Ett löfte som aldrig kommer att uppfyllas






I fyrtio års tid har Mats Nileskär bevakat afroamerikansk musik och kultur med en svåröverträffad koll, envishet och nyfikenhet. Hans intervjuarkiv är världsunikt. Tony Ernst pratar med Soul Corner-ikonen om the art of hanging around, att ligga på knä inför Aretha och inte minst vad soul egentligen är.

Mats Nileskär firar fyrtio i januari. Ja, inte han själv, utan snarare hans gärning. Det hände sig nämligen en kall januarikväll 1978 att det allra första avsnittet av Soul Corner sändes på Sveriges Radio. Mats minns tillbaka:

– Från början var det en grej för mig att skapa en egen inre värld utifrån kärlek till afroamerikansk musik. En flykt undan till något coolare, mer spännande.

Eftersom Sonic gör ett specialnummer om Soul har jag stämt möte med den som antagligen kan allra mest om ämnet i Sverige. Han råkar dessutom vara landets bästa och viktigaste musikjournalist. Vi sitter på ett kafé i centrala Malmö.

Tillbaka till det sena sjuttiotalet. Mats hade fått praktisera ett halvår tidigare. Och direkt visat framfötterna.

– Jag gjorde program för ungdomsredaktionen, för Bengt Grafström, som ville vara lite ledig. Det var sommaren 1977, jag var sjutton år gammal. Ett av programmen handlade om punk och ett annat om disco. Där jag försökte förklara att disco var en social rörelse, en revolution. Att det här är kamp, som förenar svarta, gays, kvinnor. Samtidigt som det är extremt påkostad och innovativ musik. Att det är det vita och svarta USA som möts i stora studior. Gospel- och soulerfarenheten kopplad med det symfoniska, plus något nytt, rått och pulserande.

Programmet uppmärksammades, inte minst av lyssnarna.

– Jag blev inkallad på ett rum. Det visade sig att det kommit en massa brev efter det programmet. »Vi hoppas att du ska göra fler program«. När jag tog bussen hem tänkte jag: »Det är ju exakt det här som jag ska göra«. Bara några dagar senare levererade jag just denna programidé. Då undrade de: »Kan du verkligen det här med radio, du är trots allt bara sjutton år?« Jag kunde ju ingenting egentligen, jag lärde mig efterhand.

Stig Olin, dåvarande programchef på Sveriges Radio, hade åkt ner från Stockholm och godkände konceptet.

– Tio program i första serien. Det visade sig att det var som ett uppdämt behov. Jag fick massiv respons. Så rullade det på de första åren, jag var ganska isolerad och hade ingen kontakt med någon annan i branschen. Jag lyckades få lite intervjuer med artister som kom hit – Commodores, Randy Crawford – men det var inte så många. Jag fick betala min egen bussbiljett till Berlin för att göra en Stevie Wonder-intervju. Han hade inte gjort en intervju på flera år. Men jag lyckades komma hem med en. Efter det fick jag en resbudget. Sedan åkte jag till USA i början av åttiotalet, och då fattade de att det här nog var något att satsa på.

Att Mats skulle göra radio var förutbestämt. Det fanns egentligen inga alternativ.

– Jag var fast besluten att göra det här. Radion var alltid på där hemma när jag var liten. Det var radioteater på P1, blandat med Radio Luxembourg och Kaj Kindvalls Tio i topp. Jag ville vara som Kaj Kindvall. Jag tog hans nördighet och känsla, kopierade rakt av och sedan omvandlade jag det till något helt annat. Jag hade pratat med jazzradioprofiler från fyrtio- och femtiotalet, jag blev polare med Leif »Smoke Rings« Andersson. Jag sa till honom: »Jag vill ha ett eget program. Jag vill ha det ännu längre än ditt program.« Det blev en fix idé. Jag ville köra en oändlig programserie, det är ingen efterkonstruktion.

 

Bara några dagar efter att jag och Mats suttit ner och pratat om soul över en kopp kaffe sammanstrålar de samlade amerikanska vit makt-rörelserna i Charlottesville, Virginia, för en marsch under parollen »Unite The Right«. Under demonstrationerna viftas det med nazistflaggor och skanderas »Hail Trump«. En trettiotvåårig kvinna, Heather D Heyer, mördas när en högerterrorist kör sin bil rakt in i en folksamling. En av anledningarna till att de högerextrema samlas just här beror på att det fortfarande är segregerad mark i det som en gång var Konfederationen. Thomas Jeffersons slavpalats Monticello ligger precis i närheten, Robert E Lee står staty i det som oförklarligt nog heter Emancipation Park. Richmond, huvudstad under Amerikas konfedererade stater, är bara tio mil bort.

