Vince Staples: Big Fish Theory

Hur ska det så kallade vanliga livet navigeras om död och förödelse är ständigt närvarande, i närheten eller i periferin? Ska det hemska tonas ut? Hur stängs det av? Vore det att blunda? Är tystnaden att ge acceptans? Är livets förströelser en nödvändighet som går att relativisera för att kunna ta var dag som den kommer, eller en börda som påminner om vad andra tvingas genomlida medan du underhåller dig själv? »How am I supposed to have a good time when death and destruction is all I see?« är hur Vince Staples formulerar de tankarna mot slutet av sitt andra album, »Big Fish Theory«. Det är ingen retorisk fråga: om han visste svaret skulle han inte ställa den, varken för sig själv eller till vänner, över huvud taget inte i inspelad form för omvärlden att höra, tänka på och våndas av.

Vince Staples gör inte musik som är triumfatorisk eller livsbejakande sett till vad de beskrivningarna vanligtvis innebär: den enda triumfen är fortsatt överlevnad, den enda glädjen är i skapandet. Vince Staples utforskar skuggor med sin musik, inom samhället och vardagen liksom inom musikindustrin och sig själv. Han tänker detaljorienterat, zoomar in mer och ökar specificiteten i de ämnen han oftast skriver om: tvivlet inför att hans pågående liv bortom de nyckfulla hemkvarteren är ett svek, skepticismen gentemot det hjärtlöst industriella komplex han verkar inom som musiker och hur det ser på musik som konst, medvetenheten om vad det innebär att vara en ung svart man från problemområden i USA och samtidigt vara oerhört begåvad, och framför allt övertygelsen om att bortom alla utomstående hinder och fiender är människans värsta alltid en själv.

Oavsett hur mycket pendeln svänger mot det goda i hans liv, hur mycket positivt det än må finnas, kan Vince Staples inte skaka av sig känslor eller tankar om att allt en dag ändå kommer att spolas bort, och hans musik har hittills varit en reflektion av det. Musiken har överlag varit tung, dyster och mörk, berättelserna om möjligt ett par resor värre, men alltid med några få utspridda ljusglimtar. Tjugotreåringen har blivit bättre med avvägningarna om när humorn, som alltid ligger nära till hands i hans vardagliga sätt att vara, kan ta plats i verserna. Han balanserar osäkerheten om sin roll i denna värld, i hans komplicerade privata och konstiga professionella sfär, med den påtagliga självsäkerheten i visionen och uttrycket på ett oerhört begåvat sätt.

Det är så han har vidareutvecklat sin musik. Därför viks han inte ner av främmande influenser, i stället omformas dessa efter hans idéer, han ändrar inte tematiken men anpassar den för att flyta i linje med hur tidigare släpp utformats till den grad att han tagit de olika riktningarna musiken lutat åt till sina logiska slutpunkter.

»Big Fish Theory« låter som att Vince Staples turnerande och alla medföljande påtvingade åtaganden lett honom till underliga platser världen över och alldeles för många möten med suspekta människor. Det är som att hans kyliga och nästan läskiga lugn på framför allt »Summertime ’06« började krackelera på EP:n »Prima Donna« och att verkligheten nu kommit ikapp honom på »Big Fish Theory«, där allt är både så mycket snabbare och tyngre, så mycket mer intensivt och frenetiskt, ofta hyperaktivt. Han har valt att sträcka på de underliggande elektroniska element som funnits inuti produktionen tidigare så att de nu blir mer kompletta och genomgående.

