Amen Dunes: Freedom




7
av 10
  • Artist
  • Amen Dunes
  • Album
  • Freedom
  • Bolag
  • Sacred Bones/Playground


Angeläget, men i längden ändå inte angeläget nog.

Det är rösten som drar in dig. Viss risk föreligger också att det kan bli rösten som får dig att ledsna. Den är vad den är. Rätt begränsad, likafullt magnetisk, såväl listig som ömklig, och Damon McMahon gör inget för att förminska det med sin aparta, bitvis närapå bräkande frasering. Varje gång du tycker att den går över gränsen till det effektsökande börjar det någonstans i bakhuvudet gro en insikt om att New York-killen mest av allt vill få oss att lyssna, att rösten är hans och ingen annans och att han gör vad han vill med den – särskilt ifall det samtidigt innebär att somliga segdragna demoner slutligen släpps ut i det fria.

Amen Dunes gav sig in på en intressant väg med förra albumet, 2014 års »Love«. Den var ovanligt varm, vacker och intim, med Amen Dunes-mått rentav inbjudande. »Min egen ’Astral Weeks’«, beskrevs den av McMahon själv, och även om det kan överlag kan vara svårt att höra exakt det säger det ändå något om vilken riktning han där hade tagit.

»Freedom« visar sig emellertid vara något annat. Det här är både poppigare och kantigare, mer elektriskt och pulserande. Då och då leds lyssnarens tankar till The Velvet Underground och Patti Smith, ni vet den där asfaltsdjungelnerven beskriven med lika delar desperation och poetisk precision. Det är en svår stig att beträda; söndertrampad, romantiserad och ikoniserad upp över öronen.

Amen Dunes gör absolut inte bort sig, han har en personlig sorts angelägenhet du knappast kan vifta bort, men lite som fallet var med Kevin Morbys icke helt väsensskilda fjolårsalbum »City Music« sitter du och väntar på det där sista avgörande lyftet (särskilt musiken är anonym, eller kalla det för lite unik, i överkant), det där som får dig att fortsätta vilja lyssna även när nyhetens behag lagt sig. Att det lyftet aldrig kommer betyder nu inte att du slösar bort din tid genom att ta del av »Freedom«. Du tar någonting med dig. Mest av allt en längtan efter att någon gång få höra Amen Dunes alla bästa egenskaper fästa på en och samma skiva.




Relaterat