Lyssna nu här: USA är – fortfarande och i allt väsentligt – ett rasistiskt land. Med detta menar jag att de rasistiska idéer och principer som landet byggdes på otvetydigt lever kvar. Här finns en institutionaliserad rasism som har visat sig hart när omöjlig att tvätta bort.

Har ni varit i Charlottesville? Det är en mysig liten stad i vad som vid första anblick kan se ut som, typ, mitten av USA. Men låt er inte luras. Det här är the Deep South. Allting är annorlunda här. Maten, språket, attityden. Fattigdomen är allestädes närvarande, och drabbar i högre grad svarta än vita. Lönerna är lägre än i norr, medellivslängden kortare, risken att drabbas av trubbigt våld mycket högre.

Vad har då soul med detta att göra? Det korta svaret: allt. Eller som Mats Nileskär – otvivelaktigt den största experten på frågan i det här landet – uttrycker det när jag ställer frågan: vad är då soul, och varför griper det tag så hårt om en?

– Det handlar om den omöjliga situationen. Laddningen i det amerikanska samhället. Ett löfte som aldrig kommer att uppfyllas. En historia som är tragisk och tung. Konflikter och spänningar. Det är allt detta som gör det laddat och spännande. Det är det här som är soul.

Och att soul och kampen för lika rättigheter är intimt sammanflätade är inte direkt någon hemlighet. Mats reder ut begreppen:

– Begreppet soul uppstod i ett Amerika i förvandling. Medborgarrättskampens intåg, när blues och gospel tappat i relevans för en ung afroamerikan i det sena femtiotalet och tidiga sextiotalet. Musik som byggde mer på framtidstro, livslust, och samtidigt samhällskritik.

Men soulen skulle ta ännu en vändning, efter den kanske mest uppslitande och dramatiska händelsen i USA:s nittonhundratalshistoria. Mats nickar:

– Efter mordet på Martin Luther King förändrades soulmusiken över en natt och blev mörk, sofistikerad, politisk. En annan typ av låtar växte fram. Och det här är samtidigt det totala fundamentet för hiphop. Dels de breakbeats som uppstod i funken, men också känslan som rådde då.

Och utvecklingen bara fortsätter:

– I Trump-eran uppstår just nu en ny explosion av stilar som föder något nytt. Se bara hur gospel/soul-glädjen möter dov drill, bop, footwork, juke, house-varianter och annat i Chicago. Autotune-soulen kommer att leda till ett helt nytt oväntat sätt att se på rösten och vad som är besjälat. Själen i en allt mer maskinartad människa.

 

Mats Nileskär har under fyrtio års tid noggrant och pedagogiskt förklarat för oss lyssnare att alla de afrikanskamerikanska musikgenrerna hör ihop. Att de allihop är sprungna ur samma källa. Programmet som Mats gör har växt fram ur kärleken till en musikgenre och en kultur. Men här finns något annat också: hat. Mats minns tillbaka:

– Det växte också fram ur ett hat av hur det såg ut i Sverige, sent sjuttio- och tidigt åttiotal. Det var ett rockträsk. Att då se den musik som var influens för den rock som gjordes… totalt ignoreras. Det var svårt. Samtidigt ville jag spegla den samtida musiken. Det här rocketablissemanget som jag verkligen hatade, de kände att jag hatade dem. Så när jag levererade mina första program, där jag gjorde djupdykningar i phillysoul och i Giorgio Moroder, som skapade en variant i Europa med »I Feel Love«, fick jag höra: »Vad är detta? Det här är inte soul!« Då kände jag: mission completed. Då var idealet Otis Redding 1968. Fantastiskt, så klart, men inte här och nu. Det var galet, och det är svårt att föreställa sig det i dag.

Mats vägrar dessutom att stagnera. Han är en av de mest nyfikna människor jag känner. Det är ett kall för honom det här.

– Där skiljer jag mig nog från en hel del musikjournalister. Jag är en nörd som kan ta reda på allt och gräva ner mig i B-sidor, samtidigt är jag ännu mer intresserad av människor, samhälle och samtid. Musikjournalistik kan vara som en sämre form av slätstruken sportjournalistik om man inte inkorporerar allt det andra. Musiken har aldrig räckt för mig. Det måste vara ett sammanhang. Så förklaringen till att jag sitter här efter fyrtio år är nog att jag är en hybrid av allt det här.

Jag känner ibland en viss oro över att det inte verkar ha kommit någon som kan ta över efter honom. Var är alla andra som ska för vidare den här kulturen? Men Mats är själv inte lika orolig.

