John Prine






Han han har aldrig haft en hit. Vänt storbolagsapparaten ryggen totalt sedan länge. Ändå, eller kanske just därför, vill hela americana-Nashville av i dag vara som honom. Pierre Hellqvist hälsar på hos världens ende John Prine – låtskrivarnas låtskrivare. (Ur Sonic #93, december 2017.)

Han visste inte om han vågade.

Egentligen gillade han sina låtar, trivdes med att sjunga dem för sig själv, men tvivlade på att någon annan skulle falla för texternas karaktärtäta, detaljrika och lågmält underfundiga vardagsdramer. Än mindre stå ut med den pratiga sången. Eller hans tekniskt begränsade gitarrplock.

Så att gå upp på scen och sjunga inför publik?

Det drog han sig för.

Men en söndagkväll 1970 efter avslutade gitarrlektioner på Old Town School of Folk Music hemma i Chicago, förmodligen några öl innanför västen och envetet tjat från hans bordssällskap klev den tjugofyraårige brevbäraren från arbetarklassdominerade stadsdelen Maywood upp på scenen på klubben Fifth Peg och fumlade sig nervöst igenom tre låtar: »Hello in There« (även om den då hette »Old Folks«), »Paradise« och »Sam Stone«. En hyfsad upptakt med tanke på att samtliga låtar i dag räknas till betydande country- och folkklassiker.

– Efter första låten satt alla knäpptysta, minns John Prine. Ingen reaktion alls. Men till slut kom applåderna. Det var enormt för mig. Jag trodde nämligen mina låtar skulle uppfattas så konstiga att publiken förbryllat skulle klia sina huvuden.

– Det var ingen audition men efteråt erbjöds jag jobb på stället. De såg väl någon talang i mig. En kväll i veckan sjöng jag där, senare blev det hela helger. Mina föräldrar trodde inte att jag skulle kunna försörja mig som artist men ett halvår senare slutade jag mitt vanliga jobb eftersom jag så dags tjänade långt mer på att uppträda tre dagar i veckan än vad jag gjorde på att dela ut post. Och så kunde jag sova hur länge jag ville, vilket passade mig bra. [leende]

 

Första onsdagen i november är nedre delen av Broadway – Lower Broad på lokalspråk – som vilken annan dag i veckan som helst. Liveband, trubadurer eller inspelad musik av alla countrysorter och kvaliteter väller ut från vartenda hak så gott som dygnet runt. Vill du ha livs levande honkytonk med fullt ställ till frukost är det inga problem att få det serverat.

Det är i de här delarna av Downtown Nashville du hittar alla loud, loud music-syltor, som förstklassiga Robert’s och mytomspunna efterhängbaren Tootsie’s Orchid Lounge. Här finns alla butiker med boots, westernkläder, souvenirer. Alla countrymuseer. Det är turistigt och genuint på en och samma gång, trashigt och stilfullt om vartannat. Stråket är inte omfattande till storleken men så fullbelamrat av intryck att de värsta partygatorna på Lower East Side i New York vid en jämförelse liknar en öde skogsväg utanför Aneby. Till och med från elskåpen ljuder musik. I en korsning får jag till exempel höra »That Lonesome Song« med Jamey Johnson.

Runt hörnet från Tootsie’s ligger anrika Ryman Auditorium, en gång hem åt countryinstitutionen Grand Ole Opry (som numera huserar i moderna skrytbygget Opryland utanför stan), och föregående kväll är det där jag ser Bon Iver uppträda med Swamp Dogg som uppvärmare. Ljudet är sagolikt. Swampen, i svart hatt med vitt bräde och svart kostym samt åtskilligt bling runt halsen, uppträder med ett mäktigt sexmannaband och i samma sekund som jag kliver in i den hundratjugofemåriga byggnaden hör jag ett par bekanta textrader:»There’s a hole in daddy’s arm where all the money goes/Jesus Christ died for nothin’ I suppose«.

