The Breeders: All Nerve




7
av 10
  • Artist
  • The Breeders
  • Album
  • All Nerve
  • Bolag
  • 4AD/Playground


Återkomst som lyckas låta både återblickande och egendomligt mycket i takt med tiden.

The Breeders har kommit och gått, med olika sättningar, genom åren. Alldeles oavsett har det varit svårt för bandet att få till det där »Last Splash«-suget igen. Det blir trots allt bara 1993 en gång. Den tid då deras stil och sound plötsligt befann sig mitt i populärkulturens självaste zenit, förstås förkroppsligat av monsterhiten »Cannonball«.

Att det är lite mer surr kring den här given från Breeders än försöken 2002 respektive 2008 kan till viss del förklaras av att det är den klassiska sättningen som rör på sig igen, till ännu större del bottnar det i att tajmingen är rätt. På senare år har det kommit fram ett veritabelt koppel av band och artister – Bully, Soccer Mommy, Julien Baker, Lucy Dacus, Sunflower Bean, Dream Wife, Mitski, Torres, Courtney Barnett (som gästar här) med flera – som inte så lite lyssnat på amerikansk skrammelindie anno nittiotal, ni vet den sort som var skevare, tunnare och mindre maskulin än grungerocken.

Breeders som vi känner och vill ha dem lyckas 2018 låta både återblickande och egendomligt mycket i takt med tiden.

En stor del av grejen med de tidiga Breeders-utgåvorna, »Pod« och »Last Splash«, var att Kim Deal i så hög grad levde upp till alla de förväntningar hennes (alldeles för få) insatser i Pixies sakta men säkert byggt upp. Allt det där egensinniga och gåtfulla fick fritt spelrum. Ofta lekfullt, eklektiskt och charmigt, på senare skivor alltmer ofokuserat och otydligt – möjligen förvärrat av Kim och systern Kelleys missbruk.

»All Nerve« hamnar någonstans mitt emellan. Kvartettens kemi och dynamik är intakt, det händer någonting i samspelet dessa medlemmar emellan, det uppstår en helt egen rymd och rörelse, inte minst tydligt på skivans första halva i låtar som »MetaGoth«, »Walking with a Killer«, singeln »Wait in the Car« och det bitterljuva titelspåret. Men när låtmaterialet sviktar, som stundom är fallet på skivans andra halva, då det oförutsägbara mest känns förutsägbart, blir det snarare så att vi påminns om Breeders begränsningar och möjligen rentav varför vi tappade suget för det här uttrycket för ett par decennier sedan.

Sålunda; inget mästerverk, men en mer än genomsnittligt inspirerad återkomst.




Relaterat

Pixies: Head Carrier