om en rappare vid namn Lil Wayne. Han hade så många olika stilar, så många olika språk, så många olika swags, rytmer, flow. Han hade otrolig påverkan på mig. Det var han som gjorde så att jag förstod att jag kunde sjunga och rappa precis som jag ville. Han var den största anledningen till att jag förstod att jag hade en perfekt röst.

Var det medvetet eller omedvetet att du tog dig an hans stil?

– Både och. Jag har alltid gått min egen väg, men jag tog mig an det som jag inte tagit mig an någonting annat. Jag lyssnade inte på något annat än Wayne. Jag åt, sket och sov Wayne. Det var allt jag tänkte på. Det var allt jag ville vara.

Sättet varpå Thugga framför sina verser får en att undra om han skriver ner sina texter. Det borde knappt vara möjligt, med tanke på hur han låter. Kanske fonetiskt?

– Jag har aldrig skrivit ner en text. Jag hatar att skriva. När jag är i rätten får mina advokater skriva mitt namn till mig. Jag skriver inte ett skit. Alla mina texter kommer direkt från hjärtat.

Kommer ni ihåg när det snackades om att Jay Z nån gång på nollnolltalet inte skrev ner alla sina texter? Han memorerade dem. Det sågs som ett sorts fucking mirakel och alla ropade högt om geniernas geni. Nu gör varannan Södern-rappare det på daglig basis. Det måste så klart göra något med textförfattandet. Var hittar man inspiration? Hur kommer de här obundna texterna till en?

– Allt det jag skriver om är det som sker inne
i mitt huvud just den stunden. När jag skrev »Check« hade jag precis fått en check på en miljon dollar. När jag skrev »Danny Glover« hade jag precis sett en nertankad Danny Glover-film. Och när jag gjorde »Stoner« var jag antagligen fruktansvärt stenad. Fattar du?

En annan sak som rapparna från Södern har tagit till den yttersta gränsen är hur mycket tid de spenderar i studion. Young Thug är inget undantag.

– Jag är alltid i studion. Och jag tänker alltid på nya låtar, nya verser. Jag har byggt en halvmiljondollarsstudio i mitt eget hus, så jag kan gå in i studion när jag vill. Det händer att jag sover, vaknar av en dröm, och går direkt och spelar in.

Låt oss vara ärliga: du är den mest nyskapande rapparen där ute, du är medveten om det?

– Självklart är jag medveten om det. Jag vet att jag är han, jag vet att jag är den där snubben.

 

Jeffrey Lamar Williams, som det står i Young Thugs pass, är näst yngst i en syskonskara av elva. Han är nyss fyllda tjugotre och står just nu på toppen av sin karriär. Han är rik, gör som han vill och släpper genial musik hela tiden. Han hade sommarens stora hit i fjol med London On Da Tracks-producerade »Lifestyle« och han har det i år igen med Jamie xx:s »I Know There’s Gonna Be (Good Times)«.

Men så här har det inte alltid varit.

Thug kommer från Sylvan Hills i södra Atlanta. Han är född och uppväxt i Jonesboro South, ett av Atlantas mest beryktade »projects«. Här sköts hans storebror Bennie till döds för femton år sedan, här rånade han själv kiosker och bensinstationer som medlem av det beryktade Young Slime Life-crewet. Jonesboro South finns inte kvar längre, alla 160 »units« i området revs 2008 efter att staden kommit fram till att det inte var människovärdigt. Thugga har själv beskrivit området som »helvetet«, men har för säkerhets skull tatuerat in sitt gamla hood över hela bringan.

Under hela uppväxten var det hans mamma som var räddningen. Hon går under namnet Mama Duck. Thug blir rörd bara man nämner hennes namn:

– Det är min mamma. Herregud, Mama Duck…

Thugga får tårar i ögonen. Det här är rap på riktigt, det här är äkta känslor.

