Den siste arbetarklasshjälten

Utanför en idrottsanläggning i Kennesaw, Cobb County, någon halvtimmes bilfärd norr om Atlanta en stekhet majlördag, står monstruösa turnébussar tillhörande flera av vår tids ledande countrystjärnor – Blake Shelton, Dierks Bentley, Joe Nichols – parkerade jämte varandra. Flest fans flockas bredvid en som står lite vid sidan av med The Band Perry-motiv. Ännu större skockar hänger vid insläppet, väntandes på att grindarna ska öppna och med hopp om att på området finna något som liknar skugga, annars en bristvara. De församlade är klart yngre än den bild folk hemma i Sverige har av countrypubliken, de flesta är tjejer i tjugoårsåldern grupperade i gäng. Många familjer är här också. Visst drar whiskeyskrålande grabbhorder in framåt kvällen, men färre än vad en kanske kunde tro.

Det rör sig om ett för året nystartat systerarrangemang till Shaky Knees, en etablerad rockfestival med indieprägel som föregående helg ägde rum inne i Atlanta.

Shaky Boots, som den här tillställningen kallas, har föga med indie att göra. Programmet viks till huvuddelen åt bredast – och bredbentast – tänkbara kommerscountry. Tidigt på schemat under festivalens båda dagar går det emellertid hitta stråk av americana eller rootsuttryck. Särlingen Jim White spelar, altrockbandet Cracker, bluegrassvirtuosen Ricky Skaggs, eklektiska och punkenergiska The Whiskey Gentry, sparsmakade singer-songwritern Amanda Shires – och så då hennes make Jason Isbell, vars uttrycksfulla men karga folkcountry står i skarp kontrast till det mestadels hejdlösa publikfrieri som utspelar sig på de tre scenerna.

Det är lite överraskande att Isbell alls figurerar i ett sådant här sammanhang.

– Jo, jag vet, det är inte riktigt min publik här, många vet inte vem jag är, säger han när vi ses på backstageområdet. Men vissa spelningar, det gäller i synnerhet festivaler, gör du i hopp om att hitta nya fans. Du kan inte bara predika för de redan troende.

Jason Isbell fick 2013 något av ett genombrott med sitt fjärde soloalbum »Southeastern«, hans första att nå upp i sexsiffrig försäljning.

Genombrott på den här nivån är nu inte lika med utsålda arenor, privatjet och en egen streamingtjänst, utan betyder i det här fallet ett kliv upp från att i åratal ha härjat runt på klubbar på obekväma arbetstider till att nu spela på lite större teatrar och konsertlokaler vid mer civiliserade klockslag.

Det passade Isbell och hans nya liv perfekt.

För första gången när en skiva skulle lanseras fann han sig nykter.

»Southeastern« var mycket men mest av allt en poetisk, närgången och bitvis omskakande uppgörelse med hans år som alkoholist. Redan innan han 2001 togs in som ung gitarrhjälte i ruffiga södernrockarna Drive-By Truckers hade han skvalpat i sig bourbon. Han fortsatte med det efter att han slutat, eller (som en följd av krökandet) tvingats ut ur, bandet sex år senare. Till slut gick det så långt att han inte kunde kontrollera intaget, eller särskilt mycket annat. Efter att han på fyllan använt Twitter till att anklaga Dierks Bentley för att ha plagierat en av hans låtar och det hela eskalerade i en för Isbell kostsam juridisk process lyckades Shires med hjälp av sin partners manager, föräldrar samt gode vän Ryan Adams 2012 få in honom på avvänjning.

Sedan dess har Jason Isbell varit vit. Han har också gått ner i vikt, fått en annan lyster i ansiktet. Ser i dag både fräsch och vältränad ut.

Själv är han högst medveten om att mycket av ståhejet kring »Southeastern« kan förklaras med storyn som omgav den. Skivan hade säkert blivit hyllad och sålt hyfsat ändå, men mediapådraget hade inte varit detsamma utan den givna vinkeln: killen som reste sig på nio och gjorde sitt livs skiva. New York Times slog an tonen med ett djuplodande porträtt där turerna kring låtskrivarens väg till renhet rullades upp.

