Göteborgare om göteborgare

Martin Elisson 
om Henrik Berggren


Martin Elisson sjöng i Örgryte-bördiga slyngelrockarna Bad Cash Quartet från tidigt nittiotal till 2004, därefter i Hästpojken som i detta nu håller på att skriva nytt material. Henrik Berggren ledde lika bespottade som avgudade Broder Daniel från 1989 till 2008. Lär ha stora delar av första soloalbumet inspelat och klart, även om det ännu tycks vara lite osäkert när det egentligen ska släppas.

– Mitt första minne av Henrik? Det måste ha varit runt 1994, jag gick i åttan, då jag såg ett inslag på ZTV-nytt där Henrik och Daniel Gilbert intervjuades. Där hördes en snutt av »Cadillac«, bara början, det där vrålet, och jag kände direkt att det var det bästa jag någonsin hört. Det sättet att skrika hade jag inte hört i musik innan, även om det inte var helt olikt vissa grejer med Nirvana när de var som bäst, på vissa liveinspelningar. Så där otyglat, motsatsen till dansbandshårdrock.

– Några år senare, 1998, åkte vi ut på turné med Broder Daniel. Jag kollade varenda spelning. De var lika bra varje kväll. Det var sättningen med Theo på gitarr och Håkan på bas. Väldigt starka personligheter i bandet. Även om de säkert var lika grymma några år tidigare med Daniel Gilbert, Johan Neckvall och vilka det nu var.

– Vi i Bad Cash var sjutton–arton då och hade med oss en turnéledare som såg ut som Robert Wells, han försökte väl få lite pli på oss. Efter gigen gick BD ut på krogen men vi var för unga för att komma in. Jag kommer ihåg att det gav upphov till en otrolig frustration. [skratt] Inte så många spelningar in på turnén hände den där grejen [i Malmö] där de pajade ett hotellrum och hade krupit in i någon lufttrumma. Det blev en massa skriverier. Samtidigt kan jag så här i efterhand tycka att det som utspelade sig på den turnén var väldigt oskyldigt. Det kunde ha varit värre, som på valfri firmafest.

– Likt alla stora sångare skapade Henrik en ny sångteknik, ett nytt sätt att sjunga på, han var den förste som sjöng så. Vilket ju även var fallet med Håkan när han kom fram och folk tyckte »så här kan det ju inte låta«, medan det i dag är tydligt inkorporerat i så mycket annan musik. Henrik sjunger med mer känsla än teknik och det är ju i slutändan känslan du är ute efter när du lyssnar på musik.

– På åtminstone de tre första skivorna är det också en extrem enkelhet i texterna. Det blir en så bra sammansättning av den rösten och de arren, som inte är så mycket arr, och de där enkla texterna – likt ett vilset barn som betraktar världen. Allt det gör en perfekt enhet.

– En annan grej jag gillar med Henrik är att han är antitesen till moderaternas arbetslinje. Som när »Fucking Åmål« hände och verkligen breakade BD, då ställde de in en massa spelningar för att Henrik var trött eller något. Det är så på tvären mot hur man som artist ska vara, speciellt i dag då Sverige bara är första anhalten för sedan ska du utomlands och därpå ska du starta företag och bli entreprenör. Jag kan inte riktigt formulera det men jag tycker väldigt mycket om det ointresset för sådant som för många andra är det mest självklara.

Alice B
 om Xenia Kriisin


Alice B gör melodisk gitarrpop och är just nu aktuell med sitt andra album »Så unga«. Xenia Kriisin verkar i gränslandet mellan pop- och konstmusik där den unika rösten ges gott om plats i de närmast sakrala ljudbyggena. Gav i fjol ut sin andra skiva »Bleed«.

– Det känns som att allt hon gör blir magiskt. Både hennes person och hennes musik är något så himla innerligt.

– Jag upptäckte henne faktiskt ganska sent, i höstas när vi åkte på turné tillsammans. Vi klickade direkt. Innan hade jag hört talas om henne från massa människor som varit på hennes spelningar och blivit helt tagna. Och när jag själv då till slut ck fise henne blev jag alldeles golvad. Hon är skön, driven, rolig och på den turnén var hon också gravid, framstod som en superkvinna.

– Hon sjunger helt otroligt. Xenias röst i kombination med hennes utstrålning och band var verkligen en upplevelse. Det är inte jätteofta du går på konsert och känner just det. Det var någonting väldigt mäktigt.