– Jag har inte pratat med henne sedan jag kom till Europa, det är över en vecka sen. Hon är antagligen orolig. Min mamma fick elva barn, men hon lämnade inte bort någon av oss. En av oss dog, en åkte i fängelse, men hon har aldrig gett upp. Jag är näst yngst, jag har en yngre syster, men de andra nio är äldre. Inget av mina syskon har lyckats, så hela livet har varit en kamp. En jävla kamp. En riktig jävla kamp.

Thugs karriär har räddat hela släkten. Det är han som står för stålarna i dag.

– Jag var den första som lyckades med något. När jag fick min första check, den var på sexhundrafemtiotusen dollar, spenderade jag rubbet på ett hus och en bil till min mamma. Jag var pank direkt efteråt, hade inte en dollar kvar. Så jag fick gå in i studion och spela in nytt material i flera veckor efteråt och åka på turné så att jag skulle kunna tjäna ihop pengar igen. Jag älskar henne. Just nu försöker jag spara ihop pengar till henne, hon behöver ett nytt hjärta. Hon är gammal. Mitt fokus är på henne.

Thugger blir emotionell, rösten svallar.

– Jag har varit med om så mycket att inget kan nå mig. Inget kan skada mig. Förutom om något skulle hända henne. Eller om något skulle hända min pappa eller mina egna ungar.

Hur många människor är beroende av Young Thug just nu?

– Om jag höftar? Trettio stycken. Mina tio syskon, min mamma och min pappa, jag har sex egna barn, deras mammor, min designer, mina homeboys, de som sköter om mitt hus och mina bilar och mina prylar. Jag har så jävla många prylar. Det är nog närmre femtio människor, när jag tänker efter. Det är ett tungt ok att bära.

 

Kort rockjournalistiskt interlude: jag och Thug sitter inträngda i en liten loge, backstage på Vega i Köpenhamn. Det är efter konserten och jag har väntat på min chans i åtta timmar. Det är bara jag och Mats Nileskär här från media. Precis som vanligt.

Jag försöker räkna efter hur många gånger jag och Mats suttit så här, men tröttnar efter ett tag. De senaste tjugo åren har det hänt oräkneliga gånger. Någon enstaka gång har någon annan varit med och jagat intervju, men de har alla försvunnit som frö för vinden.

En sak till på samma ämne: varför är det en fyrtionioåring och en femtiosexåring som ägnar en hel söndag åt att jaga intervju med Young Thug? Var är tjugotvååringarna? Vad fan gör ni? Bloggar? DJ:ar? Jag förstår inte. Young Thug undrar också, han säger skrattande och pekar på mig:

– Jag är talesperson för den nya generationen, inte för din gamla jävla generation.

Det finns ingen annan här hemma som verkar intresserad av att dokumentera den moderna amerikanska rapen. Jag har träffat Migos, Vince Staples och Young Thug i år. De tillhör tveklöst krämen av USA:s rappare just nu. Och det har bara varit jag och Mats Nileskär där. Ingen annan. Har ni gett upp? Det är jobbigt, visst. De här rapparna dyker aldrig upp på utsatt tid och de vill sällan göra intervjuer och ibland är de stenade, men lyssna nu: man får aldrig ge upp.

 

Det finns två artister som mer än några andra har fungerat som såväl mentorer som katalysatorer för Thugs egen karriär. Den ena är Gucci Mane. Den andra är, det har ni säkert förstått vid det här laget, Lil Wayne.

Det framstår med all önskvärd tydlighet att Wayne har varit den stora inspiratören när man ser Thug live. Han rör sig som Wayne, han för sig som Wayne. Det som slår en är att det finns en hel del New Orleans i den musik Thugga gör och framför. Men han är från Atlanta. Nå, New Orleans-kopplingen har han fått från Wayne. Det gränsöverskridande, det feminina mitt i allt hiphop-machismo, modet att festa när döden står och väntar i farstun.

Inför intervjun är jag lite orolig huruvida jag ska våga ta upp Lil Wayne i diskussionerna, efter anklagelserna i våras om att Thug och Cash Money-grundaren Birdman försökt mörda Wayne, men jag behöver inte oroa mig. Thug pratar om Wayne, oavsett om man frågar eller ej.

