Mary J. Blige: »Jag hade varit död nu om jag hade levt för er«




Foto: Carl Dahlstedt



Mot slutet av 2003 bad vi en rad artister sammanfatta sina år och blicka fram emot det som väntade. Mary J. Blige kom att prata om Sting, sårskorpor och vikten av att älska sig själv. (Ur Sonic #14.)

Mary J. Blige sitter i en sal på Grand Hotel, med två värmefläktar riktade mot sig. Hon har polotröja, stora örhängen, tantiga glasögon och håret stramt uppsatt. Som en annan, äldre version av Audrey Hepburn i »Breakfast at Tiffany’s«. En helt annan. Allt på Mary ser dyrt ut på ett Fifth Avenue-sätt, det är fruktansvärt varmt och mineralvattnet kommer från Fiji-öarna.

Ibland frågar jag något som hon snabbar sig att svara på för att kunna fortsätta prata om det hon vill. Oftast handlar det om att älska sig själv.

Det är meningen att vi ska diskutera året som gått och det som kommer, och ibland tänker jag att jag borde vara journalist och avbryta, ställa följdfrågor, få bra citat, men jag sitter mest och tittar. Jag har nästan aldrig varit med om så här mycket av något som i brist på bättre ord får kallas »utstrålning«. Mary pratar om livet som om det vore alkoholism, en sjukdom – något svårt som man tar en dag i taget och kämpar emot hela tiden – och om jag inte verkar förstå viftar hon med armarna och spänner ögonen i mig. När hon säger att musiken hon gör är mycket större än henne själv låter det fint, men det räcker med tjugo minuter i samma rum som Mary J. Blige för att förstå hur fel det är. När jag går ut ur rummet skakar mina händer, jag är glad och beredd att checka in på precis vilket kristet center för personlighetsutveckling som helst. Här är lite av det vi sa.

Din musik är ofta rätt utlämnande på olika sätt. Kan du tycka att det är svårt att prata om någon speciell låt i såna här situationer?

– Nej. När jag väl gjort låten kommer det inte att vara svårt att prata om den. Det enda album som jag ha svårt med, till och med att lyssna på, är »My Life«.

Varför?

– För det gör så ont. Samtidigt är det ett av mina favoritalbum, för jag kan se tillbaka på det där och känna att jag vann till slut. Jag sitter ju här och pratar med dig nu, men runt »My Life« var jag ett vrak, jag brydde mig inte det minsta om jag levde eller dog. Det handlade om ett jobbigt förhållande, och några andra saker. Nu för tiden kommer folk fram till mig och pratar om hur den skivan räddade deras liv. En tjej ringde mig och sa: »Mary, jag var precis på väg att köra min bil över en klippa när din låt från ’My Life’ spelades på radion. Då förstod jag hur viktigt mitt liv var.« Så jag har förstått att musiken är större än mig. Mycket större. Det är en världsomspännande, universell… grej.

Du säger att du var helt förstörd när du gjorde »My Life« men samtidigt är det ett av dina favoritalbum, i vilket läge tycker du att du gör bäst musik?

– Jag tror inte det spelar någon roll vilket humör man är på. Säg att man är alkoholist och vill sjunga om alkohol. Då är det lätt att sjunga om det, lätt att skriva om det, för det är där man är. Om man mår riktigt, riktigt dåligt och känner att livet är slut, att alla hatar en, man själv också, då är det lätt att skriva om det. Men om man är på en resa, på väg mot att kunna bestämma vad som ska hända – man älskar livet och livet älskar en tillbaka, om man vill leva och vill att alla andra ska leva – då är det lätt att skriva utifrån det också.

Så du tror inte på myten om den »plågade konstnären«?

– Nej, jag tror inte på det. Jag tror att det är där som världen vill ha en, i den positionen. Om man är stark kan man göra valet att sluta leva för världen och leva för sig själv i stället. Många dör inom musikbranschen för att de försöker leva som världen vill. Några av mina gamla fans kanske inte är mina fans längre, bara för att jag har tagit beslutet att älska Mary, inte den bild av Mary som de vill ha. Många säger »ååh, vi gillade Mary när hon var ledsen.« Well, om du gillade mig när jag var nere då tycker jag synd om dig, och du behöver verkligen inte köpa mina skivor, för jag kan inte leva så längre. Folk förstår inte det där, det var inte en stil jag hade, det var hur jag mådde och det gjorde ont. Om jag skulle fortsätta sitta och vilja trycka en pistol mot mitt huvud, då skulle jag inte leva i dag. Ni skulle inte ha någon Mary! Jag hade varit död nu om jag hade levt för er.

