Banditos: Visionland

På scen är Banditos en pardonlöst svängande massa som i sitt uttryck lyckas inkorporera stora delar av den amerikanska Söderns musikaliska magi: southern soul, country, bluegrass, blues, sydstatsrock.

På skiva gör den den Nashville-baserade men Birmingham, Alabama-bördiga sextetten egentligen samma sak – den här gången med starkare drag av garagerock och psykedelia, med större betoning på introspektion och stämningar – men upplevs ändå lite otydliga på ett annat sätt än vad fallet är i en livesituation. Låtarna känns inte lika mycket som en samlad enhet utan snarare ett gäng stilövningar som får utgöra ett album. Vilket ingalunda behöver vara det sämsta. Och är det inte heller. Det håller lyssnaren alert. Du blir nyfiken på vad som kommer härnäst. Det gör det svårt att säga vad Banditos egentligen är men det blir aldrig enahanda.

Mary Beth Richardsons dramatiska och fängslande röst är bandets främsta tillgång, det som höjer Banditos över mängden av likasinnade ensembler, det som verkligen drar in lyssnaren. Men hon sjunger inte alla låtar och med någon av killarna vid mikrofonen är bandet visserligen långt ifrån ointressant men aningen mer anonymt.

Idémässigt och rent musikaliskt är »Visionland« ett steg framåt från den självbetitlade debuten, även om det där sista avgörande lyftet alltjämt saknas.