Att hantera ensamheten






Han är en sorts nutida Jerry Wexler – skivbolagsboss, talangscout och producenttungviktare. När Pierre Hellqvist sitter ner med Richard Russell, nu aktuell med egna projektet Everything is Recorded, hamnar fokus på just hans produktioner. (Ur Sonic #93, december 2017.)

Intervjuad: Richard Russell, grundare av XL Recordings (hem åt Vampire Weekend, Smerz, framgångssagan Adele med flera), stilbildande producent på skivor med Gil Scott-Heron, Bobby Womack, Damon Albarn och Ibeyi. Släpper i februari sitt första egna album under namnet Everything is Recorded där bland andra Ibeyi, Sampha, Syd, Green Gartside och Kamasi Washington gästar.

Plats: ett östermalmshotell en oktobertorsdag.

Sinnesstämning: rökelseinvirad trivsamhet. Richard är lågmält sympatisk, på gott humör, dyker ner i Sonics soulnummer och häller upp kopp kaffe efter kopp kaffe.

Samtalsämne: hans skivproduktioner.

 

Gil Scott-Heron: I’m New Here

XL, 2010

 

– Redan tidigt använde vi ett ledord: »spartanskt«. Det var ordet vi lystrade till, utgick ifrån. Inget skulle finnas där förutom det mest elementära. Gil var ett geni på ord. Inte bara i hur han själv använde dem, utan också hur han lyssnade på andra människors användning av ord. Det skulle aldrig gå att ljuga för Gil, han skulle genomskåda dig direkt.

– Vi spelade in i New York och sedan tog jag med allt och gjorde efterarbete i min hemmastudio i London. Sedan flög jag tillbaka till New York där vi lyssnade igenom allt tillsammans. Ibland sa han: »Men vad hände med ’spartanskt’?« Det betydde att jag hade gjort för mycket. Då var det bara att plocka bort det. På så vis kan man säga att Gil gjorde något som liknar A&R-arbete åt mig. Han hjälpte mig att etablera vad som har blivit min arbetsmetod, den här minimalismen som innebär att om du sedan adderar något är det något som verkligen (kursiv) måste (kursiv) måste vara där, oavsett om det är en sampling, en orkestrerad passage eller annat. Det skulle inte kunna vara något annat än just det tillägget. Och jag är inte det minsta intresserad av att lägga till grejer bara för att jag kan. Jag ville också ta vara på den speciella atmosfär som fanns där jag satt och pillade i min trånga, mörka, lilla källarstudio om nätterna. Ibland ringde Gil oförhappandes och att i den miljön höra hans karaktäristiska röst gav mig något att bygga vidare på. Så en dag kom han med en låt, »New York is Killing Me«, som jag kände var avgörande, att vi var något på spåren: »Det bor åtta miljoner människor i stan men jag kan inte hitta en enda vän.« Ett perfekt statement för urban ensamhet.

– Jag upptäckte Gils musik när jag i yngre dagar hängde runt rare groove-scenen, så jag hade varit ett fan av hans röst och vad han pratar om länge. Men det som nog fick mig att vilja jobba med honom var då Kanye West på sitt andra album, i låten »My Way Home«, samplar Gils »Home is Where the Hatred is«. Kanye rappar förresten inte själv på den, det är det Common som gör, men där har de saktat ner samplingen och när jag hörde det kände jag, eftersom det placerade Gil i en ny kontext: »Det här vill jag höra mer av.«

– Att spela in en skiva var ingen stor grej för honom. Han hade åstadkommit så mycket och sagt så mycket på så kort tid, 1970–1983, på tretton plattor där det på var och en finns stunder av total genialitet, ingen av dem är dålig. Han var nöjd med att sitta hemma och titta på basket. Själv var jag fullkomligt livrädd eftersom jag kände att vi måste göra något som hedrar hans gärning, och för att hans fans kommer jämföra nya skivan med hans katalog och döma mig därefter…

– Vid en av mina resor över dit kommer jag ihåg att jag fick en panikattack på JFK-flygplatsen precis som jag skulle ta mig till Philip Glass studio Looking Glass där vi jobbade just då. Jag ringde min vän Mischa [Richter], fotograf som tog bilderna till skivan, och han lyckades lugna ner mig: »Du grejar detta, du är bra nog för att klara det, ta dig dit nu bara.« Det är jag väldigt tacksam för. För inte sällan är det när man tvingas ur sin lilla trygghetszon som bra saker uppstår.

