De gnistrande bröderna Mael






Sparks upphör aldrig att fascinera – eller hitta nya generationer lyssnare. Martin Theander ser dem uppträda i London och tecknar deras porträtt. (Från Sonic #44, 2008.)

Det är varmt på gatorna i London. Inomhus, i den kompakta och förväntansfulla trängseln vid scenkanten på Islington Academy börjar det bli närmast kokhett. Allra längst fram tindrar ögonen på Joe Elliott, till vardags sångare i Def Leppard. Jonathan Ross, stilig som en påfågel, står och myser med en drink i ljudbåset längst bak. Ross är lyckligt ovetande om att han inom kort ska riskera både BBC-lönen och hela sin mediakarriär genom att på Andrew Sachs (Manuel i »Pang i bygget«) telefonsvarare tarvligt sexuellt förtala ett av dennes barnbarn. Men vi är alla lyckligt ovetande om framtiden. Och ingen som är här i kväll kan ändå tänka på något annat än det som alldeles strax skall hända.

På scenen står de prylar som ett normalt band behöver för att väsnas, bland annat en Roland-synth. Detta inte är ett normalt band, så synthens ägare har egenhändigt klippt om bokstäverna till Ronald. Han heter nämligen Ronald, kallas Ron, och bör ha egen logga på klaviaturet eftersom han är en av få i vår tid som kan mäta sig med världshistoriens största kompositörer. Ron har i hela sitt liv rört sig kring popscenen, så det kommer att dröja innan han får sitt definitiva erkännande som en Chopin, Wagner, Bach, Beethoven eller Mozart.

Men många har fascinerats och inspirerats av honom och hans falsettsjungande bror Russell genom åren. Under en period när bröderna nästan var bortglömda beklagade de sig ofta och mycket oklädsamt över detta, att ha blivit bestulna på sin image av till exempel Pet Shop Boys. Det behöver de inte längre göra. De är relevanta här och nu, inte för den långa tidsresa man skulle kunna kalla kvällens konsert, utan för sina tre senaste plattor. Så de kan åter få vara vördnadsfulla inför den kärleksfulla respons de har arbetat så hårt för att förtjäna.

Ron och Russell Mael är Sparks. Pojkar och flickor ur alla åldrar och samhällsklasser har vallfärdat från flera kontinenter för att vara här just nu. I kväll är en högtidsstund, en av de finaste i den kronologi där ett amerikanskt konstrockband förvandlades till Englands bästa glampopband och därefter blev världens första synthpopduo. Visst kan de tacka producenter som Todd Rundgren, Muff Winwood och Giorgio Moroder för att ha hjälpt dem på vägen.

Men att de fångar vår fantasi beror främst på den bitterromantik, humor, kreativitet, kufighet, perfektionism och oändliga envishet som fyller namnet Sparks. Det som får dem att sampla signaturen från »Six Feet Under«, att göra smärtsamt vackra kärleksvisor om sig själva eller att skriva en tvetydig hyllning till Morrissey.

Endast de mest slitna flosklerna duger för att beskriva duons storhet. Till att börja med är varje konsert de gör en happening i sig, orkestrerad, dramatiserad och genomförd in i minsta detalj. De är även fantastiska låtskrivare. Musiken de gör är popsnärtig men samtidigt tredimensionell som ingen annan musik, och texterna är som du förstår mästerligt bisarra. Ron kan spela allt, Russell kan sjunga allt. Få skulle klara av att göra en anständig cover på dem, därför ägnade de med Tony Visconti sin sjuttonde platta åt att hjälpa bland andra Erasure och Faith No More med den uppgiften.

De är nu framme vid sitt tjugoförsta album (som liksom de senaste två plattorna snart ska mötas av makalösa hyllningar i musikmedia i England och i hemlandet USA) och firar detta med en annan slags tillbakablick. De och deras musiker har repat in tvåhundrafemtio låtar för att i London framföra vart och ett av dessa tjugoen album i sin helhet, under en kväll var.