Där upphovsmannen John Prine låter texten göra jobbet förvandlar soulexcentrikern på scen »Sam Stone« till en dramatisk, politisk, utdragen predikan om USA:s behandling av krigsveteraner i allmänhet och afroamerikanska sådana i synnerhet. Det är en blytung version, totalt tillintetgörande. Så pass att det sedan är svårt att riktigt ta in de andra juvelerna ur hans katalog som »Total Destruction to Your Mind« och »She’s All I Got«, Swamp Dogg-låten som ju för övrigt gjorde countrystjärna på riktigt av Johnny Paycheck.

 

Om du från Lower Broad promenerar sisådär en kvart norrut hamnar du i Germantown, hem åt Nashvilles allra första bebyggelse och fullt av fina gamla hus, kreativa trädgårdar och lummiga gator. Det som från början var ett arbetarklassområde andas i dag välmående medelklass. Priserna rusar i höjden. Pengar, hipsters och restauranger flyttar in.

Stadsdelen är ändå alltjämt en vilosam oas från vilken du, ifall vinden ligger rätt (eller fel, beroende på hur en ser på saken), bara kan ana downtownståhejet. Det pittoreska kvarteret rymmer prisbelönade Cupcake Collection som drivs av den charmerande familjen Francois. Vidare har vi Monell’s som i ett ståtligt hus i viktoriansk stil serverar genuin countryfrukost och annan södernkost. Snett över gatan ligger inte så stora men estetiskt tjusiga veteranen Little’s Fish Market. Och den som går runt hörnet därifrån har hyggliga chanser att få syn på mannen som knappast obefogat har kallats låtskrivarkonstens egen Mark Twain. Ty där i en anspråkslös men trivsam fastighet som ser liten ut utifrån men på insidan visar sig vara avlång och rymlig har John Prines eget skivbolag Oh Boy sitt kontor. Till vardags jobbar här tre personer. En av dem är John Prines styvson Jody (John Prine har även två egna söner med irländska hustrun Fiona), som tar emot mig och mest är uppeldad över gårdagens Swamp Dogg/Bon Iver-gig. Bon Iver-Justin är ett verifierat Prine-fan och en vän till familjen. Vi småpratar en stund, om alltifrån Nashvilles brist på trottoarer (The Tennessean har denna morgon rapporterat om att blott trettiosju procent av stans gator är behäftade med trottoarer, att jämföra med Minneapolis nittiotvå procent) till den glädjande, ännu inte utannonserade, nyheten att Prine i vår släpper sitt första album med originalmaterial på tolv år.

Efter en stund låter det som att någon skyfflar runt i ett angränsande rum.

– Oj, han är visst redan här, säger Jody. Han har kommit före utsatt tid. Det händer aldrig. Förr i tiden hade han fortfarande sovit nu.

Jag leds in i en luftig möteslokal där en svartklädd John Prine sitter på kortsidan av ett långt bord. Med viss möda reser sig sjuttioettåringen upp för att stega fram och hälsa. Hans fysik, utseende och stämband har tagit stryk av alla operationer som följt på två duster med cancer. Rösten är omisskännligt knagglig, men kanske extra mycket så. Han harklar sig ofta. Hostar emellanåt.

– Tanken var att även jag skulle ha tagit mig till Ryman i går men min hals är risig så jag stannade hemma, säger han. Jag älskar Swamp Doggs version av »Sam Stone«. Han är underbar. Jag träffade honom faktiskt i somras då Justin från Bon Iver vid sin egen festival i Eau Claire, Wisconsin, arrangerade en hyllningskonsert till mig där en massa artister, inklusive Swamp Dogg, sjöng mina låtar [bland andra medverkande kan nämnas Jeff Tweedy, Jenny Lewis, Spank Rock och The Staves]. Sedan fick jag och mitt band framföra fyra låtar och allt avslutades med att alla de andra gjorde mig sällskap på scen. Det var oerhört kul.

Intervjun igenom sneglar han liksom åt mitt håll, för det mesta med ett lurigt leende i ögonvrån. Han strör kluriga understatements omkring sig, inte alls olikt sina låttexter. Som artist spelar han aldrig över. Låter historien göra jobbet, utgår från att den som lyssnar lyssnar eftersom det annars inte finns någon vidare mening med att lyssna på Prine. Han har ingen stor röst men eftersom den är ändamålsenlig och han vet vikten av tajming blir han ändå en stor sångare. Och rossligheten på äldre dagar klär honom, skänker en pondus och synkar ofta med truligheten hos hans karaktärer.