Efter att han spelat sitter vi bakom scenen i innandömet på hans komfortabelt luftkonditionerade, tämligen spatiösa turnébuss (ett annat konkret resultat av framgången) och pratar om hur han hade hanterat den här typen av medvind tidigare, innan kröken spolades.

– Det var bra drag kring Drive-By Truckers de år jag var med där. Det finns väl en del som pekar på att jag klarade det ganska dåligt. [skratt]

– De flesta musiker kan aldrig leva på sin musik. Jag hade turen att kunna göra det men slarvade bort det. Fick börja om från början. Att få en chans till är helt otroligt. Men det är också så här: När jag inte längre ägnade dagarna åt att dricka kunde jag lägga mer tid på att arbeta med mina låtar, annars hade det här aldrig hänt.

En småförkyld Isbell hostar. Klunkar ur en vattenflaska. Ser mig i ögonen.

– Jag tror inte att jag hade dött om jag kört vidare med mitt gamla liv, det är inte så att jag hade gett mig in på heroin eller något sådant. Jag hade nog en lite för ordnad uppväxt för det. Men jag skulle garanterat ha fortsatt att gå ner mig, den saken är säker.

Nu när Jason Isbell har slagit igenom, gift sig – senare i sommar ska han och Shires dessutom få sitt första barn, en flicka har de fått veta – och rent allmänt ger ett harmoniskt, stabilt intryck finns inför »Something More Than Free« inte samma rubrikvänliga selling point.

Grejen är att det nog inte behövs någon.

Skivan gör jobbet på egen hand. Det är en remarkabel låtsvit han fått till denna gång. Mindre personlig och utlämnande än föregångaren berör texterna i stället existentialistiska frågor, uppehåller sig vid livsöden och livsval, allt gjort med den där blicken för sin omgivning som särskiljer Isbell från de flesta kollegor. För att inte tala om hans avancerade känsla för berättelser där detaljerna verkligen gör helheten. Ingenting sägs av en slump.

Musikaliskt kan han mer än någonsin liknas vid ett mellanting av Bruce Springsteen och John Prine. Mindre bombastisk än förstnämnde och inte lika humoristisk som sistnämnde (humorn sparar han till mellansnack och twitterinlägg), men delar med båda en humanism och omtanke för den lilla människan som kämpar eller uträttar stordåd i det tysta. Såväl Springsteen som Prine har för övrigt prisat Isbells låtskrivande.

Det behövs ingen livlig fantasi för att se »Something More Than Free« som en salut till en arbetarklass som alla tycks ha glömt bort att den fortfarande existerar, eller mer tydligt en hyllning till hans egna föräldrar. Mamma, senare försäkringssäljare och inredare, var bara sjutton när Jason föddes; pappa som målade hus var nitton. Föräldrarna skilde sig när sonen närmade sig tonåren.

– När jag började skriva till skivan ville jag bara få till så bra låtar som möjligt, det fanns inget övergripande koncept. Men jag märkte ju efter ett tag att jag satt på flera »arbetarlåtar« och texter som berör min familj. Det var inget jag medvetet styrde.

Titelspåret är inspirerat av hans far.

– Karaktären är påhittad men idén kom från en grej pappa sa. Min styvmamma och syster brukar på söndagarna gå till kyrkan. Pappa jobbar i regel från måndag till lördag så söndagen är hans enda vilodag. Han skulle älska att följa med till kyrkan – inte för att han är särskilt religiös av sig utan för att han månar om att vara med familjen så mycket som möjligt. Men, som han sa, han är för trött. Så jag började tänka på att herregud, vilket liv, för utmattad för att gå och visa tacksamhet för jobbet du har. Det kan liknas vid en orm som äter sin egen svans.

I »Children of Children«, ett av skivans nyckelspår, sjunger Jason Isbell »I was ridin’ on my mother’s hip/she was shorter than a corn/All the years I took from her/Just by being born«. Som lyssnare blir du fullkomligt punkterad.