 

Just denna kväll handlar det om en av pophistoriens mest omstörtande låtsamlingar, »Kimono My House«, vars startsignal utgörs av det hetsiga relationsdramat »This Town Ain’t Big Enough for Both of Us«. När Ron försiktigt traskar in på scenen och börjar spela det omisskännliga, elektrifierande introt exploderar publiken av lycka. När Russell med ett glatt men aningen generat leende börjar sjunga »Zoo time is she and you time…« vet upphetsningen på golvet inga gränser. Låten är trettiofyra år gammal och med melodiradiomått mätt tämligen udda, samtidigt är den så nära en känd mainstreamklassiker som Sparks någonsin kommer att ta sig. Jag kan dock garantera dig att de som är här av rent nostalgiska skäl är mycket lätträknade.

Islington Academy är fullproppat för att Ron (som med sin spinkiga, stiffa bokhållarlook och tangorabatt alltid har sett ut som de sextio han nu verkligen har fyllt) och Russell (som är några år yngre, men vars enorma flickmagnetiska hårsvall till slut har fått ersättas av en vanlig pottfrissa) alltid har gett allt och alltid har vandrat den smala vägen.

Visst var de superstjärnor när de på sjuttiotalet fyllde sporthallar i Sverige, England och Europa, visst revolutionerade de som ingen annan både pop- och dansscenen inför åttiotalet, men det är inte deras framgångar på hitlistor som främst har attraherat oss som är här i kväll. Hitlistorna, vare sig det är på P3 eller Pitchfork, visar ju aldrig annat än minsta gemensamma nämnaren, och det begreppet är helt enkelt inte tillämpligt på Sparks. Sparks är antingen av eller på. Är man på upphör tid, rum (och ens behov av att bry sig om topplistor) att ha betydelse. Är man å andra sidan av tycker man att det som bröderna Mael sysslar med är olidligt, olyssningsbart, irriterande bortom alla gränser.

Detta illustrerades mycket konkret genom ett beundrarbrev från en Fred Celio på duons sajt härförleden. Han ville veta när Sparks härnäst skulle spela i Los Angeles och passade samtidigt på att bli lite personlig:

»Ni har för övrigt bidragit till att hjälpa mig ur ett förskräckligt äktenskap. Så fort jag spelade ’Kimono My House’ brukade min fru lämna huset. Jag älskar den musiken och det var underbart att hon försvann.«

Så de som var snabbast med att ett halvår i förväg boka upp sig på just denna konsert – eller varför inte ett pass till samtliga tjugoen kvällar – har säkerligen också snöat in på det nya albumet »Exotic Creatures of the Deep«. Kanske (som jag) extra mycket på den magnifika »This is the Renaissance«, vars ödesmättade och samtidigt förhoppningsfulla titel är helt i synk med låtens precisa men fritt flödande dramaturgi – och var Sparks just nu befinner sig.

De flesta band som med några år på nacken turnerar i dag finner sig i att smyga in någon enstaka ny låt i det dominerande sjok äldre låtar som publiken förväntar sig att få för biljettpengarna. Sparks har vänt på steken. När de turnerar med en ny platta är det den och inget annat som gäller. Med militär precision framförs de nya låtarna utan extranummer till specialsydd koreografi, rörliga bilder och ljus, och det är bara att fokusera och försöka ta in allt. Klarar man det, får man efter paus å andra sidan en svindlande hitkavalkad i akt två.

På »Kimono My House«-konserten är inramningen nästan densamma, fast minus hitkavalkad. När albumets tionde och avslutande hypnotiska spår »Equator« klingar ut ropas bandet in, endast för att kronologiskt komplettera med singelbaksidan »Barbecutie«. Konserten är över på tre kvart, och om Ron och Russell menar allvar kommer den aldrig att upprepas. Några dagar senare är det dags för »Propaganda«, ett mästerverk i sig, även det inspelat och utgivet 1974. Och så ska de röra sig sakta men säkert framåt i almanackan, tills de för det senaste albumet flyttar hela cirkusen till avslutning i realtid på Shepherd’s Bush Empire.

