Risktaganden och ljuva tabun




Foto: Jenny Farida



Kajsa Grytt ser på sin karriär genom sju låtar.

– Jag tycker att jag börjar få ihop det. Jag vill inte göra singer-songwritermusik men ändå få fram text och drama, hjärta och smärta. Men det har varit svårt för mig att förklara detta för producenter. Så jag började nu med att på egen hand testa mig fram på synthar och dator. Kände att jag behövde ta bort gitarren för att inte fastna i en viss typ av rytm och för att leta efter andra former. Jag gjorde massa dåliga grejer, men fick till slut till en noggrann demo på hela skivan och tänkte »vilken producent vill göra det här?«

En solig och klar men kall oktoberförmiddag sitter vi på ett söderkafé nära Kajsa Grytts bostad. Hon dricker kaffe, äter en ostfralla och pratar om kommande albumet »Kniven i hjärtat« (släpps 13 april). Hon gör det med en… känsla av lättnad.

– Det var då jag kom att tänka på Konie [Martin Ehrencrona], vilket var jättekonstigt eftersom han håller på med Viagra Boys och Les Big Byrd och det är ju inte precis någon romantisk musik, som var det jag såg framför mig här. Men han har också gjort filmgrejer ihop med Mattias Bärjed, och inte minst »Upp till kamp!«-skivan låter väldigt bra. När jag frågade Konie svarade han att jag borde producera själv och att han kunde vara bollplank. Men när vi väl kom in i studion kände jag att jag inte hade mycket mer idéer. När jag har gjort en demo tycker jag att jag till stor del är klar, känner mig alldeles tom. Tanken är ju ändå att låtarna ska tas vidare i studion. Så Konie började jobba med materialet och det kändes direkt som att han fattade vad jag letade efter. Jag var ute efter mer filmisk musik. Lyssnaren ska inte se en massa människor som står och spelar framför sig. Inget band. Man ska se en miljö.

Framför allt har vi träffats för att med anledning av nya skivans första singel »Bron« prata om sju bra och viktiga låtar ur Kajsa Grytts karriär, från Tant Strul via Kajsa & Malena till solokarriärens olika steg. Vi ska egentligen röra oss från dåtid till nutid men kan ändå inte låta bli att börja vid »Bron«, en stämningstät ballad som hör till det allra bästa den här artisten spelat in. Vacker, återhållen.

Man kan illustrera musik men man kan inte härma drama. Det är så många som gör musik som bara härmar: »Jag vill låta så där och så där.« Konie är jättekänslig. Han coachade mig på sången också. På »Bron« ville jag ha en nära eller framträdande roll men jag har ganska mycket tics eller manér när jag sjunger. Det är nog något som jag gjort i stället för att öva på att hålla tonen och som har varit svårt att få bort själv. Det kanske är roligt i början men mindre så när du har hållit på med dem i trettio år, då blir de bara klyschor – inte längre en känsla utan bara något du gör. Där har han hjälpt mig att rensa.

– Vad får du för associationer av texten?

Jag har nog inte associerat så mycket, utan mer tänkt på att stämningen är filmisk och att jag gillar att ni håller tillbaka. Dramat får vara för sig självt. Så mycket musik i dag är så övertydlig. Här finns ett andrum.

– Ser du att hon står på en bro?

Man får ju den känslan. Det är en romantisk låt.

– Den är romantisk men den är också lite läskig eftersom den börjar med någon som står och längtar efter att hoppa – eller bara försvinna in i något. Eller, det är både att vilja försvinna och att vilja vara jättenärvarande. Då är det inte bara att romantisera självmord. Det är verkligen både flykt och möte. Kärlek och sexualitet är ju också på något sätt att släppa kontroll. Eller hur? Jag försökte få tag på det i den låten.

