ARKIVRECENSION Ulf Lundell: Hemåt genom Rift Valley




7
av 10
  • Artist
  • Ulf Lundell
  • Album
  • Hemåt genom Rift Valley
  • Bolag
  • Rockhead/Parlophone/Warner


En nätt 68CD-låda som leder recensentens tankar till Yngwie Malmsteen. (Ur Sonic #85, 2015.)

Nej, jag har inte suttit ner och lyssnat igenom samtliga sextioåtta CD-skivor i denna mastodontbox. Det hoppas jag att ni förstår. Ser jag ut som en självspäkare? Och tror ni att Sonic har råd att betala mig arvodet för ett par veckors arbete med enkom det här?

Jag har däremot ägnat några dagar åt Ulf Lundells gärning, lyssnat och lyssnat, och försökt sammanfatta. Betyget här ovan är nödvändigtvis inte en exakt lägesbeskrivning av varenda skakig demoversion som inkluderas i materialet. »Hemåt genom Rift Valley« är nämligen en box med varenda ton som barden från Lundagatan 44 på Södermalm någonsin spelat in.

Vad jag har försökt bedöma, i min enfald, är denne låtskrivares ackumulerade relevans över fyra decennier.

Lundell har länge spelat in det som fallit honom in. Förutom möjligen under Kjell Andersson-åren har han aldrig haft en redaktör, aldrig lyssnat på någon som bett honom skära och korta ner. Det är fasligt många dubbel- och trippelalbum, plus då att hans böcker ofta klockar in på sju–åttahundra sidor. Han har alltid påmint mig om det där gamla Yngwie Malmsteen-citatet: »People kept on telling me, ’Now remember: less is more’, but I always said, ’How can that be? How can less be more? It’s impossible. More is more’.«

Jag säger inte att Lundell ibland borde ha satt munkavle på sig själv. Det är hans samlade ord och toner som är hans gärning. Det är fallgroparna och malörerna som står som avsändare, likaväl som det skarpsinniga och det strålande. Det är precis som med Dylan, man får ta det onda med det goda, annars hade man inte fått det goda. Skapandet av »Self Portrait« är en del i skapandet av »Blood on the Tracks« om ni förstår vad jag försöker säga.

Vem är då Ulf Lundell? Det finns nog bara ett bra svar: han är tveklöst det här landets störste romantiker. Ingen annan har skrivit lika mycket och omfångsrikt om vilda vackra kvinnor, kärlekens obegripliga irrgångar, spontanresor till Madrid, dramatiska naturupplevelser och den sensibla ursprungsbefolkningen i Nordamerika.

En gång (1996 för att vara mer exakt) skrev han en tjugoen minuter lång låt som heter »Connemara«, komplett med säckpipor, vågskvalp, stor kvinnokör och en refräng som går:

»Vi ses, vi ses i Connemara/där bergen är gröna och vattnet är klart/Vi ses, vi ses i Connemara/det här livet kan vara så underbart.«

Ja, ibland får Lundell sannerligen de tidiga artonhundratalsromantikerna (Byron, Shelley, Keats, etc) att framstå som strikta protokollförare.

Vi måste också fästa några ord om Ulf Lundells komplicerade relation till kvinnorna. Han tillhör visserligen en generation som kom i kläm och inte riktigt förstod sig på allt det nya som feminismen innebar, men snälla nån vad man kan skratta åt flosklerna när det gäller relationen till det motsatta könet.

Lundell är klassmedveten, ofta och brutalt rättframt, men har nog aldrig förstått att ett klassperspektiv inte är någonting värt om inte såväl kön som ras förs in i diskursen på lika villkor. Hur många gånger har han bett en fiktiv kvinna ta på sig sin allra vackraste klänning? Hur ofta är kvinnan enkom ett kuttersmycke i läkningsprocessen för Lundells sårade ego? Varför finns det inte ett enda trovärdigt kvinnoporträtt i hans samlade produktion?