– Jag tror att det redan finns någon. Fast i en helt annan form och på ett helt annat sätt. Det kan vara en fantastisk dokumentärfilmare som använder sig av samma känsla. Jag tror att jag har inspirerat filmare och författare att göra helt andra saker utifrån den känslan.

Här hemma har det alltid ansetts som det högsta betyget: att få bli intervjuad av Nileskär.

– Det har känts viktigt genom åren. Att skapa en miljö för kulturen, för musiklivet. Ge näring. Att skapa drömmar. Det har varit viktigt för den svenska scenen: att Seinabo Sey tidigt i karriären kan vara i samma program som Mary J. Blige eller Neptunes, att Yung Lean i unga år diggar min Screw-special från Houston.

 

Första gången jag intervjuade Mats var för drygt tjugo år sedan. Redan då pratade han om sina memoarer och att de var på gång. När jag frågar nu skrattar han bara:

– Det är ett work in progress.

Jag trycker på lite, men Mats är obeveklig.

– Det skulle kännas som ett bokslut. Medan jag hela tiden känner att jag är mitt uppe i grejen, sammanflätad med soul och afrikanskamerikansk kultur.

Det är ett obestritt faktum att Mats Nileskär är vit. Hur beter man sig när man närmar sig en annan kultur, som dels är så hårt kopplad till just hudfärgen, dels har exploaterats genom åren av vita? Jag hade själv rätt stora problem i början med detta: att komma som vit och ta del av den svarta kulturen. Men Mats känner inte alls igen sig:

– Jag tror att jag varit färgblind. Bitvis naiv. Jag har aldrig känt det där.

Just naivistisk är ett bra ord, naivistisk på ett bra sätt. Jag har varit närvarande många gånger under träffar med soul- och hiphopstjärnor och Mats har verkligen inga hämningar när han ska göra intervjuerna. Ett exempel är när han frågade Young Thug om hans feminina sida. Mats skrattar:

– Han blev upprörd, men då släppte han på garden. Jag försöker påminna mig själv om det ibland: att vara obekväm i intervjusituationer.

Kanske är det då också en fördel att komma som vit nörd, med rullbandsspelare, jämfört med om man varit en hipp svart amerikansk journalist. Det blir liksom ett annat sätt att se på de där frågorna. Mats instämmer:

– Under de första minuterna slår jag alltid ur ett underläge. Här sitter en vit utomjording från ett konstigt land de aldrig har hört talas om. Med en gammal rullbandsspelare. Det är svårt att misslyckas.

De senaste åren har dock bilden förändrats en aning.

– Ja, nu känner de flesta till mig, vilket är på gott och ont. Jag slår inte längre ur samma underläge, snarare finns det förväntningar. Nu är det snarare press på mig, att leverera.

I så är Mats kontaktnät mytomspunnet. Jag har själv använt mig av det några gånger. Men hur håller man det i gång? Går det ens?

– Det är helt omöjligt att hålla i gång. Telefonnummer försvinner och människor byts ut. Snarare är det ens rykte man lever på. Jag har överlevt discoeran, funkeran, de sista gyllene soulåren, house- och techno-eran, och så vidare. Det finns en del personer som inser vad jag sysslar med borta i det märkliga landet Sverige. Som kanske hade önskat att det fanns någon liknande i USA, som hade haft möjlighet att utföra samma mission där. Som därför är väldigt hjälpsamma och kan bidra mer än vad de behöver göra.

 

– Rösten kommer att uppleva en renässans. Efter denna visuella period som vi lever i så kommer den nakna, stiliserade rösten, ensam i ett mörkt rum, att ha sin storhetsperiod framför sig.

Ja, Mats gör radio. Det hörs kanske? För oss som lyssnar på honom har alltid hans suggestiva röst varit lika essentiell som musiken och intervjuerna.

– Jag skapar drömspel. För in lyssnarna i andra zoner via ljud. Det är minst lika viktigt för mig som själva musiken.

Det är alltid två saker när Mats är i farten. Först kommer själva intervjun. Där är han väl förberedd, noggrann, redo. Sedan är han färdig och stänger sin rullbandsspelare av märket Nagra, årsmodell 1991. Men därefter kommer nästa fas.

– Intervjun är ingenting, det är den enkla grejen.

Hur går det då till när Mats gör ett av sina säregna program?

– Det jag börjar med är att redigera intervjun. Det vill säga: visa vördnad inför materialet. Det vill säga: mjölka det på allt vad det är värt. Lämna inget åt slumpen, lyssna igenom det, sortera. Jag lägger ner extremt mycket arbete på det. Det här är innan manusskrivandet. Efter det, när allt ligger på plats och inget gått till spillo, då skriver jag manus. Då har jag lappar med research om historien, men det är hela tiden materialet som styr berättelsen. Det måste bli en filmisk historia av det hela. Sedan räcker det inte med den intervjun jag gjort, där måste in röster från andra intervjuer, helst saker som aldrig använts.