– Det är kul att du säger att det inte finns något som stör, att det bara får vara. Det är precis så jag tänker. Då får du plats som lyssnare, det är inte någonting som ska in där och störa hela tiden i ens upplevelse. Som gitarrister ofta gör. Det är inga människor som krigar om att visa sig, det är bara den som sjunger. Det kan vara kul med jazz när du hör olika människor, men här ska inga människor vara med, här är bara bilden det viktiga.

 

Tant Strul: Dunkar varmt (1982)

Svensk punkklassiker som kanske egentligen inte är så mycket punk som den är new wave-pop, postpunk eller något helt annat. Sökande, varm och bräcklig. Sannolikt gruppens mest långlivade skapelse, ursprungligen släppt som B-sida till »Jagad« och även inkluderad på genombrottsalbumet »Amason«

– Vad jag tänker när jag hör den i dag? Att den är så gulligt gjord. Jag vet inte hur gammal jag var när vi gjorde den, kanske nitton, det var i början av ens sexualitet. Men jag tänkte inte att jag skulle skriva en sexlåt utan det är mer ett nyfiket »det kanske man ska gå för«, och det blir så laddat. Det tycker jag är fint för då blir det skyddslöst i stället för något uttänkt: »Woah, nu ska jag skriva något sexigt.« Jag är ganska blyg av mig men jag vågade ta mig ur det där och har fortsatt att dras till tabugrejer. Jag håller på så hela tiden. Som i »Bron«.

– Vi spelar verkligen inte punkigt på »Dunkar varmt«, snarare spelar vi inkännande. Låten har en bra konstruktion. Ibland tycker jag att jag får till sådana där som är lite konstiga på så sätt att det inte går tänka ut dem – de bara blir. Jag var väldigt Stones-inspirerad då, så jag antar att det finns någon Stones-form som lyssnaren kanske känner igen men som sedan tagits åt ett helt annat håll och spelats på ett helt annat sätt. Den får liksom bara rulla på, även den får vara i fred. Det finns inget i ljudbilden som stör. Och texten är säkert användbar än i dag för unga människor, de känner igen någonting i det här sköra.

Du har sagt att det då var kontroversiellt att sjunga om känslor och åtrå.

– Ja, lite så. Jag tror att vi kallades »mesiga«. Det fanns vissa som gillade oss jättemycket men Pink Champagne var ju lite tuffare. Om man visade sårbarhet var man kanske inte lika ball. Det sågs som lite tjejigt. Då fattade folk inte att det faktiskt kunde vara konstnärligt spetsigt.

I dag är det självklart att sjunga om sådant.

– Ja, precis. Fast det är ännu värre politiskt nu. Men hur ändrar man samhället genom att sjunga om Trump och SD? Du kommer inte åt någonting. Då återstår känslolivet. Så var det på Tant Struls tid också. Eller det är klart att Ebba Grön kom åt någonting när de sjöng om förorten och så, men det låg inte oss nära.

– Även om det bland KSMB- och Ebba Grön-följet ansågs kontroversiellt att sjunga om känslor började det samtidigt bli lite modernt. Joy Division fanns, Siouxsie And The Banshees fanns, alla postpunkband dök upp och de sjöng nästan bara om sådant. Dessutom låg Karin Boye i tiden. Mare Kandre kom fram. Ebba Witt-Brattström sa en gång till mig att jag ingår i hennes stall av postfeminister ihop med bland andra just Mare Kandre. Men inget av det där förstod man ju då när man var mitt uppe i det. Vi insåg så klart att vi inte hörde hemma hos Magnum Bonum, Pernilla Wahlgren eller vad det kan ha varit, vi var ju någon slags antites till det pågående kommersiella. Och det var ju en trend i sig, även om den inte var så stor som det i dag ibland görs gällande. Det var en liten rörelse men att den känns relevant än i dag handlar om att det var kvalitet på det – det var det inte på mycket av det som var mainstream.

 

Tant Strul: Jag önskar dig (1984)

Titellåten på det som blev Tant Struls svanesång. Bandet som hade varit på väg uppåt med »Amason« två år tidigare befann sig med den här skivan i något av en dipp, trots ett triumfartat gig på Roskildefestivalen.