Inget förminskas direkt av kraften och skönheten i låtens Crosby Stills Nash & Young-mäktiga arrangemang.

– Jag har ägnat åtskilliga timmar av mitt vuxna liv åt att fundera på hur mammas liv skulle ha sett ut om hon inte hade fått mig i tonåren.

Det kan möjligen ses som ännu ett exempel på vad Ulrika Milles nyligen skrev i DN om en tendens på senare år att manliga författare skildrar »hur det är ett leva med skulden över sina mödrars olevda liv«. Men riktigt så enkelt är det inte.

– Det är inte så att jag känner skuld, det här är ju inget kan kunde påverka själv, säger Isbell. Men likafullt gäller det att förlikas med det faktumet och hitta ett sätt att förlåta sig själv för att man över huvud taget finns. Min mamma, och det gäller även pappa, satte mig alltid i första rummet. Som liten kunde jag med egna ögon se vilka svårigheter det orsakade och allt de offrade. De tvingades kasta om sina livsplaner och satsa allt bara på att ta hand om mig.

– Det där har påverkat mig massor. På alla möjliga sätt. Jag är så klart tacksam men också intresserad av det. Hur de klarade det, hur de lyckades behålla förståndet och aldrig visade minsta tecken på ånger över att ha skaffat ett barn.

Dina texter ger intryck av att du bryr dig om dina karaktärer, oavsett om det är familj, vänner eller påhittade figurer du sjunger om. Kommer det per automatik eller får du jobba med det?

– [blixtsnabbt] Det kommer per automatik men du kan förlora det. Om du blir för isolerad och bara omger dig med människor som tycker att du är ett geni och aldrig säger »nej« tappar du till slut verklighetsförankringen. Så jag måste aktivt se till att jag inte trillar dit. Mina vänner är bra på att ta ner mig. Jag har en fru som säger när en låt inte är bra nog.

– Vad gäller att bry sig om karaktärerna kan du omöjligen lära känna någon om du inte också känner för densamme. Finns ingen chans. Och för att känna för någon måste jag sympatisera med personen ifråga. Oavsett om de finns på riktigt eller inte vill jag skriva om trovärdiga karaktärer. De ska kännas lika levande och fullständiga som på sidorna i en bok. För att klara det måste jag måna om dem.

– Människorna jag är intresserad av försörjer sig inte på sådant här [slår ut med händerna över bussen], de är kvar där hemma och går till jobbet varje dag. Det är inte alls svårt att förstå varför någon vill sätta sig i en buss och åka i väg för att ge en konsert eller varför någon strävar efter att bli rik och berömd. Jag har mycket svårare att greppa hur någon kan jobba så hårt ett helt liv och ändå känna sig nöjd. Det krävs så mycket mer av dem. Vi talar om en helt annan känslomässig mognad hos den som varje dag går upp och ägnar åtta timmar åt ett skitjobb men i slutändan ändå är en lycklig person. Jag är väldigt mycket mer imponerad av den som klarar det än vad jag är av Bob Dylan.

Bäst att poängtera; det här sägs ändå av någon som har en textrad från »Boots of Spanish Leather« tatuerad på sin vänstra arm…

En av mest gripande skapelserna på nya skivan är »Flagship«, fylld av oförglömliga scener. Den börjar med paret som för länge sedan har glömt varför de alls utgör ett par och övergår till att handla om Isbell och hans egen relation.