Under hela konserten i Köpenhamn uppmanar Thugga dessutom publiken att skrika »Free Guwop«, eftersom Gucci just nu sitter inne för olaga vapeninnehav. Gucci är ständigt i hans tankar. Men han värjer sig ändå lite när jag börjar fråga om Gucci.

– Gucci Mane gör inga intervjuer. Jag gör egentligen inte heller intervjuer, så det här är ett undantag. Jag vill inte prata om Gucci Mane, han borde få berätta själv. Men jag kan säga att jag älskar honom och saknar honom. Free Gucci! Gucci har störst potential av alla, men Gucci är en galen jävel. Samtidigt är han en bra människa som tänker på sina vänner. Jag älskar honom.

 

Det mest spektakulära med Young Thug, förutom hans makalösa röst, är hur han bryter alla mönster och konventioner. Folk blir provocerade bara av att titta på Thugga. Till och med stora och respekterade amerikanska journalister och bloggare kan inte hålla homofobin i styr när Young Thug visar upp sig.

När man frågar om det är det återigen Lil Wayne som förs fram.

– Wayne brukade bära Bathing Ape-kläder, kommer du ihåg? Ett år senare hade han på sig tajta jeans och Vans. Och ett rockband bakom sig. Allt det som gav mig modet att göra saker som är udda? Det kommer från Wayne.

Thugga är extremt modeintresserad och har varit det så länge han kan minnas.

– Jag har alltid ha en europeisk passform. Jag har aldrig på mig stora kläder, aldrig baggy byxor. Jag passar inte i det. Jag hade smala byxor även när jag var liten, så jag gjorde det före Wayne, men när jag såg honom ställa sig framför tusentals människor i sådana kläder, med en gitarr, fastän han är en gangsterrappare, då tänkte jag: »Jag kan också göra det där.«

Vad säger folk när du kommer i dina kläder?

– [skratt] All möjlig skit. Du är bög! Du är en skitunge, du är en hora, du är fattig, du är värdelös. Jag hatar dig, jag älskar dig. Jag önskar att jag vore du. Du är sämst, du är bäst. Det är allt möjligt. Men det är alltid mer hat än kärlek. Men det finns inget hat, eftersom hat är kärlek. Man fattar det när man är vuxen. Om du har tillräckligt med energi för att hata något älskar du det. Men jag behöver inte bry mig, eftersom jag är så fruktansvärt rik. Ingen kommer åt mig.

Och så är vi där igen, men ibland kan det vara en fördel att vara illiterat.

– Jag kan inte läsa, så jag kan inte läsa vad folk skriver. Så jag bryr mig inte.

Thugga har en egen stylist, tjugotreåriga mexikansk-libanesiska JoJo Zarur, som har berättat att Thug verkligen ser till att folk ska förstå att han inte bryr sig. »Om folk pratar skit om att han målar naglarna strör han kristaller över dem också.« Han är aldrig rädd för att klä sig precis som han vill.

– Aldrig. Jag tänker så här: Wayne gjorde det. Då kan jag också göra det. Sedan har jag en hel del fans som tänker precis som jag. Mina fans är människor som skaffar sig en septum-piercing, mina fans är människor som har på sig tajta byxor. De är som jag. Min stil är mina kläder, mitt lingo, mitt flow. Jag bryr mig inte.

 

Intervjun lider mot sitt slut, Thug visar betydligt större intresse för den kvinnliga skivbolagsrepresentanten än att svara på fler frågor. Turnémanagern öppnar dörren och ger honom en joint. Jag sitter kvar en kort stund och bara tar in alltihop. Det här är otvetydigt USA:s största rappare just nu. Snart ska han släppa sin storbolagsdebut på Warner och den ska – med allra största sannolikhet – rusa rakt upp på förstaplatsen på Billboard-listan.