Så vilka är de stora sakerna som har hänt i ditt liv som har hamnat på skiva den här gången?

– Att älska sig själv, och processen för att nå dit. Att ens kärlek inte ska vara styrd eller beroende av någon annan. Det jag försöker få fram med den här skivan är att man måste vara fri inom sig själv, i huvudet. För det finns ingen frihet utanför, baby. De säger att vi har åsiktsfrihet, de säger att vi är fria att göra det ena och det andra, men samtidigt finns alltid en barriär. Om man vill vara fri från det – rasism, all skit som händer i världen – måste man bli fri inom sig själv. Det handlar om att i stället för att se insidan av en liten, liten låda [Mary visar en jättefin låda med händerna], måste du se så här [Mary visar ett helt rum med händerna]. Inget kan röra dig om du ser på det på det sättet, du kan kommunicera med folk över alla gränser och alla färger, i alla länder. De kommer att kunna se Guds ande i dig och de kommer bara att säga »wow, det där är en vacker person«.

Om du ser tillbaka på det här året, vad kommer du att minnas bäst när du är gammal?

– Hmmm. Förra året var det nog duetten jag gjorde med Aretha Franklin, så det här året måste det bli låten jag gjorde med Sting. Vi gjorde den till hans album. Jag är verkligen ett Sting-fan, det måste vara en av de största grejerna i hela min karriär. Wow, Sting.

Vad är det du gillar med honom?

– Sting ser så här [slår ut med armarna]. Han ser inte så här [gör tecknet för »liten låda«]. Och han kan kramas. Sting kan ge dig en kram.

Var det kul att jobba med Aretha Franklin på hennes nya album?

– Jag gjorde inget i studion den här gången, jag skrev två låtar, skickade dem till henne, hon älskade dem, ville spela in dem och hon spikade dem. Det är Aretha, vad trodde du? Hahaha!

Vissa säger att du är vår generations svar på henne…

– Jag säger så här: jag är en representant för den här generationen, men jag kan aldrig, aldrig mätas med Aretha Franklin. Hon är the queen of soul. Jag är Mary J. Blige – queen of hip hop-soul. Det är skillnad.

På tal om soul såg jag en rolig intervju med Aretha där intervjuaren bad henne förklara »essensen av soul« och hon bara: »Girl, don’t go there«…

– Jag förstår det, ska man fråga Aretha Franklin om det? Jag tycker inte man kan förklara det så lätt, antingen har man det eller inte. Det handlar också om vilken kultur man föds in i. Min kultur är James Brown, Mavis Staples och allt det där. Arethas är ju kyrkan. Och i dag har vi ju exempelvis Eminem – han har ju soul och han växte ju upp med hiphopkulturen. Då pratar jag om Rakim – hardcore – inte Beastie Boys! Vilken historia han än berättar kommer den från där han bodde och hur han levde, han pratar om hur han hatar sin mamma, hur han städar ur sin garderob och så, sånt vi alla kan relatera till. Så är det ju för många av oss, börjar vi städa vår garderob kommer våra mammor vara där någonstans. Det är också soul, att få folk att känna igen sig – och känna vad man känner.

Vad ser du fram emot mest inför nästa år?

– Jag ser mest fram emot vår turné. Hela den grejen.

Vad kan vi vänta oss?

– Vänta er bara låtarna, ni. Och det humör jag är på för dagen. Sen kommer vi så klart gå tillbaka, långt tillbaka, dra bort den där sårskorpan och läka den jäveln. Tänk dig ett sår som inte har läkt riktigt ordentligt. Tänk dig sen oss, på scenen. Vi drar bort plåstret, sen baddar vi med alkohol, kanske lite salva, vad som finns till hands. Sen sätter vi på ett bandage och låter det läka. Ordentligt. Det är dit vi ska, till den punkten. Du borde komma förbi och se hur det går till. Love. Life. ■




Relaterat

Mavis Staples
SZA: CTRL