Och Mats har att välja av när han ska skapa ett nytt program.

– Om man säger så här: jag har gjort sextusen intervjuer, kanske tretusen av dem är använda i längre versioner. Allt det där finns i huvudet. Det är en del av galenskapen.

 

De senaste åren har Mats Nileskär även fått en hel del uppmärksamhet utomlands. Mycket hänger samman med Kendrick Lamar och hans användande av Mats 2Pac-intervju i »Mortal Man«, sistaspåret på 2015 års klassiska album »To Pimp a Butterfly«.

Man ska ha klart för sig att Mats alltid kommer väldigt väl förberedd till sina intervjuer. Jag har sett hans noggranna manus, över flera sidor, kompletta med olika överstrykningsfärger. Men bland slår blixten ner där man minst anar det.

– Ja, de fetaste intervjuerna, de som blivit mest uppmärksammade, det är de där jag inte har haft tid att förbereda mig över huvud taget. Och 2Pac är ett sådant exempel.

Storyn går så här: Mats är i New York, på en av sina galna USA-resor där han under fem–sex veckor gör massor av intervjuer och samlar på sig material.

– Jag hade ansökt om en intervju, han var på min önskelista. Men jag trodde inte att det skulle hända, för han gav inga intervjuer. Det var 1994, han hade just släppt Thug Life-plattan.

Det här var innan mobiltelefonernas tid, ungdomar, så en eftermiddag gav sig Mats tillbaka till sitt hotell för att checka sina meddelanden. Han ringde nämligen runt på morgonen och försökte boka intervjuer, sedan hörde de av sig under dagen och lämnade besked. Då låg där ett helt färskt meddelande från 2Pacs management.

­– Det stod: »Ring direkt. Han är här om tio minuter.« Så jag var ju knappast förberedd. Vilket kändes enormt befriande. Jag har ju honom i huvudet, och jag hade velat göra den här intervjun i flera år. Så jag gjorde som jag alltid gör: jag försätter honom i en frizon, där han kan vara den han vill vara: poeten, artisten. Jag låter honom landa i den situation där han egentligen vill vara, befriad från allt det där som ingår men som han helst skulle vilja slippa. Försätter honom i konsten och inget annat.

Tjugo år senare letar sig den här legendariska intervjun fram till den som otvivelaktigt kan kallas vår generations 2Pac. Det är som att historien talar till oss, vill klargöra förhållanden, reda ut saker.

– Dave Free, en av Top Dawg-bossarna, hade sökt mig länge. Han fick tag på mig sent en kväll: »Äntligen får jag tag på dig. Kendrick Lamar har levt med din 2Pac-intervju i två–tre månader och det är en väldigt viktig beståndsdel i färdigställandet av hans kommande album.« Jag höll mig ganska lugn och undrade vad det var för sorts material: är det en sampling eller vad är det? »Well, jag kan inte säga för mycket, men det är some kind of art piece.« Då sa jag: »Take the motherfucker!«

Därefter väntade förhandlingar mellan Top Dawg och SR:s advokater. Materialet behandlades vördnadsfullt av Kendrick.

– Senare har Robert Glasper berättat för mig att de bar in intervjun i svarta lådor och att musikerna inte fick höra intervjun när de lirade till den. Något år senare fanns citat från intervjun på t-shirts under Baltimore-upploppen och Obama hade nog lyssnat i Ovala rummet.

En annan förklaring, förutom 2Pac/Kendrick-uppståndelsen, till att Mats nu börjar få uppmärksamhet utomlands hänger ihop med den tekniska revolutionen. I dag finns alla programmen på SR:s hemsida, att lyssna till precis när man behagar.

– Något som gynnat mig väldigt mycket är ju poddrevolutionen. Allting är tillgängligt. Det har visat sig att flera stora artister smyglyssnar på mitt program.

Det verkar nu faktiskt som att det kan bli fler sådana här situationer framöver.

– Utan att säga för mycket finns det just nu en stor amerikansk artist som är intresserad av min Aaliyah-intervju. Jag tror att du kan lista ut vem det är.

 

När jag själv för drygt tjugo år sedan började skriva om musik hade jag två människor jag såg upp till. Lennart Persson var den ene, Mats Nileskär den andre. Av Lennart lärde jag mig en sak: att man blir en bättre skribent av att skriva mycket. Av Mats lärde jag mig en sak: att när man väl har en artist framför sig, se till att göra intervjun. Vänta inte på ett bättre tillfälle, för det kommer aldrig att dyka upp. Det här är din chans. När jag berättar det för Mats nu nickar han, och fyller på:

– Gör intervjun och inget annat. Vilket inkluderar: inget small talk ens. Visa att du har kärleken och kunskapen i intervjun och ingen annanstans.