Det är ett under att han ens lever, om man betänker hans uppväxtförhållanden och livsbana. Vi ska vara glada att vi har honom. Jag inser också att det här antagligen är såväl första som sista gången jag kommer så här nära honom. Jag suger sista musten ur min intervjutid och ställer en avslutande fråga. Jag vill veta vad han drömmer om, vart han hoppas att hans musikaliska gärning ska ta honom. Han svarar snabbt:

– Jag vill dö som medlem i ett rockband. Jag vill inte dö som rappare. ■

 

VINCE STAPLES

Vi skakar hand och allt jag kan tänka på är »don’t shake my hand unless you passing payment« ur låten »C.N.B.« från nya albumet, magnifika »Summertime ’06«. Men jag behöver inte vara orolig – när jag träffar Vince Staples på ett göteborgshotell i samband med hans spelning på Way Out West visar han sig verserad och kultiverad, förvånansvärt såväl med tanke på hans unga ålder och hans iskalla leverans av brutal svärta.

– Jag kommer från förorten, vi hade bra skolor där jag växte upp.

Vince växte upp i Long Beach, ett klassiskt hiphopställe men samtidigt ett medelklassområde med bättre skolor och en något så när trygg tillvaro.

– Jag älskade att växa upp i Long Beach. Det är inga ensidiga kvarter. Man kom nära en massa olika människor och situationer. Det är ju förorten och man är nära stranden. Har du sett dokumentären om Beach Boys? Det är precis så: ett intressant, roligt men samtidigt sorgligt ställe.

Du är nyss fyllda tjugotvå år och har gjort årets album, vad säger du om det?

– Jag uppskattar verkligen att folk tycker om det jag gör. Det har släppts en massa bra album i år, så att räknas högt bland dem känns stort.

Är du orolig att alla hyllningar du får kommer att påverka din kreativitet?

– Jag lyssnar inte på det där. Jag håller mig för mig själv. Jag är inte ens en del av en scen.

 

Det fanns inte mycket musik i hemmet under uppväxten. Vince Staples fick upptäcka det mesta på egen hand.

– Mamma gick i kyrkan, så där hörde jag musik. Hon lyssnade på Lauryn Hill och gospel. Hon köpte en Lil’ Bow Wow-CD till mig när jag var liten. [skratt] Min pappa hade två CD:s: [Outkast-plattan] »Stankonia« och den där Michael Jackson-skivan där han står staty på framsidan, jag minns inte vad den heter [»HIStory: Past, Present and Future, Book 1«]. Så det var det vi lyssnade på där hemma. Musik fanns alltid i bakgrunden i kvarteren men vi hade inte mycket musik hemma, så min mamma var överraskad när jag började rappa. Jag är själv överraskad, jag vaknar fortfarande ibland och tänker: »Är jag en rappare?« Det är komiskt, rappare är värdelösa människor och nu är jag en själv. Man måste skratta åt det.

Många pratar nu om en ny västkustscen som har tagit över efter nittiotalseran med Ice Cube, Dr Dre och Snoop Dogg. I dag heter stjärnorna Kendrick Lamar, Schoolboy Q, Boogie, YG och nu också Vince Staples. Men finns det ens en västkustscen eller är det en konstruktion?

– Man kan nog säga att det finns en scen. Men vad är det man refererar till? Är det västkusten som plats eller är det internet? Jag tror inte att det är ett fysiskt område. Snarare är det så att det är internet som tillåter västkusten att definiera sig.

Lika ofta är det vi skribenter och lyssnare som bara klarar av att ta till oss en scen i taget, så just nu är västkusten på allas läppar. Vince är lakonisk i sitt svar:

– Det gör det enklare, gissar jag.

 

Efter tre–fyra mixtapes och lovande EP:n »Hell Can Wait« i fjol levererade Vince Staples i somras ett av årets allra bästa album med »Summertime ’06«. Men vad betyder egentligen »’06« i titeln på albumet?