– Vi var på turné och hade en ledig dag, säger han. Jag visste att jag ville använda tiden till att skriva en låt. Så med den intentionen satte jag mig ner på rummet, men kom ingenstans och blev frustrerad. För att frigöra mina tankar gick jag i stället ner i lobbyn en stund. Det var ett av de där anrika gamla hotellen där man lagt merparten av budgeten på att rusta upp utsidan och foajén men där rummen är ganska risiga. Vi hamnar ofta på sådana ställen…

– I alla fall strosade jag runt där, såg mig omkring. Ibland gör jag faktiskt det i träningssyfte, skriver mig runt ett rum. Alltså beskriver det jag ser från en ände av rummet till nästa. Det behöver inte nödvändigtvis rimma eller bli en låt men det kan hjälpa en att komma i gång. Och det blev det som startade i gång allt, texten börjar ju: så här ser hotellet ut och det här är anledningen, där borta sitter två människor som inte pratar med varandra trots att de uppenbarligen är ett par. Vilket fick mig att fundera på hur det kan gå så långt att man inte längre har något kvar att lära av varandra.

– Så den låten är jag stolt över eftersom jag trodde att jag hade kört fast, men det visade sig bara handla om att jag behövde fortsätta skriva. Till slut lossnade det.

Jag läste en intervju med dig i höjd med »Southeastern« där du på frågan om hur du ska kunna följa upp skivan svarade »Det handlar bara om att sitta ner och göra jobbet och fokusera på låtarna.« Är det vad du har gjort den här gången?

– »Southeastern« var viktig för många och viktig även för mig eftersom den förändrade mitt liv. Jag hade säkert känt en massa press om jag hade valt att tänka på det. Eller, det är lite förrädiskt, för du är någonstans givetvis medveten om att du befinner dig på en annan nivå än tidigare och att fler bryr sig. Men för min del handlade det inte om rädsla att svika någon annan, jag ville inte svika mig själv genom att göra en skiva som är mindre bra än den förra. Precis som alla andra vill jag bli bättre på det jag gör.

– Turligt nog flödade idéerna. Körde jag fast fortsatte jag ändå att skriva. Jag tror ärligt talat inte på skrivkramp. Det är en ursäkt folk använder när de i själva verket egentligen inte tycker om det de gör. Men du måste lära dig att ignorera det. Gillar du inte det du skriver? Skriv mer, skriv mer, skriv mer. Stäng inte av. Vill du verkligen vika ditt liv åt det här handlar det bara om att fortsätta jobba, och jobba hela tiden.

Händer det än i dag att du kan bli överraskad av det du skriver?

– Absolut. Det är lika drabbande varje gång man kommer på något som kanske kan förklara en specifik situation bättre än man någonsin hade väntat sig. Då kan jag känna »där fick jag till det«. Ibland överraskas jag också av hur dåligt det kan bli… [skratt] Det händer att jag skriver låtar som trots att ingen människa kommer få höra dem får mig att skämmas bara genom sin blotta existens.

Amanda Shires, som jag intervjuar några timmar tidigare, beskriver sin äkta hälft som en »snabb« låtskrivare.

– Jason är också otroligt fokuserad, säger hon. Skriver samtidigt som han kommer på men utan att sedan behöva redigera en massa. En del går han tillbaka och ändrar men det är sällan ett måste. Han vet redan från början vart låten ska ta vägen.

– Faktum är att vi har testat lite nu att skriva ihop, fortsätter Amanda. Vi får se vad det blir av det. Vi har så klart tidigare varit medvetna om att det alternativet funnits, men det är som med godis – man ska inte äta allt på en gång, det kan vara bra att spara lite så att det finns ta av när du verkligen måste ha…

– Ingen av oss har skrivit vidare mycket med andra låtskrivare, men jag tror att vi kan samarbeta på ett sätt som gör att helheten blir större än beståndsdelarna, säger Jason. Det är egentligen bara då det kan bli meningsfullt. Själv är jag inte intresserad av att jobba med någon annan bara för att få en viss signatur på låten eller av ren lathet. Ska någon mer vara med måste det bli en bättre låt av det än vad det hade blivit utan.