 

Jag återvänder till Islington inför konserten »In Outer Space« någon vecka senare. Det är lördag kväll och kalendern står på 1983. Bortsett från att Sparks med detta album fick sin första riktiga USA-hit via den käcka Jane Wiedlin-duetten »Cool Places« märks det att de nu är mitt inne i den långa svacka av plattor som aldrig var i synk med sin tid, varken här eller där. Efter att ha lagt viktiga hörnstenar i grunden för framtidens technokultur med de Giorgio Moroder-producerade albumen »No 1 In Heaven« och »Terminal Jive« hade Sparks tappat fästet. De hade traskat ut i den förbjudna zonen. Hur banbrytande och kommersiellt framgångsrika de två plattorna än var fanns det heller ingen mainstreammedia som förmådde tolka det på den tiden.

Det fanns ingen som helst relation mellan vad som hördes på dansgolv och i radio, och vad man skrev om i popmedia. Dansmusik uppfattades per definition som fabricerat och strikt kommersiellt, konstnärligt på sin höjd suspekt, fast helst som ickemusik. Det var knappt ens att synthvågens storheter bevärdigades recensioner – absolut inte hiphop eller disco. Så från att ha varit brittiska mediaälsklingar med fullständig zeitgeist under nästan hela sjuttiotalet pendlade nu Sparks genom sitt snedsteg i ett slags vakuum där de slarvigt uppfattades som både fördettingar och opportunister. Samtidigt drog skivbolag och producenter paniskt åt helt olika håll, under en allmänt förvirrad tid då man utgick från att det var nya regler som gällde – utan att någon kunde förklara vilka dessa regler egentligen var.

»In Outer Space« är bara ett av många exempel från åttiotalet på hur svårt och konstlat det kunde vara att hänvisas till storbolagsplaner för en artist som inte tänkte vara dagslända (även om albumet uppenbarligen inte är något som Ron och Russell skäms för). Det är därför som hela idén med deras tidsmaskin blir extra intressant en kväll som denna, när de för konceptets skull liksom måste beta av varenda låt på ett album som en ytterst begränsad mängd människor gillar eller ens kommer ihåg. Det är inte folktomt, men till skillnad från Kimono-kvällen går det utmärkt att komma fram till baren. De möts av samma gränslösa publikkärlek, de är lika artigt blygsamma i sin respons, och de genomför konserten med samma noggrannhet och entusiasm som den vi såg sist. Och från denna svacka vet de så klart att det bara blir mer och mer drag under de återstående åtta konserterna.

 

I logen är det idel glada miner, i en seriös ton. Deras beteende antyder att de har en mycket hög integritetsvall mot folk de inte känner på riktigt, och att de ogärna deltar i det sociala spel som de så insiktsfullt skildrar i sina låtar och framträdanden. Har man tur under konserter blinkar den till synes paralyserade Ron någon gång till bakom klaviaturet, ibland reser han sig och reciterar en text, eller tar till och med några oväntade danssteg. Russell å sin sida har alltid farit omkring på scenen som en given triathlonvinnare utan att någonsin tappa andan, och kommunicerar glatt mellan låtarna, så att samtala med honom är som att prata med en ytligt trevlig bekant. Men när Ron med stor auktoritet i rösten lägger ut texten lyssnar man, förstummad och överväldigad. Han och hans bror är vid det här laget inne på år två i arbetet med aktuella albumet »Exotic Creatures of the Deep«.

– Det är svårt för oss att konkurrera med artister som är helt nya, vi måste alltid tänka till för att få uppmärksamhet kring våra skivor. Men detta är verkligen något unikt som bara vi kan göra. Så vi snabbspolar igenom vår historia. Några av de äldre plattorna har man försökt få oss att göra extrauppträdanden på, för att det var så hårt publiktryck på just dem, men vi ser konsertserien som en konceptuell helhet, inte som en nostalgitripp. Vi vill ju att detta ska leda fram till den nya skivan, ses som en bakgrund till den.