– Eftersom jag började lyssna på henne i höjd med andra skivan är det den jag har lyssnat mest på. Den är grym. Min favoritlåt heter »Will I Die«, den har nått djupt in i mig. Jag gillar hur hon äger sin röst på något sätt. Hon är i alla bemärkelser en beundransvärd person, artist och konstnär.

Aurelia Dey 
om Etzia


Aurelia Dey korsar dancehall och afropop. Aktuell med inte mindre än två singlar, »Håller låda (Kärleken kommer 2.0)« och »Oh Lawd«, sistnämnda under genrebeteckningen »folkhall«.
 Etzia introducerades för reggaepubliken med sin medverkan på producenten Partillos »Högre standard«-samling 2008. Har sedan dess etablerat sig på scenen både i Sverige och internationellt.


– Vi är båda afrosvenskar, även om hon har karibiskt påbrå. Vi är båda svarta svenskar i Sverige, i Göteborg. Vi står båda väldigt mycket för samma värderingar och håller på med samma typ av musik. Hon är som en syster till mig, men också en kollega och en förebild.

– Etzia är en färgstark person. Begåvad, intellektuell, andlig. En väldigt kraftfull kvinna.

– Som artist skriver hon väldigt bra och naturliga texter. Hon har ett väldigt tydligt afrokaribiskt flow i sig. Hennes rytmiska frasering respekterar jag verkligen.

– Mitt första minne av henne var när jag såg henne stiga av 9:ans svårvagn i sällskap med Partillo vid Grönsakstorget. De gick mot Domkyrkan, precis vid 7-Eleven, och jag stod på hörnet. Då hade jag hört talas om Etzia, visste vem hon var, men aldrig sett henne på riktigt. Men jag fattade liksom på en gång att det var hon.

– Det är lite oklart exakt hur vi blev vänner. Men den svenska musikvärlden är väldigt liten, speciellt inom den afrokaribiska scenen. [skratt] För några år sedan åkte Etzia till New York i sex månader och när hon kom tillbaka hade jag hunnit arbeta med Partillo på min första singel. Därefter träffades vi och lärde känna varandra. Numera har vi tät kontakt, oftast i telefon, säkert minst en gång i veckan.

El Perro Del Mar
 om Karin Dreijer


El Perro Del Mar heter egentligen Sarah Assbring och har varit en väsentlig del av svenskt popliv i drygt ett decennium med mestadels hypnotiska, intelligenta danshymner som säger tillräckligt men aldrig avslöjar för mycket. Snart dags igen på albumet »KoKoro«.
 Karin Dreijer frontade på nittiotalet indiebandet Honey Is Cool, där trummisen för övrigt hette Håkan Hellström. Har sedan dess erövrat/utmanat världen, den elektroniska musiken och tankesfären med The Knife och Fever Ray.


– Mitt första minne av Karin är genom Honey Is Cool. Jag hörde dem på ett radioprogram – har för mig att det var Ola Borgströms – på Göteborgs studentradio som gick på, tror jag, lördageftermiddagar. Om du ringde in och svarade rätt på någon superintern indiefråga kunde du få friplåtar till Hemulen [klubb på Magasinet], vilket var en dröm för en gymnasieunge som sällan kom in någonstans.

– Hur som helst spelade de ofta en av Honey Is Cools låtar som heter »Oh My Daddy«. Jag tyckte det var bland det bästa jag hört. Jag var som djupast i min Stina Nordenstam-period då och tyckte väl det fanns någonting i Karins röst som kändes hemma. De flesta av deras låtar som spelades på studentradion var nog demolåtar men jag älskade dem. Så de gånger jag kom in på Magasinet spanade jag lite extra efter Karin [som då var med och drev Hemulen, ihop med bland andra Ola Borgström].

– Eftersom Honey Is Cool la grunden för mitt gillande av Karins musik var det nog först och främst hennes unika uttryck – både röst och språk – som tilltalade mig. I The Knife och Fever Ray finns ju allt det där kvar fast mer renodlat och klarare. Jag älskar den värld hon målar upp genom sina texter och sin musik, den är hennes säregna men den är också så fullständigt igenkänningsbar. Det där fantastiska sättet att göra genial poesi av spontana tankar, tänker jag. Längre fram är det ju tveklöst också det politiska patoset som The Knife stridit för och att våga vara konstnärer i popmusikvärlden. Mycket bra saker. Ifall jag och min musik påverkats av henne? Det är nog i så fall just i det här att hela tiden sträva efter att vara modig, inte stryka någon medhårs utan följa sin vision.