Jason Isbell växte upp i en liten »speed trap town«, närmare bestämt Greenhill, Alabama, precis inpå knuten från musikhistoriskt helgade platser som Florence, Muscle Shoals och Sheffield. Rock och country fanns överallt, men mest drogs han till den soulmusik som hade spelats in (och till viss del fortfarande spelades in) i lokala studior som Fame, Muscle Shoals Sound och Quinvy. Internationellt omhuldade studiomusiker i stil med Jimmy Johnson, Spooner Oldham och David Hood var inga celebriteter i regionen precis, men de sågs ofta spela på barer och restauranger som vilka kvartersmusiker som helst. Som femton–sextonåring började Isbell, skjutsad dit och hem av mamma, uppsöka och spela med dem. Tre–fyra timmar i taget. Med tiden blev han lärjunge till och något av maskot för de slipade proffsen i The Muscle Shoals Rhythm Section, eller The Swampers som de också kallade sig, som genom åren hade skapat musikhistoria med alla från Aretha Franklin, Etta James och Paul Simon till Candi Staton, Rod Stewart och Willie Nelson.

– Jag visste att de försörjde sig som musiker och att de var bra, men jag kunde i den åldern inte greppa vidden av deras kapacitet eller betydelse för r’n’b- och rockmusik. En del av soulklassikerna de spelar på är dessutom mer lämpade för vuxna, i tonåren kan man inte riktigt ta in så tunga grejer. Det var först efter att jag hade känt dem i några år som jag började gräva djupare i deras gärning.

Vad var det viktigaste du lärde av dem?

– David Hood brukade alltid säga till mig: »Se till att din utrustning funkar och kom alltid i tid.« För, som han sa, det vimlar av musiker i världen, varav många är fantastiska, så om du är snubben som alltid är sen eller vars stärkare jämt krånglar lär de snart ringa någon annan. Samtidigt var han väldigt ödmjuk. Trots att han är en enorm musiker la han aldrig fram det på så vis utan det var mer: »Jag fick alla de här jobben eftersom jag var punktlig.« [skratt]

Du har en orubblig, väldigt själfull röst. Går det att spåra till alla de där skivorna du lyssnade på då?

– Ja, det tror jag. Vore konstigt annars. Jag sjöng de där låtarna i barer när jag var ett litet glin. Det var det första jag sjöng ute, blues eller låtar av Otis Redding och Percy Sledge och Wilson Pickett.

– Nu drar jag mig för att göra den sortens musik för det är inte det jag är bäst på men jag lärde mig hur mycket som helst därifrån. Jag vill att vilken musik jag än gör, folk eller rock’n’roll eller country, ska uppfattas lika ärlig och meningsfull som den tidens r’n’b.

Som en av ytterst få akter på Shaky Boots-programmet har Jason Isbell också spelat på Shaky Knees. På ett bejublat framträdande i fjol hade han med sig sin idol och vän, soul- och discolegendaren Candi Staton på scen. Tillsammans framförde de hennes Fame-inspelade juvel »Heart on a String«, för övrigt den enda cover Isbell har inkluderat på något av sina studioalbum (»Here We Rest«, 2011).

– Vid tidpunkten var jag helt uppslukad av den låten. Lyssnade på den oavbrutet. Candis röst hör till det vackraste som finns. Dessutom är en vän till mig, Mickey Buckins, medkompositör. Han skrev en massa grymma grejer och hörde till musikerklicken som spelade i loungen på Holiday Inn varje torsdag under min uppväxt.

När dokumentären »Muscle Shoals« hade premiär 2013 gjorde Isbell och Staton, ihop med John Paul White från The Civil Wars och Fame Studios-veteranerna, ett inspirerat uppträdande hos David Letterman. När jag dagen efter Shaky Boots-äventyret gör hembesök hos Candi Staton håller hon på att förbereda ett TV-uppträdande i Nashville, som hon tror att hon fått mycket tack vare Isbells insatser.

– Han har introducerat mig för sin americana-publik, jag kan inte tacka honom nog. Jason är underbar, så rar. Det var väldigt stort för mig när han ville ha med mig på scen på den där festivalen i fjol. Du ska veta att sådant sker inte precis varje dag.