 

– Sista låten jag skrev till det albumet. Vi var i MNW-studion i Vaxholm och fick där hålla på i fem veckor för att göra en skiva – fatta vad härligt. Vi bodde i den där röda stugan, isolerade oss helt och arbetade dygnet runt. Ibland när någon annan jobbade satt man och kollade på film i källaren. Det var så jag såg »The Rose«. Jag blev helt uppfylld av filmen och stämningen, inte minst av dess nästan psalmliknande slutlåt [framförd av Bette Midler]. Det var då jag skrev den här låten. Som nog handlar om någon kärlekshistoria, jag minns inte vem, men kanske mest ger uttryck för en längtan efter att bli omhändertagen. Hur gammal var jag? Tjugotvå? Jag var ganska otrygg i mig själv hemifrån. Kände nog att jag inte visste hur jag skulle styra upp livet. I de lägena är det lätt att tro att det är en kärlek man ber om men det är det naturligtvis inte utan snarare rör det sig om en rädsla för ens egen oförmåga.

Det är intressant att du nämner att »The Rose« är psalmliknande för »Jag önskar dig« låter som en New Orleans-aktig begravningshymn.

– Just det, det finns någon trumpet där! Precis. Vi hade tillgång till blåsare för Tony Thorén producerade skivan. Det var nog någon sorts association som han gjorde, att det skulle bli lite som ett begravningståg. Så det var medvetet.

Låten är ju också, och det gäller skivan i stort, mer åt soulhållet än det ni hade gjort tidigare.

– Soulen fick jag faktiskt med mig hemifrån. Jag begriper inte hur mina föräldrar kunde ha en så bra skivsamling. [skratt] De hade ingen koll. Det kan ha varit min faster som gav dem skivor i present. Otis Redding. Ray Charles. Ike & Tina Turner. Aretha Franklin. Och så då Stones. Den sortens musik. Jättemycket jazz. På så vis är soul och svart musik min rot. I turnébussen med Tant Strul lyssnade vi mycket på sådant. Malena [Jönsson] gillar också mycket svart musik eller musik som är mer bluesbaserad. Det var ju inte punken. Men vid tidpunkten hade alla börjat dra i väg från punken.

I din bok skriver du om Prince.

– Ja, verkligen. Jag var helt besatt av honom.

Satte det sin prägel på just »Jag önskar dig«?

– Det tror jag inte. Den första av mina skivor som jag tänker kan ha påverkats av Prince var min första soloskiva [1990 års »Kajsa Grytt«] där Lasse Englund var producent. Det är konstigt för det hör man inte alls. Jo, någon kör är lite Wendy & Lisa-lik. Malena och jag höll ju inte på med sådant, det vi gjorde var något helt eget.

– Näe, jag tänkte nog inte Prince på den här skivan. Jag tror inte vi skulle ha gett oss på saker som vi inte bottnade i. Att ta in impulser från annat är en annan sak. Som när vi översatte »If Loving You is Wrong« [baserad på Isaac Hayes version]. Det här så härligt att höra hur vi i bandet ger oss på det arret och får det att funka.

»Dunkar varmt« hade vi nog förresten gjort annorlunda om den i stället hade varit med på »Jag önskar dig«.

Hur då?

– Ja men då hade vi nog fattat att låten har en slags soul i sig. Jag tror att den hade hittat något annat. Nu är den mer [sjunger melodin för sig själv] ganska rak. Den är pop. Men jag tycker den är fin som den är.

 

Kajsa & Malena: Vänd dig bort (1986)

Andraspåret på »Historier från en väg«, det kritikerhyllade debutalbumet med Kajsa Grytt och Malena Jönsson som slog in på en helt annan musikalisk väg än vad Tant Strul hade ägnat sig åt.