– Vissa album glömde vi bort för länge sedan och har betraktat som misslyckade, till exempel »Big Beat« och »Introducing«. När vi nu tvingades spela dem igen efter alla dessa år visade de sig plötsligt vara ganska intressanta, och publikreaktionen har varit förvånansvärt stark. Det är ju inga plattor som vi trodde att folk kom ihåg, eller ens kände till.

– Kreativt är vi i en unik position, med så mycket skapande bakom oss och att ändå kunna få gehör i popvärlden med vad vi anser vara ambitiös, intressant och ny musik. Vi vill inte se vår äldre musik som nostalgi, men vi är egoistiskt stolta över kvalitetsnivån på det mesta av det vi har gjort. Så visst är vi lyckliga över att kunna ha det så här. Musikaliskt har vi numera total kontroll, från det att vi själva gav ut »Lil’ Beethoven« på vår egen etikett med samma namn 2002. Vi låter oss inte vara fångar i andras uppfattningar om hur vi ska låta eller vara, vi ser oss som en teatralisk enhet.

 

Sparks vet bättre än de flesta att om de mot förmodan skulle hamna under ett storbolags vingar igen är tryggheten ytterst skenbar. Det kan räcka med att en enda nyckelperson på bolaget slutar för att ens kommunikationssystem ska skaka i grundvalarna, eller till och med rasa ihop. Då blir det upp till en själv att börja om från början. Så varför inte en gång för alla koppla greppet om samtliga länkar i den kedja som måste fungera för att man verkligen ska kunna arbeta precis som man vill med sin konst? I deras fall är det uppenbart att formeln har fungerat.

Efter ett snårigt nittiotal med coverplattan »Plagiarism« som ett lysande undantag var det fritt fall, ända fram till det inte speciellt uppmärksammade albumet »Balls« år 2000. Då bestämde de sig för att envetet arbeta rakt mot konventionerna, och fick ur sig näst intill akustiska och röstbaserade »Lil’ Beethoven«. Ett kvarts sekel efter Sparks senaste geniutnämnande gick hela det Storbritannien som fortfarande kan dra i gång en kompakt mediahype i spinn.

Det gjorde snart även stora delar av övriga västvärlden, och hyllningarna bara fortsätter, fem år senare. Tidningen Word valde världens tjugo bästa sångare 2007 och satte Russell sida vid sida med bland andra Otis Redding, Dusty Springfield och Scott Walker. Bröderna Mael surfar alltså osannolikt nog högt på sin egen tredje våg. Även om den någon gång måste plana ut är det svårt att se hur de skulle kunna fastna i en allvarlig svacka igen. De drivs inte direkt av svullna egon, snarare av tanken att se om sitt hus. Och övertygelsen att varje möte med potentiell publik måste betraktas som det första, som unikt.

Sakta men säkert köper de nu upp rättigheterna till de album de har utspridda på tidigare skivbolag. Hela katalogen ska göras tillgänglig, först och främst på deras föredömliga hemsida www.allsparks.com men efterhand genom olika hängivna distributörer världen över. De har ett tajt Englands-baserat gäng av människor kring sig som sköter management, bokningar och PR. När konsertserien i London planerades gick de ut med en offentlig audition för att oetablerade artister skulle vara förband. The Young Knives, Dan Le Sac Vs Scroobius Pip, The Rumble Strips, Electric Soft Parade och Rosalita anlitades. De jobbar mer eller mindre transparent, precis som alla nya artister måste göra. Men med decennier av goda och dåliga erfarenheter från den gamla tidens strukturer i ryggen kan de navigera fritt genom alla skeenden i kontakten med sin publik. Nya albumet har till exempel precis släppts av Al!ve i Tyskland, visserligen månader efter England och Sverige, men responsen är enormt positiv och deras organisation klarar av att svara på den.