På Shaky Boots går Jason Isbell på scen två gånger. Först som gitarrist i hustrun Amanda Shires band. Några timmar senare, just som eftermiddagen närmar sig kväll, med en egen konsert uppbackad av sitt trogna band The 400 Unit förstärkt av just Shires på fiol. Ett typiskt festivalgig, en komprimerad timme där bandet kanske inte fullt ut får visa hela sin repertoar men emellanåt blixtrar till så pass att solen bleknar.

Publikuppslutningen är okej men inte anmärkningsvärd. Långt ifrån de tjugofem–trettiotusen som några timmar senare trängs för att se Blake Shelton. Något annat var givetvis inte att vänta, men efteråt drar Isbell slutsatsen att »nästa år får det nog bli Shaky Knees igen«.

Fler låtar än väntat tas från hans bidrag till Drive-By Truckers låtkatalog. Isbell förklarar det med att gruppen alltid togs emot väl i Atlanta. Det har antagligen också en del att göra med att deras kött å potatis-rock, inklusive ett intrikat drama som »Decoration Day«, lämpar sig utmärkt för att sparka liv i en soldåsig festivalskock i Södern.

I en snärtig »Codeine« excellerar keyboardisten Derry DeBorja på dragspel. Från nya albumet får vi blott svårt beroendeframkallande singeln »24 Frames«, även om det nu inte är så lite. Men inget i setet toppar en hjärtknäckande version av förra skivans »Cover Me Up«, som presenteras ungefär så här: »Folk kommer ofta fram och ber mig spela den här låten för sin, eller någon annans, flickvän men jag skrev den för min egen så det är till henne jag sjunger den även i dag.«

Amanda vinkar, publiken ylar, solen är på väg ner, bakom scenen gör sig Dwight Yoakam med band redo att gå på.

I skarven mellan sextio- och sjuttiotal var det Kris Kristofferson, Mickey Newbury, Guy Clark, Townes Van Zandt, John Prine, Tom T. Hall och andra som utmanade det hårt mallade Nashville-maskineriet. Bland annat triggade av att självaste Bob Dylan hade valt att förlägga sessionerna som utmynnade i 1966 års dubbelmonument »Blonde On Blonde« i stan. Ytterligare uppmuntran kom då countrystjärnor i stil med Roger Miller, Bobby Bare, Jerry Lee Lewis, Johnny Cash, Sammi Smith och Waylon Jennings började spela in deras låtar (förstärkt av att Waylon drev sin egen agenda att välta hela etablissemanget på ända, längs vägen assisterad av vapendragaren Willie Nelson).

Med tillförsel av annorlunda språkbruk och nya influenser hjälpte de här låtskrivarna till att modernisera countryn, som på sextiotalet visserligen putsat till ytan genom att ersätta vischans fioler med urbana stråkar men i grunden var lika konservativ som någonsin. Producenterna var skivbolagens förlängda arm i studion, där för att kontrollera artisterna, deras låtval, sound och musiker. Det fanns givetvis folk som gick mot strömmen, såväl i Nashville som utanför – inte minst i Kalifornien, varifrån Merle Haggard och Buck Owens levererade en råbarkad honkytonk som hade fler beröringspunkter med Chuck Berry, Beatles och Stones än med sockrat »Nashville sound«. Loretta Lynn och Dolly Parton inflikade å sin sida ett kvinnligt, stundom rent feministiskt, perspektiv i countrylyriken som så långt hade tagit föga hänsyn till dylikt.

De nya liberala krafterna värderade countrymusikens rötter och de stora låtskrivarnas odiskutabla hantverk, men hade svårt att förlika sig med idén att Music Row-maskineriet så tydligt fjärmade sig från de förändringens vindar som vid tidpunkten drog in över den nordamerikanska kontinenten. USA gick in i en ny era, även Södern som länge kämpade emot, men countryhövdingarna ville att allt skulle vara som det alltid hade varit.