– Det handlar om året 2006. Det är en berättelse om att bli vuxen. De allra flesta bra berättelser handlar om just detta. Det var en extremt viktig period i mitt liv. Skiftet mellan det oskyldiga och det ansvarsfulla. När man väljer vilken sorts ansvar man vill ta. Och vi som var där och då valde en opassande väg, speciellt för vår ålder. Det är nog vad det här albumet handlar om.

Många har påpekat att albumet är sorgligt, dystopiskt, nersvärtat, men Vince själv håller inte med.

– Min farmor brukade kalla Los Angeles mörka period för »urban decay«, men för mig där och då var det bara roligt. Jag var ung och hade kul. Sedan är det klart att det inte är roligt att se unga människor dö runt omkring dig.

Att många ser albumet som så mörkt kan så klart bero på att rap just nu inte direkt vimlar av allvarliga coming of age-berättelser från en ung människas synvinkel. Det Vince gör betraktas nästan som något chockerande.

– Problemet med vår musik är att den alltid hyllat fel delar av de situationer vi måste handskas med. Jag känner att vi helt tappat realismen i allt vi tar oss till. Ta bara droganvändandet inom hiphopen just nu, det känns som en sorglig scen att vara en del av.

Det verkar som att Vince själv ser på sitt album som en dramatiker ser på sin pjäs. Han står för scenanvisningarna, han har skrivit dialogen, han är författaren. Men han vill inte prata om vad han egentligen menar med specifika rader. Tolkningen har han lämnat över till lyssnaren.

– Det är meningen att man som lyssnare ska känna som man måste känna. Det är inte artisten som ska tolka musiken, vi är bara kreatörerna. Jag tycker inte det är rätt att tolka musiken åt någon annan. När man lyssnar på musiken så tillhör den en, artisten har inte längre någon rätt att tolka den åt en.

Plattan är tematiskt väl sammanhållen, ändå har Vince inte lagt ner massor med tid på att få fram låtar som ska passa in.

– En låt är en låt. Visst finns här en röd tråd, men det du ser och hör är det jag har.

Eftersom Vince låter som han gör och rappar belevat och bildat om sin egen uppväxt i ett land där rasismen är institutionaliserad har folk försökt klistra etiketter på honom. Han har på senare tid bland annat kallats för en »medveten rappare«.

– That shit’s corny. Corny as fuck. Vad är en medveten rappare? Vad är en lyriker? Ingen av de där etiketterna betyder något och kommer aldrig att betyda något. Lyssna: jag bryr mig inte om hiphop. Jag gör musik för att leva. Vad betyder »medveten«? Att någon är smart? Det låter nedvärderande gentemot all annan musik. Och gentemot den kultur du kommer ifrån, din uppväxt, din bakgrund. Det du säger är att alla andra är korkade, förutom den här lilla klicken av människor som är smarta.

Från första början känns det som att termen kommer från östkustens intellektuella hiphopsfär, i ett försök att spela ner Söderns betydelse. Vince blir förbannad.

– Det är oförskämt. Hur de än försöker vända på det så är det fan oförskämt. Låt mig ta två exempel: Scarface och Andre 3000 är bättre än nittio procent av rapparna från det där stället.

 

Större delen av debutalbumet är producerat av erfarne Chicago-producenten No I.D. Jag minns att jag intervjuade honom i slutet av nittiotalet när hans soloalbum »Accept Your Own & Be Yourself« kom ut och när han var Commons husproducent. Sedan försvann han ett tag innan han blev någon sorts hot shot på Def Jam. Och nu dyker han upp som producent på merparten av den här tjugotvåårige västkustsnubbens album.

– No I.D. ogillar uppmärksamhet, så att han försvann från rampljuset under några år är inte så konstigt, säger Vince Staples. Men han producerade fortfarande en massa musik de åren. Jag vet inte hur vi hookade, men han har hjälpt mig enormt sedan jag hamnade hos Def Jam. Han har varit min radarpartner och visat mig vilken väg jag måste gå. Det är mycket på albumet som jag aldrig hade kunnat göra utan honom. Han är oerhört kunnig när det gäller musik.

