John Prine: The Tree of Forgiveness




8
av 10
  • Artist
  • John Prine
  • Album
  • The Tree of Forgiveness
  • Bolag
  • Oh Boy/Border


En blick som behövs mer än någonsin.

Publikhaven framför honom har aldrig varit de största. Inte heller har han slagit några rekord beträffande sålda skivor. Vad hans inflytande beträffar är situationen en annan. Att han är invald i Nashville Songwriters Hall of Fame vittnar om hans betydelse. Nobelpristagaren Bob Dylan har berättat om sin uppskattning för John Prine. Kris Kristofferson, som var med och upptäckte Prine i början av sjuttiotalet, likaså. Ja, John Prine är vid det här laget att betrakta som en smärre legendar.

Inte bara herrar ur Prines egen generation vittnar om hans förträffliga penna. Kärleken till hans folkcountrymelodier spänner över generationer. Nutida americanastjärnor som Jason Isbell och Amanda Shires är bara några av de som offentligt stämmer in i hyllningskören av den numera sjuttioettårige Prine. De två sistnämnda, som för övrigt är ett par, är också med och bidrar på nya albumet (kör och gitarrspel, bland annat). Ett album, det första från artisten med nytt material på tretton år, som i sanning är efterlängtat. Ett album som har fått namnet »The Tree of Forgiveness«.

Vad är det då Prine har som får de som hittar honom att fullständigt falla dit? Kanske handlar det till stor del om en sällan skådad förmåga att belysa vardagliga människoöden med värme och empati – detta i kombination med stilistisk finess och en rejäl skopa humor och självdistans. Klassiker som »Sam Stone« och »Hello in There« är exempel på hans briljans. John Prine når kanske inte flest, men är en av de som når allra längst in hos de som hittar nyckeln till honom och hans låtskatt.

Så hur låter det då denna gång?

»The Tree of Forgiveness« är ett album skrivet av en man som levt som trubadur i nästan femtio års tid. Han har berättat att han tog in på ett hotell för att skriva färdigt plattan. Han fungerar liksom bättre på hotell. Kanske inte så konstigt, med ett halvt sekel av kringflackande liv bakom sig. Han kom ut från det där hotellrummet med material som nedkokat resulterade i dryga trettio minuter gitarrbaserade folkmelodier. Alltsammans producerat av Dave Cobb, hela Nashvilles go-to producent numera vad det verkar. Och Cobb står för kvalitet rakt igenom.

Låtarna, nästan uteslutande skrivna tillsammans med andra, rör teman som vi lärt oss att känna igen när det kommer till John Prine. »Knocking on Your Screen Door« inleder albumet. En vacker sång om en ensam karaktär som längtar efter besök. Som en gång hade en familj men som numera ägnar sig åt sig själv och några George Jones-låtar som han lämnades kvar med där i huset. Just den typ av karaktär som Prine med oefterhärmlig värme ofta berättat om, alltså.

På albumet kan vi också spåra viss politisk udd. Ett exempel är »Lonesome Friends of Science«, en blinkning till de (allt fler?) som i stället för att vända sig till forskningen vänder sig till sitt eget huvud och de sanningar som där existerar. En tankevärld som inte sällan tenderar att eskalera i sin galenskap och förnekelse. Eller »Caravan of Fools«, en syrlig passning till en till synes ytlig jakt på efter guld och glitter.

Ett nyckelspår, »Boundless Love«, är en genomsympatiskt hyllning till sångarens partner Fiona. John Prine är väldigt mycket John Prine i rader som:

 

»Sometimes my ol’ heart is like a washing machine

It bounces around ‘til my soul comes clean

And when I’m clean and hung out to dry

I’m gonna make you laugh until you cry«

 

Han har besegrat cancern vid två tillfällen. Rösten är åldrad. Karaktären på rösten är något som passar John Prine anno 2018. Något som skänker låtarna ytterligare en dimension av djup. I sista spåret, medryckande visan »When I Get to Heaven«, berättar Prine om vad han har för planer när han kommer till livet efter detta: »I’m gonna have a cocktail: vodka and ginger ale/Gonna smoke a cigarette that’s nine miles long,«

John Prine ser inte upp på någon, inte ner heller. Hans texter är som en respektfull blick riktad rakt fram mot det som så ofta kallas för »den vanliga människan«. En blick som behövs mer nu än någonsin. Låt den finnas kvar länge till. Sedan får han ta den där drinken. Jag tänder gärna hans cigarett.




Relaterat

John Prine
Uppdaterad Sonic-spellista!
Countryjul 2017