Vad kan du säga om din nya skiva?

– De där inne [pekar mot de övriga rummen] säger att allt jag får säga är »vi arbetar på den än«. Vill du veta mer får du försöka klämma ur något från killen du just pratade med. Men, det låter bra. Jag ser fram emot att kunna dryga ut min repertoar med lite nya låtar. Visserligen är jag lyckligt lottad som kan turnera utan ny skiva men att ha en ute är ett extra plus och gör allting lite roligare.

Du har sagt att du skriver långsammare numera.

– Ja. Så är det.

Vad beror det på?

– I många år var låtskrivande min hobby. Sedan blev det mitt jobb. Att skriva låtar hade för mig varit ett sätt att fly från verkligheten. Sedan blev jag en del av verkligheten. [leende] Numera är jag farfar. Ska jag få saker gjorda gör jag klokt i att skriva ihop med någon annan för har vi bara bestämt en dag och tid brukar jag dyka upp. Ska jag skriva själv är det så lätt att tänka »äsch, jag kanske kan göra det nästa vecka i stället, eller veckan efter det«. Förr gick nästan all min tid åt till att grunna på låtar. Nu gör jag allt för att slippa göra det… Med, med det sagt, när jag väl skriver och spelar in blir jag överraskad av att allt ändå fungerar som det ska.

Är låtskrivande, när du ägnar dig åt det, lika viktigt som det en gång var?

– Ja. Lika viktigt men annorlunda. Nu för tiden skriver jag mer om situationer än historier. Jag vill förmedla en känsla till lyssnaren snarare än återge berättelser. Jag har inte helt slutat med storyknutna låtar men de är mer sällsynta.

– Då jag började skriva på sextiotalet drogs jag till samhällsorienterade teman inte så mycket för att jag var någon vidare politisk person, för det var jag inte, utan för att tiderna var sådana. Det präglade allting, pågick runtom en varje dag. Vietnamkriget delade hela landet där ena halvan sa att man måste vara patriotisk och slåss för sitt land, medan andra halvan menade att det inte fanns någon anledning till varför man skulle åka över dit och kriga.

– Rena protestlåtar var aldrig min grej. Jag har skrivit några som går lite åt det hållet men de var aldrig menade som protester utan ämnade mest säga sanningen. Och de låtarna har faktiskt inte åldrats utan snarare vuxit med åren, vilket nog kan förklaras av att de är sanna. Det kanske också tar viss tid för folk att inse att jag inte helt var ute och cyklade när jag skrev dem.

– Som med »Sam Stone«, jag tänkte att den kanske folk pratar om i max två år. När Vietnam-kriget tog slut trodde jag att den var historia. I stället blev det tvärtom. Den fick en annan betydelse. För veteranerna kom hem och de försvann inte, alla soldater och deras anhöriga som hade trasats sönder av kriget. När jag sjunger den låten i dag gör jag det för alla veteraner som har fått sina liv förstörda. Och det är samma visa varje gång, så fort ett krig har vunnits eller förlorats glöms alla återvändare bort direkt.

 

»Sam Stone« var en av de tidiga Prine-låtar som fullkomligen knäckte de som hörde den. Inte minst sparkade den och flera andra skapelser undan benen på kollegorna som började visa nyfikenhet på den rufsige, dryckesglade Chicago-killen vars material inte liknade någon annans. Prine var präglad av lika delar Hank Williams desparata romantik och Bob Dylans fantasifulla ordflöde men tog det åt ett helt annat håll, var själv mycket mer förankrad i det enkla vardagslivets små bestyr och människoöden.

Under en tid då generationsklyftan var oöverskådlig skrev ingen annan texter som »Hello in There« där ett gammalt par, deras ensamhet och sorg, beskrivs med en nästan obegriplig insikt och värme: »Ya’ know that old trees just grow stronger/and old rivers grow wilder ev’ry day/Old people just grow lonesome/ Waiting for someone to say, ’Hello in there, hello’«.