Joel Alme
 om Mattias Glavå


Joel Alme, barden från Brännö. Efter tre engelskspråkiga croonerpopplattor bytte han i fjol spår och kom ut som episk svensk storyteller med »Flyktligan«.
Mattias Glavå, medieskygg smålänning från Värnamo som driver Kungstenstudion i Göteborg. Har spelat in, mixat eller producerat flera av svensk popmusiks mest välljudande album, från Håkan Hellströms »Ett kolikbarns bekännelser« till skivor med Dungen, Anna Järvinen, Broder Daniel och Joel Alme.

– Mattias ställer höga krav på alla inblandade. Det är nog en förklaring till varför det låter så bra om hans skivor. Han blir skitförbannad om du inte har repat eller inte är klar med dina grejer när du kommer till studion. Helt vansinnig. En del kan säkert bli lite ställda och vill gå därifrån. Men han och jag har känt varandra jättelänge. Han mastrade skivan jag gjorde med Spring In Paris och vi hade vår replokal nära studion. Så jag vet ju nu att Mattias är sådan, humöret kan gå upp och ner väldigt snabbt. Man måste se förbi att han kan låta krass och ha en viss jargong. Han bryr sig om hur folk spelar: »Du har lyssnat för mycket på The Who, så där kan du ju inte spela«, kan han säga. Det där handlar nog mest om att han brinner för det han gör och inte vill lämna något halvdant efter sig. Han är väldigt energisk. Med risk för att det låter lite new age-aktigt tror jag vi passar varandra energimässigt. Vi har även samma musiksmak.

– Min första soloskiva [»A Master of Ceremonies«] gjordes till hälften ihop med Björn Olsson och andra hälften med Mattias. De är något av varandras motsatser. Där Björn kan gå och lägga sig och vila mitt i en inspelning eller sitta och jobba in på nätterna kör Mattias nio till fem och förväntar sig då att det ska sitta. Först hade han och Björn Kungstenstudion ihop. Det var där de gjorde »Kolikbarn« med Håkan men sedan drog sig Björn ur, som vanligt.

– Mattias är extremt besatt av studioprylar. Exempelvis har han mixerbordet från Shangri-La-studion som Rick Danko sitter och pillar på i »The Last Waltz«. Rent tekniskt är han den bäste producenten i Sverige. Jag har i alla fall inte hört någon vars inspelningar låter lika bra som Mattias. Vi sitter och spelar i ett stort rum som de gjorde förr i tiden, och det gör mycket att han mickar hela rummet. Det ger ett större sound men som ändå är organiskt. Vi spelar bara in på rullband. Och gör man det måste du koncentrera dig så att det blir bra, blir något fel får du skära av med rakblad.

Miriam Bryant
 om Håkan Hellström


Miriam Bryant slog igenom med souliga pophits som »Finders, Keepers«, »Push Play« och »Dragon«. Blev folklig for real förra året efter sin medverkan i TV-programmet Så mycket bättre.
 Håkan Hellström är den forne Honey Is Cool-trummisen och Broder Daniel-basisten som gick och blev Sveriges… Elvis Presley. Det må tvistas en del om exakt vilken Elvis-era han genomlever just nu, men att han är ett fenomen ifrågasätts av ingen.


– 2003, när jag var tolv år, tilldelades Håkan Göteborgs Spårvägars Kulturpris. Vilket innebar att han fick sitt namn på en av spårvagnarna som cirkulerar i stan. Det här skulle invigas med en konsert utanför Ullevi. Jag var där. Scenen var verkligen inte stor, kanske ett litet lastbilsflak. Min kompis var sen till konserten och blev helt förkrossad när han missade hela grejen. Sedan kom vi på idén att vi som plåster på såren skulle gå hem till Håkan. Och det var vad vi gjorde! Vi tog oss till lägenheten i Vasastan där han då bodde, ringde på dörren – och han öppnade. Vi pratade en stund men jag var jävligt blyg och sa inte så mycket. Det var ju min Gud som stod där framför mig. Han sa att han hade feber men höll ändå på att spela på sin gitarr, kanske skrev han lite ny musik.

– Senare, i vuxen ålder, har jag träffat Håkan några gånger. Jag har då nämnt den här historien och han säger sig komma ihåg det, även om han nog bara låtsas.