Mats är dessutom väldigt trygg i intervjusituationer. En del har så klart med erfarenhet att göra och en annan del med Mats encyklopediska kunskapsbas. Men det finns något till där, som är svårt att komma åt. Mats försöker förklara:

– Det finns inga dåliga intervjuer. Vad än artisten gör. Om artisten börjar slåss eller bli oförskämd, det är inte ett problematiskt läge. Det kan rentav vara ett bra läge. Det finns inga dåliga intervjuer, det finns eventuellt bara dåliga sätt att hantera dem. Håller artisten bara tyst och vill inte prata? Fantastiskt. Speciellt i radio. Den insikten har varit min trygghet: det kan aldrig gå snett. Och går det snett kan det vara det bästa som hänt dig.

Jag och Mats har träffat varandra ganska ofta under de gångna tjugo åren. Man skulle kunna dra rätt skabrösa skrönor om alla gånger vi suttit och väntat tillsammans på rappare och soulsångare. Det händer ibland att någon annan journalist är med, men de tröttnar snabbt, och när intervjuerna sedan sker, ofta sent på kvällen, är det bara jag och Mats där. Vi har kallat det »the art of hanging around«, efter New York Times- och Esquire-skribenten Gay Taleses sätt att vänta ut sina offer för att knipa bra berättelser.

– Och hur många intervjuer har inte the art of hanging around gett oss? Alla de coola intervjuerna.

Jag undrar om Mats gärning hänger någonting ihop med att han är från Malmö? Born and raised. I Stockholm finns branschen, med falska förhoppningar och gratismingel. Här nere finns bara hårt arbete. Mats skrattar:

– Real recognize real. Är det så att man kan bibehålla den sanna kärleken till den ursprungliga känslan bättre här nere? Jag är en ganska isolerad planet, fast förankrad i Malmö. Jag har aldrig känt ett behov att flytta till Stockholm. Malmö har dessutom motiverat med sin litenhet, i Stockholm hade andra saker dragit.

 

Mats Nileskärs gärning firar alltså fyrtio år i januari. Jubileumsprogrammet är redan väl förberett.

– Eftersom jag inte gillar att blicka bakåt blir det ett sorts drömkollage, med nerslag i tvåhundra program. Det vävs samma med historiska händelser, men inga nyinspelningar alls. Bitar från första programmen när jag introducerar hiphop 1978, blandat med Missy och Isaac Hayes. Allt från femsekunderssnuttar till längre prat.

Det är så klart svårt att välja bland över tvåtusen program, men Mats vet hur han vill ha det.

– En höjdpunkt som jag tror att jag ska inleda fyrtioårsfirandet med är när jag sitter med Nas samtidigt som Obama väljs till president, alltså på själva valnatten, andra tisdagen i november 2008. Jag sitter ner med honom och får hans reaktioner, tårarna, de dubbla känslorna, han är sorgsen och upprymd, allt i ett, han är väldigt kluven: »Why did it take so long?« Där är man nära en historisk känsla.

Om Nas är själva sinnebilden för hur det är att växa upp som ung, svart man i inner city USA är Scarface portalfiguren för hur Södern reste sig. Två sidor av samma hiphopmynt. Även där har Nileskär material att plocka av.

– Jag var i Houston några dagar och gjorde Screw-intervjuer 2003, och åkte direkt från flygplatsen till hans secluded area. Då står det en nallebjörn i en brun pyjamas ute på vägen och tar emot mig med världens snällaste och goaste ansikte. På sättet Scarface tog emot mig fattade jag att han ville berätta det mesta. Vi satt i hans trädgård, intill en porlande fontän.

Mats har träffat alla stora och viktiga artister. Mer eller mindre. Att försöka välja ut någon av dem låter sig nästan inte göras. Bättre att bara låta honom prata, i ett stream of consciousness-liknande flöde om alla dessa möten.

– En av de mäktigaste stunderna, i alla fall i efterhand, var att sitta med Barry White i hans »Secret Garden« 1993. Efter att vi pratat om alla hans vedermödor, hans gängliv i Watts, etcetera, kommer vi in på framtidstankar. Han säger så här: »Mark my words, young man: one day the US will become something that looks very much like the old Soviet Union.« Då säger jag: »How?« Barry: »They gonna vote it in.« Och med hans majestätiska röst kändes det redan då som en tung profetia.

Den starkaste USA-resan kom ett decennium senare. Mats åkte i väg till USA samma dag som de började bomba Irak.