När Sonic gjorde sitt stora nummer om de hundra bästa svenska albumen hamnade hans bästa album »Längre inåt landet« på plats 66. Det var en på alla vis rimlig bedömning av det här landets samlade musikexpertis, även om jag personligen hade velat ha den högre. Jag hade med den på min privata topp 40-lista. För det råder ju ingen tvekan om att Lundell är en av de betydelsebärande artisterna 
i Sverige de senaste fyrtio åren.

Men varken Lundell eller hans fanboys till musikkritiker gick att beveka. Sonic hade nämligen missat att ta med det outsägliga mästerverket »Den vassa eggen« på listan. Det var upprörda krönikor i kvällstidningarna och till sist också en egen bloggpost från Uffe. Det var rörande att betrakta från sidan, men också nära nog pinsamt.

Ja, »Den vassa eggen« är ett starkt album men a) soundet är hiskeligt daterat av nyupptäckta synthljud och slapbas, och b) det är på tok för långt och hade mått bra av att redigeras ner åtminstone en halvtimme, samt c) det är många år och mil från »Längre inåt landet«-plattan.

Ulf Lundells fem bästa och mest relevanta album, rangordnade med eftertankens kranka blekhet i nådens år 2015:

1: Längre inåt landet (1980)

2: Xavante (1994)

3: Kär och galen (1982)

4. Ripp rapp (1979)

5: Den vassa eggen (1985)

(Och så är jag svag för 1984 års helt akustiska och avslappnade »12 sånger«, men det kanske bara är jag.)

Jag följde Ulf Lundells karriär intensivt mellan »Ripp rapp«,
 då var jag tretton år och 
full av liv och intresse för hur det svenska språket
 kunde användas, ända 
fram till »Xavante«, drygt 
femton år senare, då rap, 
svartmetall och västafrikansk musik hade öppnat
 nya världar. Samtidigt som
 jag lyssnade på plattorna läste jag alla böckerna: »Sömnen«, »Kyssen« och mästerverket »Hjärtats ljus«.

Han var viktig en gång. Betydde något. Fick mig att se på världen med nya ögon. Och han var aldrig viktigare än på »Längre inåt landet«, andra vinylskivan, sida A, de där tre akustiska låtarna som följer på bagatellen »Bättre tider«, ni vet vad jag menar.

Den makalösa uppgörelsen 
i »Ryggen fri«, den existentiella diatriben som skildras i »Under askan« och så då, slutligen, Lundells magnum opus, det outplånliga episka eposet »Längre inåt landet«, så vackert och så smärtsamt och så genomarbetat. Jag ljuger inte om jag säger att jag har spelat den låten minst en gång i veckan de senaste trettiofem åren.

Lundell förkroppsligar här den bärande amerikanska idén om »the frontier«, denna frontlinje som människor måste ta sig an, vidare, ständigt västerut, stadigt längre inåt landet. På jakt efter… vad? Mening, lycka, kärlek, äventyr, frid? Låten »Längre inåt landet« är – och detta säger jag utan minsta darr på rösten – den bästa låt som skrivits på svenska. Jag säger det igen så att ni verkligen ska förstå: titelspåret på »Längre inåt landet« är den bästa låt som spelats in i det här jävla landet.

Nu har jag ägnat ett par dagar åt att ta mig an Ulf Lundell. Lyssnat på de gamla albumen som jag älskar och upptäckt att de i mångt och mycket fortfarande håller. Gett mig på de nyare skivorna, från 1996 och framåt, och kommit fram till att de är mer eller mindre gräsliga.

Lundell är fruktansvärt ojämn. Ingen annan svensk artist har så långt mellan högsta- och lägstanivå. Hans produktion innehåller parodiskt pretentiösa låtar om mannens plats i tillvaron med så genanta texter att man rodnar av skam. Samtidigt kan han få ur sig genialisk lyrik som rör en in i märgen, som till exempel, och det här är bara en av många favoritrader från sjuttio- och åttiotalet:

»och jag såg som enda vinning en kyss på din tinning«

Det finns inget enhetligt svar, vänner. Vissa delar av Lundells konstnärskap är något av det här landets absolut intensivaste, vissa delar är pölar av gyttjig dy. Det är allt. Nu ber jag om att få lyssna på något annat än Ulf Lundell ett tag.




Relaterat

Ulf Lundell: Skisser