 

– Ja, vad ska jag säga om den? Det är en av mina och Malenas favoriter. Fantastisk låt måste jag säga. Det finns ingen förebild till den, den känns helt invented. Även den är lite tabu då den ger röst åt den som har svikit, som har varit otrogen. Den är som en rysare. Den är också jobbig ifall man som lyssnare känner att man är den andre. Jag minns inte om den är sann. Jag tror inte det. Det var nog mer att jag kom på en scen. Ungefär som med »Bron«. Jag skriver ju också teater och älskar när man kommer på [tar ett djup andetag]: »Den här scenen, fy fan, den här kan man hålla på med, det är jätteladdat.«

– Malena och jag hade gjort demos på låtarna. Övat, övat, spelat, spelat. Bara piano och sång. Sedan gick vi till MNW och de sa: »Jamen det här är ju jazz. Ni kan inte spela jazz. Det går inte.« Vi hade inte ens tänkt på jazz. I stället visade sig EMI intresserade så vi gjorde skivan där. Inspelningen följde väldigt mycket våra demos, de la bara på kontrabas och liksom smyckade runt våra våra piano och sång-arr. Och så kom Fläskkvartetten in. Jonas Lindgren spelar en kort men fantastisk passage här.

Kajsa och Malena var ett stilbrott mot Tant Strul. Men också en tydlig reaktion mot det stora åttiotalet.

– Redan i Tant Strul längtade jag efter att kunna skriva sådana här texter och få skapa det här rummet. Det var lite på grund av denna längtan vi la ner bandet. Då lyssnade både jag och Malena mycket på Nico, Billie Holiday, Tom Waits, nertagna grejer. Mitt i allt det stora fanns en liten trend som gick åt det här hållet också, exempelvis Tom Waits »Swordfishtrombones« som kom i den vevan. Blue For Two gjorde sin grej. Thirteen Moons. Jag kommer ihåg att Mikael Wiehe var förbannad eftersom han hade någon idé om att göra något åt det här hållet, vilket han också gjorde, bara det att vi hann före…

– Den här skivan fick mer uppmärksamhet än Tant Strul och sålde bättre. Kjell Andersson gjorde ett bra A&R- och producentjobb, adderade fina musiker som förhöjde allting, gav oss mycket resurser. Sedan borde vi ha vågat vara kvar i det här uttrycket. Som artist kan du ibland tro att tiden är så kort när du i själva verket har mer tid på dig än du tror. Du kan vara mycket lugnare i dig själv, behöver inte utvecklas så mycket från en skiva till nästa. Med andra skivan förvirrade vi oss. Den blev väldigt otydlig. Efter Tant Strul och första albumet borde vi haft självförtroende nog att veta vad vi ville göra. Det blev mest så att vi stod och tittade på medan killarna i studion höll på med synthar och samplingar. Jag var jättedeppig, hade anorexi, drack för mycket och låg under mixerbordet. Vi var liksom helt ute ur beslutsprocessen trots att vi var med i studion hela tiden. Det var underligt att det kunde bli så.

 

Farlig liten jävul (2003)

Ett närapå tioårigt skivuppehåll ändas i och med huvudsakligen avskalade och americana-aktiga återkomsten »Är vi på väg hem«. Suggestiva »Farlig liten jävul« sticker ut i sällskapet, och i Kajsa Grytt-katalogen i stort – liknar ingenting annat.

 

– Efter de två första soloskivorna, som inte blev riktigt bra, fick jag barn. Bestämde mig för att sluta spela men satt och gjorde låtar i alla fall. Riktiga murder ballads. Tanken var att spela in dem med Malena, de passade jättebra med henne, men de demos vi spelade in fick inget fäste. Till slut gjorde jag dem själv i samarbete med Daniel Zqaty, Bob Hunds tekniker. Jag var här sugen på något mörkt, träskigt, och han sa »ska vi inte testa att göra det med maskiner i stället för en bluesgrej men ändå ha den känslan?«. Vi, eller skivbolaget, hade inga pengar. Eftersom Daniel jobbade på Södra Teatern fick vi lov att göra skivan där i olika lediga rum. Han hade en rullande studio som vi flyttade runt. Vi började i festvåningen.