 

Bobby Womack: The Bravest Man in the Universe

XL, 2012

 

– Jag är väldigt fäst vid spoken word-partier i musik, oavsett om det är via en sampling eller om artisten själv pratar – som på Gil-skivan. Det finns med på alla album som jag har producerat. På Bobby Womack-plattan har vi med ett talat Sam Cooke-parti och vi tog med det eftersom Sam var Bobbys mentor och jag ville ge Bobby en slags övergripande känsla av Sam. Inte minst som Sam där pratar om att åldras.

Bobby Womack hade gått igenom så mycket, bränts så många gånger, hur gjorde du för att vinna hans förtroende?

– Det var nog då vi kom att prata om hans kärlek till gamla religiösa hymner och låtarna han sjöng som barn i kyrkan. Och så la han till något i stil med: »Men jag vet att det inte är så kommersiellt.« Jag och Damon [Albarn, medproducent] tittade på varandra och sa: »Vi bryr oss inte om vad som är kommersiellt eller inte. Om det känns meningsfullt för dig bör vi gå vidare med det.« »Jo, det finns en sång…« Han trodde inte att vi ville höra den men vi insisterade. Det var då han sjöng »Deep River«, den tagning vi använder på skivan. Efteråt var han: »Så ni menar att vi kan göra sådana här grejer?« »Så klart, varför inte? Det här är ju du.« Det var då han berättade att i hela hans liv har folk försökt få honom att göra än det ena, än det andra. »Men ni vill alltså att jag bara ska vara jag?« Och vi: »Det stämmer.« Han: »Och ingen kostymkille kommer dyka upp och säga ’nej’?« »Exakt, det finns inte på kartan. Det finns ingen sådan inblandad i hela den här processen.«

– Det var då det slog mig att det är något bra vi har byggt här med XL, och det fick mig faktiskt att känna lite stolthet. Vi kan göra precis den skiva vi vill göra, ingen kommer jiddra med den längs vägen, vi kan se till så att den släpps och lyssnas på.

– Bobbys stjärntecken var fisk, precis som jag är. Då är man känslig, mer eller mindre jämt väg att börja gråta. Bobby växte upp i en hård miljö, så han var tvungen att vara tuff utåt men var innerst inne en känslig själ. Gil var vädur, då är man tuff på riktigt. Damon är också vädur, och är mycket riktigt tuff. Sådant har också spelat in vid mina samarbeten. Lägg till allt som Bobby gick igenom, alla upplevelser och tragedier, all smärta.

– Spelar förresten inte The Rolling Stones här i stan i kväll?

Jo.

– Bobby skrev deras första singeletta. Jag vet inte om de är tacksamma över det.

Låt oss hoppas.

– De borde vara det. Inte bara för den grejen utan för allt Bobby gjorde, varifrån han kom, Sam Cooke-kopplingen och alla som har följt efter honom. Jag är i alla fall väldigt tacksam över vad han och andra har gjort som lett fram hit där musiken befinner sig i dag.

 

Damon Albarn: Everyday Robots

Parlophone, 2014

 

­– Det var första soloplattan för någon som jämt hade varit en del av ett kollektiv. Så där fanns en känsla av risktagande, av att behöva blottlägga sig själv. Jag menar, Gorillaz är magnifika men kan kanske inte sägas vara så personliga, även om stråk av det smyger sig in i vissa låtar. Med »Everyday Robots« var det mer uttalat: det här är en personlig, självbiografisk skiva. Min roll blev att underlätta vägen dit och presentera det på ett sätt som gör Damons enorma begåvning rättvisa. Jag visste till exempel att jag ville lyfta fram hans pianospel som är helt otroligt, jag tyckte vi hade fått för lite av den varan tidigare.