Att en övergripande stilistisk fördjupning trots detta inte är att tala om visar också hur Vince Staples vuxit som låtskrivare, att han inte det minsta sysslar med imitation. På »Big Fish Theory« har han valt att isolera det ur olika stilar och genrer han fastnar för, kasserar allt annat, och upprepar utbytet med varje artist och producent han valt att jobba med. Det är så producenterna har pratat om att processen sett ut, att Vince inte ville att de skulle projicera sina idéer om hur ett beat för honom ska eller bör låta, utan snarare tänka tvärtom: när känns det lite fel, lite skevt, ganska udda, direkt ovanligt, aningen skavande och därför spännande? »Big Fish Theory« blir därmed ett verk med många knytpunkter världen över, något som sammanlänkar lokala musikscener. Producenterna kommer från Chicago, Detroit, Atlanta, Los Angeles, Lagos, Miami, Glasgow, Sydney, gästerna kommer från Eau Claire, London, Brooklyn, Memphis, Atlanta, Carson, Compton, Carol City, Harlem, Perth. De är alla människor Staples träffat på turné, som han lärt sig av, och det är med deras hjälp hans musik bryter med enkel identifiering eller geografisk placering och framför allt normer om hur hiphop ska låta.

Eller så här: det här är hiphopens och dansmusikens globalisering fångad på ett trettiosex minuter långt album. Här finns two-step muterad till UK garage, techno med gummiaktig synthbas men nyttjad för att rekonstruera modern hiphop, houserytmer som är sänkta i tempo för att matcha rappande, en trumlinje som slängts in i en klubb och förvandlats till basmusik, trasiga electronicabeats som en gång kanske var skrivna med vanliga instrument men nu skruvats till fulhet och bortom melodi så att slagverken verkar andas raspigt. Oavsett vilken stil låtarna följer är basen oftast dov och punkterad medan rytmerna alltid är annorlunda och skiftande i tempo, melodierna kommer från klick och små knaster, slagen är aldrig rena utan också förvrängda. Det är hiphop, rakt igenom: muterad, utvecklande, progressiv, förvirrande, burkig, industriell, nyskapande hiphop, fullspäckad med markörer för Staples flexibla kadens och hans öra för sånguppbyggnad.

Hans inställning till förhållandet mellan bransch och musiker är »People want a lot of things. I don’t care what people want«. Hans beskrivning av sin musikaliska gärning är »This is what I see. Good luck«. Hans tanke med »Big Fish Theory« är »You see how bad people treat musicians: they treat them like they’re not even alive or are products. I wanted to show my interpretation of that«.

Det har inte varit utan svårigheter för Vince Staples att ta sig fram till konstnärskapet som demonstreras på »Big Fish Theory«. Han kämpar konstant, ofta under ytan men alltjämt bubblande, med hur han ska hantera kändisskapet och hur fel det är utformat liksom om han gör rätt i att avnjuta medvinden när mamma och syskonen är kvar i Long Beach. Han irriterar sig på hur folk pratar med honom kring musiken, aldrig om musiken, om framgångar och försäljning och konsertstorlekar. Han kritiserar öppet och ofta förhållandet mellan musiker/artister/konstnärer och publik/industri/media, om hur giftigt och förgörande det är, om hur oundvikligt det blivit när alternativet är så lätt att fokusera på – och väldigt mycket av hans konst har detta i åtanke.

Vince Staples är en svår, rolig, kvicktänkt, väldigt smart ung man och hans musikkarriär är en framgångshistoria. Allt han skapar kommer ur perspektivet som medföljer vad det innebär att vara en ung svart man i USA, alla berättelser om hjärtesorg på grund av krossade förhållanden och för tidigt avslutade liv likaså. Allt han skapar följer hans frågor om musiker verkligen måste förklara sin konst, om vad som skiljer musiker från målare, skulptörer och yrkesmänniskor som i största allmänhet kallas för konstnärer. Allt han säger är upp till var och en att tolka och alla tolkningar är lika rätt för att den tillhör personen som har gjort den. »Hell Can Wait«, »Summertime ’06«, »Prima Donna« och »Big Fish Theory« är alla mästerliga succéer på egna individuella, säregna, spännande sätt. I Vince Staples värld betyder detta att slutet, den där oundvikliga kraschen han rappar om medan ljudet från havet och skriande fiskmåsar hemifrån Long Beach ekar i bakgrunden, och självförstörelsen är nära. Allt han behöver göra är sitt bästa för att undvika det.