Sedermera blev även outlawkonceptet en i raden av säljgimmicks. Därtill fick nytraditionalister som Emmylou Harris, Gary Stewart och Moe Bandy, som alla hade firat triumfer på sjuttiotalet, allt svårare att få gehör för sin musik. Den kommersiella countryn under åttiotalets första hälft flörtade hårt med pop, disco och arenarock. Det kunde låta snyggt men var ganska tomt till innehållet, berättelserna försvann. Åter dikterade storbolagen villkoren, kontrollerade artisterna. Sådana som Rosanne Cash och Rodney Crowell spelade in bra plattor, om än utan vidare mycket frihet. Förutom det gamla gardet fanns marginell plats för fritänkare och excentriker.

Det var då, med start runt 1986, Nashville drabbades av vad Steve Earle magnifikt kallade »The Great Credibility Scare«. Singer-songwritersinnade countryartister som han själv, Lyle Lovett, K.D. Lang, Lucinda Williams och Nanci Griffith drog till sig alltmer uppmärksamhet. Ingen av dem såg ut eller lät som en countrystjärna förväntas göra. De hade tagit sig fram utanför systemet på egna meriter och med egna metoder. Även LA-coolingen Dwight Yoakam, uppkomling som med punkattityd uppdaterade Bakersfield-soundet, sorterades in i den våg som månade om traditionen – inte genom att vattna ur den, som situationen hade varit i Nashville i många år, utan genom skjuta till ny energi och andra ideal.

Och där någonstans är vi nu igen. En del av det här kunde ni läsa om i förra numret av Sonic, där vi lyfte fram tolv kvinnliga Nashville-artister som inte bara är begåvade utan också vågar tänka utanför ramen ifråga om låttexter och presentation. Flera av dem, inte minst Kacey Musgraves och Brandy Clark, buntas ofta ihop med Jason Isbell och Sturgill Simpson som något av »countrymusikens frälsare«. För att de allesammans är utsökta låtskrivare och sångare, förstås, samt att ingen av dem har det minsta med modern countryradio och bro-country att göra men trots det lyckats uppnå hyfsad framgång. Oviktigt är knappast att de kommer med ett visst mått av intellekt. Jo, de är alla en sorts fortsättning på »The Great Credibility Scare«, vars representanter i sin tur hade närstuderat de nydanande countrytrubadurerna från sent sextio- och tidigt sjuttiotal.

Vi talar med andra ord inte stadiumgiganter i vardande, snarare artister som kan förändra countrymusiken inifrån och därigenom påverka hur den ses på utifrån. Det har redan haft effekt. Exempelvis pryder Kacey Musgraves som första countryartist någonsin det senaste omslaget av hipsterbibeln The Fader.

Jason Isbell säger att han inte har något emot att nämnas som en del av en ny »rörelse«, det kan de facto smickra honom, men är samtidigt noga med att göra ett påpekande.

– Det är ju inte så att jag, Sturgill och andra i vår generation har satt en helt ny kvalitetsnivå för Nashville. Den har alltid funnits där. Det finns hur många bra låtskrivare som helst, kända och mindre kända. Många av dem har hållit på i tjugo, trettio, fyrtio år. Flera av de bästa är kvinnor. Kim Richey och Gretchen Peters har länge gjort fullkomligt knäckande låtar. Det är jättekul att jag och några till uppmärksammas men det finns fler som förtjänar att lyftas fram.

Han tystnar. Musiken från festivalområdets olika scener mullrar utanför bussens väggar.

– Jag vet faktiskt inte om det jag gör är samma sak som det Blake Shelton, Dierks Bentley och andra på den nivån ägnar sig åt. Det är en helt annan grej som nog har mer med underhållning att göra. Länge var jag bitter över den kommersiella radions prioriteringar, inte bara country- utan även rockformatet. För, ärligt talat, tycker du att countryradion suger ska du prova att lyssna på valfri modern rockstation en timme…

– Men nu har jag hittat en sfär där någon som jag tillåts existera, där jag kan göra den musik jag vill göra, där jag äger mitt eget skivbolag och mitt eget musikförlag, inte har någon som bestämmer över mig. Det är helt enkelt svårt att vara arg på musikbranschen när det rullar på så pass bra för mig.