– Jag vågade inte visa mig på Sveriges Radio två dagar innan, för jag visste att det fanns en risk att de inte skulle låta mig åka. Då hade jag en hel månad i USA, mars–april 2003. Alla artister var hemma. Alla artister ville prata. Jag hade alltid haft en hemlig dröm om att åka runt i USA och göra intervjuer under Vietnam-kriget eller medborgarrättsrörelsens mest hektiska dagar, men det här kändes som så nära jag kunde komma det. Det var där jag gjorde Bill Withers, och Luther Vandross-intervjun en dag innan han fick stroke.

Det finns egentligen ingen ände på det här. Mats har träffat dem alla. J Dilla var övertygad om att det fanns en själ inne i Mats bandspelare, Isaac Hayes dök upp på Mats hotellrum i närheten av Empire State Building i pyjamas, och när Mats gjorde en lång och spirituell intervju med Nile Rodgers i början av nittiotalet i hans studio blev de avbrutna av en asförbannad David Bowie som ville att han och Nile skulle spela in. Mats är uppe i varv nu:

– Bobby Womack! Jag träffade honom i Washington DC 1988. Då satt vi i tre timmar och snackade. En av de fetaste intervjuerna jag gjort. Sedan kom han till Stockholm 2012, jag hade ansökt om intervju men inte fått tydliga besked. Så jag hängde i receptionen när han dök upp klockan nio på morgonen…

The art of hanging around, igen.

– Exakt. Han tittade bara på mig och sa: »Om du har huvudet påskruvat på samma sätt som du hade 1988 så ska jag berätta allt.« Sen satt vi i två dagar.

 

Nileskärs berättelser om intervjuerna med de allra största har alla sin egen charm. De har ofta tagit lång tid att få till och görs inte sällan under märkliga förhållanden. Souldrottningen Aretha Franklin är ett sådant exempel. Mats skakar på huvudet:

– Där fick man förnedra sig totalt och ligga på knä när intervjun gjordes. Hon skyllde på att hon var långsynt, att jag blev dimmig om jag kom för nära, så då fick jag göra olika konster för att få till det. Den hade jag kämpat för i tjugofem–trettio år.

Likadant var det med Sly Stone.

– Det var förhandlingar hit och dit. Han hade inte gjort en intervju på tjugofem–trettio år när jag lyckades få en intervju i Nice. Jag trodde fortfarande inte att det skulle äga rum där jag gick nervöst på strandpromenaden och väntade. Helt plötsligt hände det, Sly ringde själv: »I’m ready.« Jag fick panik, hade ju inte käkat, så jag slängde i mig en äcklig pizza och tog mig till hotellet. Han öppnade själv. »Det är en overklig ära, Mr Sylvester Stewart.« Då sa han bara: »Let’s do it.« Han hade ingen aning om att jag hade kämpat så länge för en intervju, men han kände i luften att det var läge att ge.

När Mats träffade Al Green utspelade sig en konflikt mitt framför ögonen på honom.

– Han slogs mellan att vara någon slags rollfigur samtidigt som han var en extremt skuldbelagd människa och på samma gång någon som verkligen var en hjärtekrossare och sexsymbol. Det var som att han fortfarande fajtades med de här olika rollerna. Ibland kände jag: »Shit, snart snurrar huvudet på honom som i ’Exorcisten’.« Han utnämnde Willie Mitchell till djävul och frestare. Han berättade om visioner och drömmar där någon som representerade Gud kom till honom och sa: »Vi har erbjudit det här till Marvin, Hendrix och Sam Cooke, men de tackade alla nej, will you take the offer?« Det var en intervju som symboliserade all den skuldbeläggning och all den konflikt som soulmusiken och några av dess stora innovatörer har dragits med genom årens lopp.

»It’s you that I want, but it’s Him that I need«. 

– Exakt. Och sedan pratade jag om precis samma sak med Kendrick Lamar.

»It go Halle Berry or hallelujah«. 

– Samma fråga, ständigt närvarande.

Ibland har intervjuerna kommit med egna förutsättningar. Kanye West ville helst inte ställa upp och kom därför med ett besynnerligt krav.

– I den första intervjun jag gjorde med honom ville han rappa alla svaren. Det blev en duell. Jag gjorde frågorna alltmer avancerade, gick in på hans mamma och hans Svarta pantrarna-pappa, och till slut gav han upp, kastade in handduken, och så blev det en regelrätt intervju.

När sedan Mats träffade Kanye för en andra intervju, några år senare, ville han inte längre rappa svaren. Vi fortsätter. Jag ber om fler exempel.