 

När de lämnade Kalifornien för England hade de varken hits, band eller pengar. Ett år senare var de på allas läppar i hela Europa. Mycket vatten har runnit genom Themsen sedan dess, och det är nu länge sedan de flyttade hem till det Los Angeles som till slut faktiskt omfamnade dem. De har femton minuters bilfärd mellan sina respektive bostäder och lägger all sin vakna tid på arbete. När detta skrivs har de singlar och konserter kvar att beta av på »Exotic Creatures of the Deep«, men är med största säkerhet i full gång med ännu ett album. Någon turné eller några omtagningar är inte aktuella för den exorcism till konsertmaraton som London fick denna sommar, säger Russell innan vi skiljs åt. Inte ens i Los Angeles.

– När man väl är klar med en inspelning vill man ju absorbera plattan och reflektera över den, men den här gången hann vi inte alls göra det. Vi fick i stället gå rakt in i fyra månaders repetitioner direkt efter mastringen. Det blev en enorm press för oss, men vi är jätteglada och stolta över att vi lyckades göra det. Det är mycket att be en musiker eller ett konsertställe att sätta av en månad på Sparks, att be vem som helst om en månad av sitt liv på någonting över huvud taget. Några har kommit hit för att se alla konserterna, en del för en vecka, det är fantastiskt. Om vi bara skulle göra det på ett ställe – och vi hade aldrig orkat göra en turné av det – så måste det bli London. ■

 

TRE OMISTLIGA ALBUM MED SPARKS

Lil’ Beethoven (2002)

No 1 in Heaven (1978)

Kimono My House (1974)

 

TRE LÅTAR MED SPARKS DU MÅSTE HÖRA

Suburban Homeboy (Lil’ Beethoven)

When Do I Get To Sing My Way (Gratuitous Sax & Senseless Violins)

At home, At Work, At Play (Propaganda)

 

TRE LÅTAR MED SPARKS DU INTE KAN HA MISSAT

The No 1 Song in Heaven (No 1 in Heaven)

Never Turn Your Back on Mother Earth (Propaganda)

This Town Ain’t Big Enough for Both of Us (Kimono My House)

 

SPARKS MESTA HANGUPS
Kalifornien

Urspårad romantik och urspårat sex

Saker som inte fungerar

Orson Welles

Gone With the Wind

Federico Fellini

Sound of Music

Alfred Hitchcock

Aeroflot

 

SPARKS BÄSTA KOMPISAR

The Go-Go’s

The Ramones

Jacques Tati

Morrissey

Stakka Bo

Sonic Youth

Pizzicato Five

Les Rita Mitsouko

 

OMISTLIGA LÅTTITLAR AV SPARKS

Instant Weight Loss (Angst in My Pants)

How to Get Your Ass Kicked (Balls)

I Thought I Told You to Wait in the Car (Gratuitous Sax & Senseless Violins)

What are All These Bands So Angry About? (Lil’ Beethoven)

Your Call’s Very Important to Us, Please Hold (Lil’ Beethoven)

Let the Monkey Drive (Exotic Creatures of the Deep)

Lighten Up, Morrissey (Exotic Creatures of the Deep)

I’ve Never Been High (Exotic Creatures of the Deep)

Pretending to Be Drunk (Pulling Rabbits Out of a Hat)

Now That I Own The BBC (Gratuitous Sax & Senseless Violins)

Dance Godammit (In Outer Space)

Wish I Looked a Little Better (In Outer Space)

Thank God It’s Not Christmas (Kimono My House)

Rock’n’roll People in a Disco World (Terminal Jive)

Throw Her Away and Get a New One (Big Beat)

As I Sit Down To Play The Organ At The Notre Dame Cathedral (Hello Young Lovers)




Relaterat

Sparks: Hippopotamus