– En dag gick det inte att sitta i något vanligt rum utan vi fick hålla till i ett instrument- eller porslinsförråd, det var prylar överallt. Dagen innan hade jag börjat på en ny låt, den som blev »Farlig liten jävul«. Då sa Daniel: »Jag har en liten idé, vi går ner till Emmaus, tittar i skivbackarna och köper tre skivor med de fulaste omslag vi kan hitta, sedan går vi upp och lyssnar, samplar och bygger låten kring detta.« Så, vi kom tillbaka med en Nat King Cole, en lila där han var utklippt och svävade runt i någon slags rymd, en Klaus Wunderlich-liknande orgelsnubbe som satt och spelade orgel på omslaget ihop med två tjejrövar i bikini och så en skiva med mexikanska killar i hatt. Vi tog olika delar här och där, och det visade sig att det gick alldeles utmärkt att sjunga min mollmelodi till samplingarna. Men, Daniels energi! Fatta vilken hjärna. Det var magiskt.

Vad kan du säga om texten?

– Den är politisk. Delvis skriven av mig och Daniel ihop. Första versen skrev jag, andra gjorde vi tillsammans. Den börjar om ett sexuellt övergrepp och går över till att handla om makt, patriarkal makt, någon slags fascism – du skapar problemen genom att skrämma upp människor och har sedan lösningen på problemen. Management by fear. Precis som det är nu.

– I likhet med »Bron« är låten resultatet av att jag har satt mig ner och knackat ihop en scen. Så det inte bara blir känslomässiga ord. Jag tycker det är roligt om texten har något filosofiskt eller ger en aha-upplevelse. »Vänd dig bort« är också så. Hon säger först att hon varit otrogen men det gör också att hon har öppnat upp för någonting nytt.

Freddie Wadling tolkade den på sitt »Jag är monstret«-album. Hur kändes det?

– Det var jättehäftigt. Det är grymt när någon gör en version av ens låt. Han var dessutom väldigt, väldigt bra. Och den passar honom, hela monstergrejen. Jag fattar ju varför han gillade den.

Du skriver i din bok att du är stolt över Tant Strul och »Historier från en väg« men att skivorna efter det är »ensamma, förvirrade försök i en värld som inte är min«.

– Att de blev som de blev handlar nog mycket om att jag inte visste vad jag var, vad jag gjorde eller vem jag var. Det var ett slags förnekande av mig själv. På första soloskivan ville jag vara någon helt annanstans men befann mig i EMI-världen som en dansande tjej på stranden: [pratar med förställt flickig röst] »Jamen jag är inget problem för er.« Jag måste vara mogen i vem jag vill jobba med, och det var jag inte då.

– På »Revolution« hade jag ganska bra idéer från början. Den skulle bygga på bas, torra små trummor och bara min gitarr. Jag var inspirerad av PJ Harvey. Men när vi kom till studion hade grungen brakat loss. Det blev en gitarr till, plaskiga stora trummor och så Soundgarden-körer på det. Grundidén lämnades och blev i stället till något pompöst.

 

Allt faller (2009)

Kajsa Grytt började samarbeta med producenten Jari Haapalainen på »Brott & straff – historier från ett kvinnofängelse« 2006. Men bitarna föll på plats fullt ut tre år senare. »Allt faller«, som gavs ut på singel 2009 för att sedermera även ta plats på 2011 års album »En kvinna under påverkan«, är klangfull och nästan kusligt intensiv totalrock där allt sitter som det ska.

 

– Jag hade inget skivbolag då, gjorde den själv först. Ljudbilden är ju verkligen Jari, de där gitarrerna…

Tänkte du och Jari åt samma håll angående ljudbilden?