– Aaliyah, givetvis. Två veckor innan flygolyckan. Mycket mörka känslor, nästan som ett varsel. Det var i Paris och hennes management hade valt ut ett vampyrliknande slott för att göra intervjun. Jag hade träffat henne tidigare, precis efter skilsmässan med R. Kelly.

Och apropå R. Kelly:

– Där hade jag varit på plats sedan åtta på kvällen, men vid två på natten gick jag och la mig i studion och somnade. Livvakten väckte mig åtta på morgonen för intervjun. Under tiden hade Kelly spelat in en låt med Michael Jackson i Hit Factory i Chicago.

Det finns fortfarande några av de allra största som han inte lyckats få på band, men dessa vill han helst inte prata om.

– Jag är hela tiden nära de här omöjliga intervjuerna, vilket jag inte vågar berätta om. Samtidigt har jag varit med om så mycket att jag vet att allt är möjligt.

Mats har genom åren haft en förmåga att lyckas pricka in intervjuer med artister som bara en kort tid senare mött sitt öde.

– Jag har stött på det väldigt ofta, jag är ingen religiös person på det sättet, men det känns ofta som att något är på min sida, som hjälper mig. Allt från att göra den sista intervjun med Luther Vandross en dag innan han får en stroke till att göra den där grymma Aaliyah-intervjun fjorton dagar innan hon omkommer i ett överlastat Cessna-plan.

Alla dessa artister, alla dessa intervjuer. Mats gärning är unik, antagligen i hela världen, och den kommer bara att bli större.

– Det är som Chuck D har sagt till mig vid något tillfälle: »Mark my words, ju längre vi rör oss in i det tjugoförsta århundradet desto viktigare kommer dina intervjuer att bli, kanske lika viktiga som de individuella inspelningarna.«

Chuck D är en av få artister som Mats kommit lite närmre och lärt känna privat. Annars har han varit noga med att hålla yrkesrollen separerad från privatlivet.

– Väldigt noga. Det måste nå en väldigt personlig nivå. Det är emot mitt inre reglemente att umgås med artister. Det är ett felsteg. Man ska inte umgås med de man är satt att bevaka.

Att be om ett enkelt svar på Mats favoritintervju låter sig nästan inte göras. Men jag pressar honom. Och han ger med sig.

– Curtis Mayfield 1986. Den hade jag velat ta med mig i graven. Den är besjälad och säger allt om nittonhundratalet. Dessutom var det faktiskt »Move On Up« som fick mig riktigt triggad på soulmusiken. Så det är full circle.

 

Mats är ständigt på jakt. Varje gång jag träffar honom går han i gång direkt på någon ny låt, ny artist eller ny tendens han tycker sig ha sett. Han vägrar slå sig till ro och drömmer sig aldrig tillbaka.

– Nostalgi finns inte i mitt DNA, konstaterar han.

Han har ett antal artister han inte träffat som han gärna vill göra. De finns uppskrivna på en mental lista. Han berättar om den intensiva jakten på Gucci Mane i somras där han, trots hårt arbete, inte fick till det.

– Jag tänker åka till USA nästa år och verkligen försöka få till de jag inte har träffat. Framför allt några sångerskor som kommit till åren. Göra veteranerna. Det inkluderar Roberta Flack, Gladys Knight, Betty Wright.

Kaffet är uppdrucket. Vi har pratat soul i en dryg timme. Jag försöker avsluta det här samtalet med att pejla var han befinner sig just nu. Vad är soul hösten 2017? Var finns kulturens kärna detta nådens år? Var letar vår störste inspiratör?

– Jag är överallt, jag är långt bak i forntiden, jag är i samtiden och jag är också i framtiden. Det är fantastiska tider vi lever i, musiken har aldrig låtit bättre, det har aldrig kommit lika mycket bra saker inom loppet av en vecka. Tillgängligheten är galen. Tänk om Miles Davis hade varit tretton–fjorton i dag. Vad hade han gjort? Det här kommer att skapa musik som vi inte ens kan föreställa oss.

När jag ber honom peka ut ett ställe i världen där nästa soulexplosion kommer att ske börjar han prata om ett oväntat ställe:

– Kuba. Där kommer nästa stora musikuttryck att uppstå. När studior etableras där och när USA, om landet nu fortsätter att existera i den här formen, väl ser möjligheterna där. Femton–sextonåringar på Kuba med trap och allt det andra amerikanska i bagaget. Den hybriden och korsbefruktningen, när saker öppnat upp sig, där kan det hända extremt mycket.

Vad gäller USA är det framför allt två ställen som Mats ser fram emot att åka till igen.