– En dag åkte vi till Leystonstone [i östra London] där han växte upp. Vi gick bara runt. Hans gamla skola, dammarna där han brukade hänga. På skivan ville jag få fram en känsla av förlorad oskuld, en slags melankoli. Jag tycker att han till texterna grävde djupt i sig själv och skrev riktigt bra grejer. Skivan är varm, återhållsam. Jag ville ha samma atmosfär från början till slut.

Var det inte du som övertygade honom om att göra en soloplatta?

– Jag vet inte. Har han sagt det?

Ja.

– Det kommer jag inte ihåg! Inte alls. Men visst kan det ha varit så för när vi hade gjort klart Bobby-albumet fortsatte vi bara att jobba. Vi tog fram en massa utkast och bäst ur det materialet var partier där Damon var personlig och uppehöll sig vid en tid innan han blev gammal. [leende] Jag kände att det kanske var läge att veta mer om det, jag visste att jag tyckte det var intressant. Samarbetet kändes naturligt. Våra respektive studior ligger dessutom nära varandra så det blir ofta så att vi hälsar på varandra och kollar vad den andre har på gång. Av Damon har jag lärt mig att koppla av i studion, han är väldigt avslappnad. Det var inte jag då jag gjorde skivan med Gil…

 

Ibeyi: Ibeyi

XL, 2015

 

Ibeyi: Ash

Xl, 2017

 

– Vad jag såg i dem? Först och främst en andlig kvalitet. Och jag fann den än mer fängslande med tanke på deras ringa ålder. Det är trots allt klart vanligare att äldre artister utstrålar allt det som Ibeyi har. När jag var i deras ålder hade jag inte i närheten samma djup som dem. Deras bakgrund, uppväxt, somligt de upplevt, allt det där tar de med in i sin musik. Låten på nya skivan som heter »Transmission« är nog deras viktigaste hittills för där får man en känsla av att de verkligen är kapabla att också överföra det till andra människor.

– När jag nu lyssnar på deras debut tänker jag att den är ganska lågmäld, men också att det var rätt skiva för dem att göra då. Det var första stegen på flera vis. Första gången i en studio för dem, första gången på länge för min del i en studio eftersom jag hade varit sjuk en tid, första skivan min tekniker John [Foyle] spelade in, första skivan som gjordes i min nya studio… Allt var nytt, vi fick prova oss fram. Under arbetet med nya skivan kändes alla starkare. Därutöver har Ibeyi turnerat i två års tid och längs vägen tuffat till sig. Det var bara självklart att göra något större den här gången. På första skivan använde jag aldrig någon 808-trummaskin eftersom jag trodde att den skulle ta uppmärksamhet från dem. Nu plockade vi in den och det gjorde att Naomis percussionspel blev mycket mer kraftfullt, de visade sig fungera utmärkt ihop.

– Med Lisa och Naomi kan jag känna att de är två halvor av samma sak men ändå olika. Lisa är nöjd med att sitta hemma med en bok, Naomi är hellre ute på klubb och lyssnar på hiphop. Lisa är återhållsam där Naomi är mer utlevelsefull men båda är starka inombords. Lisa lyssnar på känslig singer-songwritermusik eller Nina Simone, Naomi föredrar Young Thug. Det är kombinationen som gör Ibeyi till vad de är. Det skulle kunna vara svårt att få ihop allt det här men för dem sker det helt naturligt.

– I studion sprider de en smittsam energi omkring sig. Jag tror att alla känner av den. Du har ju träffat dem, du kände det säkert själv. Ibland när jag kommer till studion kan jag vara lite låg eller grinig men så fort jag träffar Ibeyi blåser allt bort. De käftar mycket med varandra och gör det på ett väldigt underhållande vis eftersom de är systrar och kan varandra utan och innan. Det blir en del av själva arbetsgången.

