Kajsa Grytt: Kniven i hjärtat

På »Kniven i hjärtat« står Kajsa Grytt ännu en gång bakom en helt ny skapelse, på många vis väsensskild från sina föregångare. Den vilda, Jari Haapalainen-producerade »Jag ler, jag dör« från 2013 har till exempel få saker gemensamt med det nya alstret som är av en annan art. Här ligger fokus snarare på ett slags filmisk musik, om det var målet har hon lyckats extremt väl.

Den Konie-producerade plattan lyfter fram och förstärker den sida av Kajsa Grytt som kom till uttryck under åren med Kajsa & Malena, den sida som gillar att skriva pjäser. Hon har själv i intervjuer beskrivit det som att hon skapat flera av sina bästa låtar genom att utgå från en målande bild, en filmisk scen. De som har den sidan av Grytt närmast hjärtat kommer förlora sig den här gången, i positiv bemärkelse då.

Låtarna är mer poetiska, men inte i betydelsen svåra utan snarare återhållna och öppna för tolkning, där lyssnaren själv kan fylla i resten av bildserien utifrån Kajsas grundskiss. Produktionen på den här plattan är också lugnare, mer entydigt fokuserad. Det visar sig redan på första låten i form av singeln »Bron«, en skimrande vacker ballad om en kvinna som släpper taget.

En sak är dock sig lik, det är samma nerv i låtskrivandet. Det som alltid imponerar mig mest med Kajsa Grytt är hennes sårbarhet, och att hon så modigt fortsätter vara så öppen mot världen och känslorna trots att den här världen ofta är allt annat än vacker. Få artister kan efter en lång karriär skriva så nakna och sköra texter som Kajsa Grytt. Den här skivan utgör inget undantag. »Jag är inget utan dig« och »Kniven i hjärtat« är bara två exempel som gör plattan så lyssningsvärd i kraft av sin enkelhet och uppriktighet. Paradoxalt nog funkar albumet därför lite som en musikalisk oas, även om temat är dystert finns det något väldigt tilltalande i ärligheten. Ingen behöver väl undra varför.