– Ja, visst, absolut. Vi tänkte åt samma. Vi har gjort många bra grejer, han och jag, samtidigt som han kanske har komplicerat en del annat i överkant. »Pang boom krasch« till exempel. Han vill inte följa med i det här enkla och självklara, utan vill gärna komplicera för att inte göra något vi redan har gjort hundra gånger. Men »Allt faller« är verkligen en sådan där vi bara följer med låten, där vi gör det där enkla du hör. Så har vi gjort på den kommande skivan. Jag följer med låtarna. Undviker att bli frustrerad av det uppenbara utan kör på det uppenbara. Jag är ju speciell ändå. Det finns ingenting som låter som mig. Jag tror jag har råd att bara vara. Eller hur?

– Men »Allt faller« är en svår låt att göra, inte minst för någon annan. Att den låter som den gör handlar så mycket om min konstiga frasering. Och sticket i låten fick vi jobba i evigheter med för att få bra. Men till slut gick det.

 

Ensam (2013)

Första låten som släpptes från New Orleans-inspelade, Jari Haapalainen-producerade »Jag ler, jag dör« 2013. Skruvad, förhäxande låt som ackompanjerades av en spektakulär video.

 

– Ett praktexempel på låt som egentligen är ganska enkel men som Jari skruvat till. Det är ett jätteroligt, konstigt arrangemang. Vi lekte loss som fan på den här skivan och den här låten är nog mest lyckad. Vad är det ens för musik?

I intervjun som Per Bjurman gjorde till Sonic under inspelningen sa du att du ville göra musik som ingen har gjort tidigare. Det tycker jag hörs tydligt här.

– Både jag och Jari var inne på det. Här tänkte jag:  »Jag har det här, det finns självklarheter i det. Bort med händerna. Vad händer om Jari bara får spinna loss?« Jag bara bejakade det. Det var jätteroligt. Det var inte mot min vilja, utan jag var med på det. Och Jari tyckte det var väldigt kul. Han pratade väl lite om det i intervjun, att han tyckte det var roligt att jobba med mig för att jag vågar. Jari är rätt person att göra det med, han är inte någon som letar efter någon annan klyscha utan han är en snillehjärna.

– Med »Ensam« är det nog så att är du intresserad av musik känner du »det här är intressant, hur kommer de lösa det här, hur fan kommer det här bli en låt?«. Det var sådana personer vi gjorde den här skivan för, de som är intresserade [tar fram sin telefon och visar bilder på Jari och de olika studiorna i New Orleans, nämner att Catherine Ribeiro var en förebild för inspelningen i det att »sången sjunger en sång medan musiken håller på med något annat«].

– Du måste förresten höra det han håller på med nu, Jari Haapalainen Trio. Det är någon sorts fusionjazz. De är perfektionister fast när det är härligt, när det är kul med skicklighet. Det är han, Per Texas Johansson och Daniel Bingert. Gå och titta på det.

Du har ju nämnt det här att din musik vill in i ett risktagande. Den här låten, och även videon för den delen, är ju också där.

– In i det. Gnugga på det jobbigaste. Så att man nästan måste titta åt ett annat håll. Den här texten berör ju ännu ett tabuämne. Jag är ganska mycket ensam och nu tycker jag kanske inte att det är lika laddat, men då när jag höll på med låten kändes det jobbigt och läskigt. Kan man skriva om det? Hela den här skivan kretsar kring det. Och det borde jag ha tagit upp i pressreleasen: vad är det här för någonting? Man måste prata om vad det är man pratar om. För jag tror folk behöver en ingång till det, annars blir det så lätt att man väljer bort det. Hela pressreleasen talar om vad många människor jag samarbetat med i stället för att säga att den handlar om att vara och känna sig ensam. Då hade jag haft ett ämne att prata om i intervjuer.