Ser du annorlunda på ditt eget material nu än du gjorde när du drack?

– Jag tycker det är bättre nu eftersom jag lägger mer tid på det. På den tiden visste jag att somligt inte höll måttet men det fick duga eftersom jag ju behövde hinna med att dricka också… Nu kan jag sitta åtta, tio, tolv timmar på raken och jobba på minsta lilla detalj.

Vilken låt är du mest stolt över?

– »Alabama Pines« är riktigt bra. Där fick jag sagt det jag ville få sagt. »Elephant« är antagligen den bästa jag skrivit. För att den handlar om något så svart, så sorgligt och skrämmande [cancer], samtidigt som det finns något lite oförargligt i relationen mellan de båda huvudkaraktärerna, det här högst platoniska kärleksförhållandet som är något av låtens hjärta. Det är svårt att inte förstå vartenda ord i texten, vilket i min värld betyder att det är en bra låt.

Vad betyder musik för dig i dag jämfört med när du började?

– Härom veckan skaffade jag en ny effektpedal till gitarren. En väldigt sällsynt, eftertraktad sådan. En Klon Centaur, som har kallats effektpedalernas heliga graal… Vad jag egentligen försöker säga är jag tycker det är lika kul med förstärkare, pedaler och gitarrer nu som när jag var femton. Att skriva låtar är definitivt roligare nu. Så länge jag kan minnas är detta vad jag alltid har drömt om att få göra, men samtidigt visste jag i många år att min förmåga inte höll samma klass som musiken jag själv tyckte om. Med de sista skivorna har det där glappet krympt. Nu kan jag faktiskt lyssna på något som jag själv skrivit och tänka »ja men det där var ju riktigt vackert«.

– Däremot har jag märkt att det är trixigare att få ihop pusselbitarna nu när jag kan mer om låtskrivande. Det finns ju ett sådant oändligt antal kombinationer av melodier och ord att välja mellan. Det gäller att veta bestämma sig för hur de olika delarna ska placeras. Men lägga pussel är trots allt roligare om du är bra på det.

På backstageområdet möter jag Jason Isbell och Amanda Shires några gånger under dagen och kvällen. De håller oavbrutet varandras händer. Är till synes oskiljaktiga. Vänner och familj har slutit upp, det är många som ska hälsas på och pratas med. In i det längsta skjuter Isbell vår intervjusittning framför sig eftersom Shires, som har varit med några datum på turnén, efter hans spelning ska lämna sällskapet och åka tillbaka till Nashville. Han och de övriga ska susa vidare till Wilmington, North Carolina, åtta timmar bort.

– Vi har lärt oss att under inga omständigheter vara ifrån varandra längre än tre veckor, berättar Amanda. Där går gränsen. Efter det blir det svårare att klara det, det bara är så.

Precis innan hon går in i bilen stegar Isbell fram till hustrun, lyfter hennes linne lite grann så att magen syns och säger något till flickan där inne. Amanda skrattar, sätter sig i bilen och kör i väg.

– Vi har haft mycket tid med varandra på sistone eftersom jag turnerat relativt sparsamt, så visst är det svårt att skiljas åt även om vi är ganska vana, säger Jason Isbell efteråt. Jag lär väl också bli lite mer uppbokad nu inför skivsläppet men tänker ligga lågt med spelningar ett tag när barnet har kommit.

– Givetvis är det skönt att »Southeastern« gick så bra, att jag är nöjd med nya skivan, att jag inte behöver tänka på pengar nu när det väntas tillökning, att jag har ett band jag trivs med, får spela på massa trevliga ställen och kan fortsätta nörda ner mig i gitarrgrejer. [skratt] Allt det är bra, absolut, men viktigast är familjen. Det är bara så jag är uppfostrad.

Cigarettes and Wine

Alabama Pines

Cover Me Up

Traveling Alone

Danko/Manuel

Stockholm

The Pilgrim (Kris Kristofferson-tolkning)

Desperados Waiting for a Train (Guy Clark-tolkning)

24 Frames

Speed Trap Town