– Det som gjorde honom viktig för mig var framför allt texterna. Jag kunde alltid relatera till det han sjöng om. Han var den första stora idolen i mitt liv som verkligen hjälpte mig så som bara musik klarar av att göra. Och så var han från Göteborg. Det kan vara lätt att glömma nu men i början fick man ju hela tiden försvara Håkan från alla som tyckte att han sjöng så dåligt. När jag sedan fick uppleva honom live blev han ännu bättre. Han är ju en otroligt bra liveartist och jag tror jag kände att man då fick se människan bakom lite mer.

– Det tar nästan emot att berätta vilken som är min favoritlåt med honom, för det är så många ickefans som också väljer den, men jag måste bara säga »Det är så jag säger det«. En klassiker. Man får ont i hjärtat av att höra den. Och får den som lyssnar det har du som artist lyckats, tycker jag.

Jonas Lundqvist om The Tough Alliance


Jonas Lundqvist känner många som trummis och intensiv motor i rockbandet Bad Cash Quartet. Sedan snart tio år soloartist, nu i ropet med albumet »Vissa nätter«.
 The Tough Alliance [2001–2009], som bestod av Eric Berglund och Henning Fürst, handlade medialt mycket om basebollträn och kaosartade konserter med mimad sång. Likafullt framstår »The New School« och »A New Chance« som några av tjugohundratalets mest stilbildande svenska popskivor.


– Mitt absoluta favoritminne är när vi var på Cannesfestivalen. De spelade skivor och jag var med. De hade gjort sin första skiva. Där vi stod på ett berg och tittade på något kloster frågade jag: »Har ni några nya låtar?« »Ja, det finns en låt som är klar nu men som inte kommer förrän på nästa skiva, det är en sådan jävla evergreen.« Jag blev ju grymt nyfiken. Försökte få dem att spela den men det fanns inte en chans. »Kom igen nu, vissla den eller vad som helst.« Och så gjorde Eric det, hela melodin, in på versen. Man hörde direkt att det var en instant bomb. Brian Wilson skulle hålla med, Aretha Franklin likaså. Ingen skulle kunna säga något annat. Det var »First Class Riot«.

– Jag och Eric gick på gymnasiet ihop. Mitt första minne av honom är att vi var på en gårdsfest där det i övrigt bara var tjejer. Vi blev så klart tokiga. Först skar han sig på ett glasbord som hade gått sönder och la sig sedan i en barnvagn på gården. Jag kommer ihåg att jag klappade om honom, »det kommer bli bra«. Och hans frisyr, otroligt engelskt, super-Paul Weller, nästan så mycket att den var ful.

– Några år senare hade han och Henning flyttat till Stockholm där de bodde ihop och hade varsitt struntjobb. Jag misstänker att de satt med sina datorer tills de kände att de var något på spåren. Då hade vi ingen kontakt. Jag hade fullt upp med Bad Cash och var helt inne i den världen.

– När jag sedan fick höra dem – och det är så skönt att äntligen få berätta det här, efter alla dessa år – blev jag helt knäckt. Mer än så, jag blev avundsjuk och mörk i sinnet. Du måste komma från Göteborg för att fatta vad jag menar med »mörk i sinnet«, det är det finaste man kan säga där jag kommer ifrån.

– Ska man gå in djupet på det hade vi i Bad Cash då precis gjort »Midnight Prayer« som blev vår sista skiva. Och som kanske lite konstnärlig ledare i det bandet kände jag att jag inte ville göra en skiva till på det sättet: gitarrer, bas, trummor. Jag var tjugotre men redan gammal. Euforin var borta. Allt jag ville var att göra något nytt. Det var då The Tough Alliance kom och det var så uppfriskande.

– Det äldre gardet tyckte annorlunda. Många gamla stofiler hatade dem. »Så där gör man inte musik!« Musik på dator och så, det var ju inte på riktigt. Men bland kidsen, hos alla mellan sexton och tjugosju, blev de popstjärnor direkt. De utmanade normen och i det fanns en sexighet. Vi snackar trots allt om en tid i Göteborg när de flesta tyckte det var okej att bära hatt och hängslen… Och så kom TTA med Gucci och diamanter. Det fanns ett självförtroende i det. Fast inget av det hade funkat om det inte vore för att de också hade otroliga poplåtar med fantastiska melodier. ■