– Atlantas utmarker. Lo fi-trap, nya varianter. Att få gräva djupare i Södern. De kids som är uppvuxna på trap, hur tar de detta vidare? Sedan vill jag så klart resa till Chicago igen. Där tar det inte slut. Där har det alltid varit vitalt. Men renässansen som började i slutet av nollnolltalet, det verkar inte finnas någon ände på det.

Någon tanke på att lägga av finns inte. Mats är kategorisk när han svarar:

– Det här är en livslång resa. Jag gör det här lika mycket för mig själv som för någon annan. 

 

 

 

RÖSTER OM MATS

 

Magnus Högmyr

promotion manager på Playground Music

– Karln är en vandrande legend. Han är med sin historik lätt att presentera för ganska ointresserade artister som han vill intervjua. Hans CV övertygar alla jag arbetat med. FKA Twigs, Kamasi Washington, Thundercat av de nyare.

– En rolig grej som är talande för Mats och hans kontaktnät var när jag skulle sätta ihop en intervju med Gil Scott-Heron för SVT Kulturnyheternas Kristofer Lundström på Malmen, hotellet på Medborgarplatsen. Vi förhandlade om tid för mötet och allt var spikat. Jag var nervös för att missa tiderna då TV ibland är noga med att det ska göras inom arbetsdagen. Så. Vem sitter i foajén när jag kommer dit? Mats. Han har genom sina kontakter fått en tid med Gil utan att gå via oss. Inga problem med det, men han är ostoppbar om han bestämt sig att få en tid med artister. Själv blev jag skitnervös för att Mats skulle få tiden innan SVT för då finns det alltid risk att artisten uppskattar Mats så pass att han drar över och om man då tvingas avbryta kan man få problem. Normalt skulle man som PR-person bli galen om journalister tar egna kontakter men med Mats är man bara imponerad och sedan vet man att alla hans intervjuer är rent guld för fans och de som älskar soul och dess olika riktningar.

 

Marimba Roney

journalist och DJ

– Han är störst, bäst, mäktigast. Som alla andra i min generation och de före och även en hel del efter satt jag klistrad framför radion och bandade programmen. Det var enda forumet i Sverige att höra och ta del av svart musik. Dagen efter diskuterade vi låtar vi hört. Fast det var ju inte bara innehållet som räknades. Hans röst är svårslagen. Innan jag förstod hur han såg ut föreställde en sig ju någon jazzig, svart, intellektuell, flummig, passionerad nörd. Mycket av det stämmer givetvis in ju men… första gången jag träffade honom i Sveriges Radios korridorer var jag hänförd. Som att en springa på en idol. Han lyckades utmärkt med att vara en näst intill mytisk figur på Sveriges Radio också.

 

Germund Stenhag

musikredaktör Sveriges Radio

– För mig personligen är han just nu den största verksamma radiomakaren. Ingen kan med ord och miljöljud beskriva musik som han. Många gånger har man efter två timmar Mats kastat sig över den musiken han just har pratat om för att inse att de är något jag saknar när jag lyssnar på skivorna, och det är Mats. Vissa skivor eller artister blir helt enkelt bättre med Mats! De är stort: att i närmare fyrtio år som programledare för P3 Soul och i tusentals intervjuer fört fram soul i alla dess former, hela tiden med en enorm passion och utan ängslighet.

– Det viktiga för Mats är inte alltid att vara först utan bäst, vilket han ju självklart är. Han tillhör också en journalistkategori som aldrig ger sig, man undrar hur många timmar Mats suttit i hotellobbys eller bakom scenen i väntan på att kanske få ett par ord med hen, timmar som ju gett honom ett unikt arkiv av material, allt inspelat på rullbandspelare. Vi är många på SR som hyser enorm respekt för Mats.

 

Questlove

trummis i The Roots (från Instagram, mars 2015)

»Being both a mega fan of recording artists and the journalists who cover them is a slippery slope. I listened to »Mortal Man« obsessively this morn tryna to dissect how Kendrick crafted that 2Pac interview. Because of the clarity and the candidness of it I was like ›obviously Pac was talking to a European journalist (they have a way of disarming you and building a system of trust because they treat you like an artist, not product, and pre Internet you tend to feel more comfortable in expressing yourself as opposed to keeping guard up cause you know your peers are around to read your words)‹. Don’t get me wrong, there are a few US journalists that instantly get respect, but you really drop your guard overseas. That said I knew right off the bat (& guessed correctly) that somehow soul music historian Mats Nileskar had something to do with that 2Pac interview. I knew nothing of his illustrious history in 40 years of journalism. But I swear he has some of the best interviews in the historys of soul, jazz, & hip hop culture. Dunno if his stuff is archived, but there are mega gems out there. Respect.«




Relaterat

Anderson Paak: Oxnard
Drama, död & dans