– Videon gjordes av Johan Söderberg. Jag frågade om han ville göra det till någon av låtarna, och han valde den här. Sedan kom ett storyboard där han verkligen gick i gång på det här med att man skapar ensamheten, dess spegling av sig själv och narcissimen i det, en slags inre strid. Videon är ju obehaglig. Inte precis någon »nu ska vi göra en video som säljer«. Det var dyrt men fantastiskt kul och filmen berättar verkligen om ensamheten.

 

Bron (2017)

Första singelsläppet ut från »Kniven i hjärtat«, som släpps i vår.

 

– Vi har gjort ganska många versioner av den, fast ändå hela tiden försökt hålla den enkel. I texten har jag rensat bort ett brev som hon lämnade hemma. Egentligen var det mest distraktioner som togs bort. Jari och jag höll också på med den. Han ville nog konkretisera av texten och göra den lite mer existentiell, knäppare. Även jag kan gilla det där spejsade men här och nu ville jag lämna det konkreta i fred, lita på själva bilden som kan vara jättesentimental eller romantisk. Det var ett tag då jag kände att det bara är jag som är kär i den här låten. Att den inte har det. Men kul att du säger att du tycker om den.

Inför den här intervjun läste jag om din bok och det som mer än något annat slog mig var »hur orkar hon om och om igen gå igenom alla turer med skivbolag, producenter och andra?«.

– Det är ju ett slags manipulerande. Man ska ge dem intrycket att de upptäcker någonting. Jag kom faktiskt att tänka på det i samband med #metoo-kampanjen nu. Väldigt många av killarna som sitter på dessa positioner på skivbolagen vill känna sig bekräftade och när de inte längre blir det är du inte längre intressant. Det är så mycket spel med man/kvinna-rollerna. Linda Portnoff skrev en uppsats om detta när hon gick på Handels, alltså hur A&R-ansvariga ofta är män och hur deras relation till artisterna ser ut: manliga respektive kvinnliga artister. Jag jobbar med behandling och där får vi handledning hela tiden för att inte gå in i parallellprocesser, för att inte bli »privata« med klienter och använda dem för egen bekräftelse eller psykologisk process. Det finns en massa styrmedel. Men det har inte de här A&R-människorna, de använder sina relationella tillgångar. Med kvinnliga artister utmynnar det inte sällan i en slags förälskelse och när den är över är artisten inte längre intressant, medan det med manliga artister är mer ett brotherhood där man står vid varandras sida oavsett vilket. När jag läste den uppsatsen kände jag att det inte bara är mig som det är fel på. Droppad, droppad, droppad, droppad… Både för att jag inte är bekräftande eller kanske blir arg på något och för att mina skivor inte säljer massor första veckan. Om inte alla andra gillar »din tjej« är det inte längre ett objekt du vill synas med. Nu är jag lite rå, men det är klart att de där sakerna finns där även om folk säger att de är professionella.

Som lyssnare vet man aldrig hur dina skivor ska låta, de är väldigt olika varandra. Från skivbolagshåll kanske det faktumet ses som en belastning, men det måste ju också gå att se det som en styrka rent artistiskt.

– Johan Johansson sa en gång till mig. »Du är så himla daterad.« Med det menade han att mina skivor är resultatet av »nu är det den här tiden, då är det detta som gäller«, för att sedan göra om samma sak med nästa skiva. Nu tycker jag inte att det är något negativt med att vara påverkad av sin tid. Men det handlar också om att du som artist går igenom olika faser. Det tycker jag bara är bra. Det har inget med »jag vill vara som dem« eller följa en trend att göra.

– Mitt melodispråk, format av Jackson Browne, Bob Dylan, kanske Velvet, satte sig tidigt. Det följer alltid med. Men för att få det att leva behöver man då och då sätta det i en annan kontext. Jari har sitt sätt att göra det på, Konie har sitt. Det som jag tycker är kul den här gången är att jag själv tar det längre. Så, absolut, jag tycker att den här skivan är den bästa jag någonsin har gjort eftersom den är närmast att jag tagit bilden dit jag själv ville. ■




Relaterat