Det framgår att No I.D. fungerat som en sorts mentor för Vince.

– Han var en av de stora anledningarna till att jag skrev på för Def Jam. Vi har suttit ner och snackat en massa. Och de konversationerna har lett vidare till den musik du hör på plattan. No I.D. har spelat upp beats, jag har kommenterat, han har kommit tillbaka med ändringar. Vi startade från noll, och arbetet har varit väldigt organiskt. Vi jobbade tajt tillsammans.

Skriver du snabbt eller långsamt?

– Det beror på. Det brukar gå fort, men sedan tar det tid att överlägga. Var ska texterna in, vilket beat passar, sådant. Att skriva själva texterna är det enklaste i processen.

Vissa av raderna är iskalla oneliners, andra är flödande berättelser. Vince har ett starkt formspråk. Men det vill han inte riktigt kännas vid.

– Jag tänker inte på texterna på det viset. »Det här är en bra rad«. Det händer aldrig. Jag skriver låtar, inte verser eller rader. Jag tycker att min musik har hiphopens struktur men att andemening är något annat. Och jag vet inte vad detta »något annat« är än. Men jag ska komma på det.

Vince använder sig av sitt eget namn, gömmer sig inte bakom ett alias. Detta förhöjer den realistiska ton som redan är så stark i musiken.

– Det där är så dumt, jag hatar det. MC si eller så. Kom igen, det är 2015. Jag kunde aldrig komma på ett bra namn, jag tyckte det var fånigt med ett speciellt rapnamn.

 

Vince har vid ett antal tillfällen tagit upp frågan om hur hans strikt afrikanskamerikanska upplevelser nu delas av en till största delen vit publik. När han nu turnerar i Europa blir det här ännu tydligare. Men han skakar lite på huvudet och skrattar:

– Olyckligtvis växte jag upp med ganska många vita kring mig.

Han fortsätter, lite allvarligare nu.

– Jag har haft en integrerad uppväxt så egentligen gör det inte mig någonting. Egentligen skrattar jag åt det: jag tillverkar en produkt och publiken där ute är konsumenterna. Vem ska berätta för någon vad de får och inte får lyssna på? Man vet aldrig vad man kan ge någon via sin musik, man vet aldrig om man kan hjälpa någon via sin musik. Du vet aldrig vilken hudfärg de har eller var de kommer ifrån. Jag välkomnar alla att lyssna på min musik.

Han pekar på min Joy Division-badge på jeansjackan och konstaterar:

– När jag var liten sa Joy Division aldrig till mig att jag inte fick lyssna på deras musik. Jag blev aldrig tillsagd att jag inte fick lyssna på fucking Black Flag. Så jag vill inte vara en del av det, man vet aldrig vad folk kan ta med sig från din musik. Jag lärde mig mycket av musik jag lyssnade på när jag var yngre som inte var »svart musik«. Man kan lära sig av andra, man kan inte lära sig av sig själv. Eller det kan man kanske, men vad är det man lär sig egentligen?

Jag frågar om hans favoritrappare, dem som han har sett upp till. Han skakar intensivt på huvudet och utvecklar.

– Jag har aldrig sett upp till någon rappare i mitt liv. Jag gillade Snoop Dogg när jag var yngre. Han skötte om en fotbollsturnering som vi alla var med i, så han var en stor del av mina kvarter. Annars har jag aldrig sett upp till någon rappare. Vem skulle jag kunna se upp till? Jag är tjugotvå år och när jag gick i fjärde klass kom »Get Rich or Die Tryin’« ut. Från då till nu, vem skulle jag kunna se upp till? Vi hade Kanye West, det är den ende som jag möjligtvis kan peka på. Resten: inte en chans. Ingen annan brydde sig. Vilken rappare har brytt sig om min generation? Jay Z och de där snubbarna? De tillhör inte oss, de är från en annan generation. Vi hade Kanye West, that’s it. ■




Relaterat

Anderson Paak: Oxnard
Drama, död & dans
Brockhampton: Iridescence
Noname: Room 25