Eller »Angel from Montgomery« som porträtterar en medelålders kvinna, hennes livs- berättelse och äktenskapliga tomhet, med knivskarp precision och poesi: »How the hell can a person go to work in the morning/and come home in the evening and have nothing to say«.

En av de första som såg hans potential var en annan ordvrängarfyndig och Chicago- baserad singer-songwriter i gränslandet mellan folk och country, mellan allvar och humor.

Steve Goodman må ha varit ett par år yngre än John Prine men hade hållit på längre och var redan etablerad på stans trubadurinrättningar, mycket tack vare tåglåten »City of New Orleans« (senare inspelad av exempelvis Willie Nelson, Joan Baez och Arlo Guthrie, sistnämnde hade en topp 20-hit med den).

– Till skillnad från mig hade Steve levt på musiken ett tag. En kväll kom han förbi och presenterade sig och vi fann varandra på en gång.

Han var precis det energiknippe den aningen tvekande, marginellt karriärinriktade Prine behövde för att komma någonstans. Osjälviskt spred Goodman – som trettiosex år gammal dog i leukemi 1984 – ryktet om sin nyfunne väns briljans och spelade hans låtar för alla så fort han fick chansen.

Sin allra viktigaste insats för Prine gjorde Goodman 1971 i samband med att han agerade uppvärmare då glödhete Kris Kristofferson spelade en vecka i Chicago.

Kristofferson var lite den tidens Sturgill Simpson, fast med ännu större star quality. En Texas-född fritänkare som vågade trotsa den välkammade Nashville-apparaten med såväl sin ymniga hårväxt som nydanande texter som var mer influerade av Dylan än av valfri Music Row-gigant. Den forne militären och helikopterpiloten såg dessutom bra ut och omgavs av det ena skvallerpressvänliga romansryktet efter det andra. Inte minst dyrkades Kristofferson av de riktigt tunga countryartisterna, från Johnny Cash och Waylon Jennings till Roger Miller och Ray Price. Även om han befann sig lite utanför etablissemanget hade han därmed en öppen kanal in dit. Det här året tog dessutom Janis Joplin på en postumt utgiven singel hans vindlande frihetssalut »Me and Bobby McGee« till poplistans förstaplats och Sammi Smith gjorde detsamma på countrylistan med sin inspelning av den i countrysammanhang kontroversiellt sängkammarsensuella »Help Me Make It Through the Night«.

– När Kris Kristofferson slog igenom tänkte jag: »Fantastiskt, det finns en publik för det här«, säger John Prine. För jag kände att han gjorde något som påminde om det jag själv gjorde. Det var inte klassisk country men han var ingen pur folksångare heller. Hans rim var enastående. För mig räckte det med att läsa Kris texter för att jag skulle veta hur melodin gick. Det har med ordens rytm att göra. Precis som du med Chuck Berrys lyrik får en bild av hur hans musik låter. Jag älskade det.

– Hur som helst gav Kris framgångar mig hopp, och innan jag visste ordet av kom han egendomligt nog in i mitt liv och förändrade allting.

Efter avverkad föreställning en kväll föreslog Steve Goodman för Kris Kristofferson att han skulle följa med till en klubb på andra sidan av Chicago för att där höra en ny låtskrivarbegåvning. Kristofferson var trött, hade ingen lust. Goodman vägrade ge med sig och tjatade tills den långväga gästen sa »okej då«. Det slumpade sig så att med i sällskapet fanns även croonern och framtida Anna Anka-maken Paul Anka eftersom denne nyligen hade införlivat »Help Me Make It Through the Night« i sin repertoar och nu råkade befinna sig i samma stad som kompositören.

Tillsammans gav de sig av i taxi till The Earl of Old Town där John Prine tidigare under kvällen hade uppträtt men nu satt och sov i väntan på att få betalt. Kristofferson tyckte först lite synd om den yrvakne killen som nu ombads sjunga sina låtar för ett par celebritetsfrämlingar – men slutade snart att tänka alls. Prine gick upp och sjöng låt efter låt, »Sam Stone«, »Paradise«, »Donald and Lydia«, »Hello in There«, »Spanish Pipedream«, den ena ännu outgivna guldklimpen efter den andra, påhejad av den lilla åskådartruppens »en till!«-rop. När han hade sjungit alla låtar han ansåg vara bra nog krävde följet att han skulle ta dem en gång till.

