Parham: Torsken

Musiken, beatsen, den ofta sparsmakade produktionen ger oss miljöer och stämningar, men det ska inte råda några som helst tvivel om att främsta fokus är Parhams berättelser och ingenting ska störa det, i bästa fall bara förstärka det.

Som lyriker är Parham skicklig på att gräva där han står. Det är vardag, relationer, lustar, utsatthet. Han zoomar in, dröjer sig kvar, skapar en scen, drar in lyssnaren. Som artist är han både soft och tuff, romantisk och realist, banal och träffsäker, framstår tämligen oförställd, är lika mycket r’n’b som hiphop, sjunger alltmer, känns genuint självklar – inte bara som artist, utan som fanbärare, stjärna. Eller som Peshi formulerade saken i Tony Ernsts Sonic #87-reportage om göteborgshiphop: »Tänk dig hur stor Parham hade varit om han hade kommit från Stockholm.«

Det är väl dags att det ändras en gång för alla.

Kanske rymmer detta hans tredje album ingenting som får allting att stanna upp på samma vis som »Håller mig vaken« senast men det är en skiva du vill höra från början till slut, ogärna släpper taget om. Parham har inte slutat att blicka tillbaka, men framstår alltmer nu – i ögonblicket, i livet, i tiden. Tätt koncentrerade dramer för älsklingar och dårar, för alla som innerst inne vet att runt hörnet väntar fler vårar.