De verkar se dig som något av Ibeyis tredje medlem.

– Om du går och ser en film av Martin Scorsese är det i själva verket en film av trehundra inblandade personer. Och Scorsese är förmodligen den förste att medge det. Om du lyssnar på en skiva av Rihanna, som jag tycker om, är det inte direkt en skiva av henne utan ett helt team av människor – och även Rihanna skulle hålla med om det. På hennes album är det rentav så att varje låt har sitt eget team. Förr om åren gällde det traditionella sättet att spela in rock’n’roll: det var en grupp som skrev låtarna och spelade sina egna instrument. I dag ser det annorlunda ut. Men samtidigt, George Martin var utan tvekan en väldigt viktig del av The Beatles. Han var ju den femte beatlen. Vilket väl kan jämföras med att vara den tredje medlemmen av Ibeyi. [skratt]

 

Everything is Recorded: Everything is Recorded by Richard Russell

XL, 2018

 

– Det var lite olika kriterier som avgjorde vilka gäster som skulle vara med. Ibeyi blev en startpunkt, vi liksom bara fortsatte där vi hade slutat med deras första platta. Jag hade en reggaesampling jag ville testa på Giggs. En Curtis Mayfield-sampling jag ville spela för Sampha. Mycket hade att göra med samplingarna och vem jag trodde skulle passa bäst till dem. Jag älskar The Internet så jag visste att jag ville ha med Syd. Jag hade ett beat som jag kände var rätt för henne och när hon var i London för ett gig hörde jag av mig och hon kom förbi studion. Kamasi la sina saxofonpartier precis mot slutet av processen. Varje fredag hade vi stora jamsessioner i studion, höll på i timtal, och även om jag inte insåg det då tror jag att jag där omedvetet försökte samla ihop material till en massa samplingar.

– Lite som fallet var med Gil-skivan vågar jag mig med Everything is Recorded utanför min egen trygghetszon. Efter Gil jobbade jag med Bobby, med Damon, med Ibeyi, allihop en ära och ytterligt underhållande att vara en del av men också ganska lätta att arbeta med. Ingen av dem var jag rädd för att arbeta med på samma sätt som jag var skraj för att jobba med Gil – och för att göra en skiva på egen hand. Men ibland kan det vara en signal om att du gör någonting rätt, när det känns som att det kan gå åt skogen fullständigt.

– När jag började med skivan hade jag massa sjuttiotalssoul i bakhuvudet. Curtis Mayfield, definitivt. Självklart Gil Scott-Heron. Specifika låtar som »Just Don’t Want to Be Lonely« av The Main Ingredient och The Five Stairsteps »O-o-o Child«. Det finns en värme och ett slags utforskande av ensamhet i de där grejerna som ger dem en särskild sorts djup känsla. Men under tiden som jag höll på kom den ena nya skivan efter den andra som inspirerade mig. De senaste åren har verkligen varit en storhetstid för gedigna album. Ända sedan D’Angelo släppte »Black Messiah«.

Gemensamt för dina produktioner är ju just känslan av ensamhet; urban ensamhet. Everything is Recorded utgör inget undantag från det.

– Jag tror känslan av ensamhet ligger latent i varje människa. Vilket nu inte ska förväxlas med att en del väljer ensamhet själva. Jag åsyftar här en känsla, och den är nästan omöjlig att hantera. Den kan infinna sig även om du så är omgiven av en massa människor. Hur hanterar du ensamhet då? Det finns nog inget svårare.

Är musik ett sätt för dig att försöka hantera ensamhet?

– Ja. Oh ja. För den som påverkas av musik – det är faktiskt inte alla som blir det – kan musik absolut vara en befrielse. Musik kan få en person att känna sig mindre ensam. På så vis har den en oerhörd kraft. Den är också alltid tillgänglig. Tyvärr tror jag det ofta är så att när en person är i allra störst behov av hjälp, den hjälp som till exempel musik faktiskt kan ge, är då de slutar lyssna på musik. ■




Relaterat

32 för 2018
Ibeyi: Ash