– Kris blev som tokig. Han sa: »Jag vill inte längre vara Kris Kristofferson, jag vill vara John Prine.« [skratt]

– På den vägen är det. Efter det fixade Kris skivkontrakt åt mig. Ja, inte bara åt mig utan även åt Steve Goodman. Vi blev sajnade samma vecka, om än av olika bolag. Kris har nog inte tagit åt sig äran för allt detta, men det var han som löste det. Jag tror för övrigt att jag aldrig har träffat en lika hedervärd och ärlig människa i den här branschen som han. Kris är på riktigt.

Detaljerna kring kontrakten fick dock Paul Anka lösa, eftersom han vid tidpunkten hade startat ett managementbolag som tog sig an de här båda Chicago-filurerna. John Prine hamnade hur som helst på ärevördiga Atlantic Records, det gamla r’n’b-bolaget som på senare tid alltmer hade slagit in på en mer rockorienterad kurs med kolosser som Led Zeppelin, The Rolling Stones och Crosby Stills & Nash i stallet.

– Jerry Wexler hörde mig spela några låtar halv elva på kvällen efter en Kris Kristofferson-konsert i New York och vid tio nästa förmiddag träffade jag honom på hans kontor där han satt och väntade med ett kontrakt med mitt namn på. Jag gillade Wexler. Han pratade jämt musik, var väldigt musikalisk. Men han ville inte producera mig, det jobbet överlät han till Arif Mardin.

 

Producenter har John Prine betat av några genom åren (»Jag trodde det var så man skulle göra, när jag tittade igenom omslagen i min skivsamling var de alla producerade av olika personer«). Ingen av dem har väl varit en totalt misslyckad matchning, även om vissa onekligen har passat honom bättre än andra.

– Arif Mardin var en rar, mycket rar man. Vi gjorde de tre första plattorna ihop. Första skivan är fortfarande svår för mig att lyssna på eftersom jag minns hur nervös jag var och jag pallar inte att höra det. Arif Mardin visste att jag aldrig hade spelat med band tidigare. Så det första band jag spelade med var de musiker som han hade samlat ihop där i Chips Momans studio i Memphis – och det var Elvis band. [skratt] När jag fick veta att de spelade med Elvis vågade jag inte säga ett pip. Jag var livrädd. De enda gånger det kom något ur munnen på mig var när jag sjöng.

Efter Mardin provade Prine lyckan med Booker T. & The MG’s-bekante Steve Cropper (1975 års »Common Sense«) innan han tog beslutet att för första gången spela in i Nashville.

Eftersom han ville vika in på rockabilly vände han sig till Cowboy Jack Clement, färgstark karaktär som hade varit Sam Phillips hjälpreda på Sun Records och den som upptäckte Jerry Lee Lewis. Vidare en profilerad låtskrivare och efter Sun-epoken producent på skivor med Charley Pride, Townes Van Zandt och Waylon Jennings, för att nämna några. Clements hemmastudio The Cowboy Arms Hotel and Recording Spa var vidöppen dygnet runt, drevs på ganska lösa boliner. Allt möjligt och omöjligt försiggick i lokalerna. Bristen på disciplin passade John Prine… lite för bra. Han och Clement hade vansinnigt kul ihop. Så pass kul att det aldrig blev någon skiva.

– Han var galen, säger John Prine. Galen men smart. Allt rajtantajtan i studion fanns där med ett syfte: att skapa en miljö som skulle få kreativa människor att vilja vara just kreativa. Vilket inte så lite skiljer sig från hur många andra inspelningar ser ut där miljön ofta är motsatsen till kreativt stimulerande.

– Av bara farten blev jag hans vän och flyttade en tid senare till Nashville. Så fort jag inte hade något att göra pep jag över till Jacks hus. Du visste aldrig vem du skulle träffa. Waylon hängde där. Johnny Cash. George Jones. Det spelade ingen roll vilken dag i veckan du kom dit, det hände alltid någonting.

I mitt tycke är Clement en av nyckelfigurerna både inom rock’n’roll och country men alldeles för få känner till honom.

– Exakt. Han var Johnny Cashs närmaste bollplank, eller vad man ska kalla det. De hade sina duster genom åren men var i grund och botten blodsbröder. När Johnny Cash hade problem med skivbolaget kallade han alltid in Jack. Jack var inte lätt att handskas med för någon. Bolaget visste aldrig när de skulle få skivan, hur den skulle bli, om den alls skulle bli gjord… Det var bara sådan han var. Jag tycker fortfarande att albumet han gjorde med Waylon, »Dreaming My Dreams«, är ett av tidernas bästa. Än i dag kan du lyssna på det och det låter helt nytt.

– Jag lärde mig massor av Jack. Om inspelningsteknik. Och hur man slappnar av. Dessförinnan hade jag hatat att vistas i studior eftersom jag inte står ut med min egen röst. Det tillstånd du befinner dig i när du kör låtar live måste du på något sätt frammana även när du spelar in för att skivan ska få någon form av drama eller känsla. Där var Jacks input ovärderlig.

I stället för en rockabillyplatta med Clement fick Prine hjälp av sin gamle buddy Steve Goodman att förverkliga en helt annan sorts skiva, den mer Prine-arketypiska och väldigt lyckade »Bruised Orange« (1978). Likafullt kunde inte Prine släppa idén om att rocka loss. Det var på så vis han kom att hooka upp med en viss Memphis-familj som han lärt känna genom Cowboy Jack Clement. Egentligen skulle Sam Phillips båda söner Jerry och Knox producera hela det album som blev 1979 års »Pink Cadillac«, men den förtidspensionerade Sun Records-ikonen kunde inte riktigt hålla sina demontassar borta.

– Han var väl nyfiken på vad hans söner höll på med. Sams egen version av det var att min röst lät så illa att han ville se om han kunde få fason på den. [leende] Annars hade han dragit sig tillbaka, gjorde inte längre några producentjobb alls. Han sa nej till Paul McCartney, sa nej till alla som hörde av sig.

– Hur jag skulle beskriva Sam? Ännu en galning. Alla bra är galna. [leende] Det måste du vara om du ska överleva i den här branschen. Sam var galen på ett bra sätt. Han ville att du skulle få honom att vilja lyssna. Han ville bli underhållen här och nu, inte sedan. Han mixade medan inspelningen pågick. Du fortsatte att sjunga tills Sam sa till dig att skivan var klar och då han bad dig komma in i kontrollrummet fanns en provpress färdig. När han var i sitt esse påminde han om en predikant med en blick som liknade glödande kol. Han var skrämmande, knäpp och rolig att vara i närheten av. Jack Clement såg inte upp till många människor men det rådde ingen tvekan om att han högaktade Sam Phillips.

 

Trots att det inte är mer än tre timmars bilresa mellan Nashville och Memphis vet John Prine knappt var han ska börja för att beskriva skillnaderna städerna emellan.

– Det skulle lika gärna kunna handla om två olika länder. Memphis har vad man i brist på annat kan kalla »soul«. Och det gäller musiken som spelas in där också, alldeles oavsett genre. Det är något djupt, något som har med Södern att göra. Likadant med Muscle Shoals. Alla människor som flyttar till Nashville nu borde välja Memphis i stället, för Memphis skulle behöva lite folk.

Nashville av i dag ger han inte mycket för.

– Det är för mycket folk överallt. För rörigt. När jag kom hit var Downtown helt nedsläckt nattetid. Det tog en max en kvart vart du än skulle i stan. Det kändes som att alla kände alla. Vore jag ung i dag skulle jag flytta till Memphis.

När Prine kom till Nashville hade han en romantiserad bild av stan.

– Absolut. Å andra sidan hade jag en romantiserad bild av allt!

– Nämen jag var ett stort fan av countrymusik, varför allting här i Nashville fick en speciell lyster. Hörde jag en tågvissla tänkte jag att det var samma tåg som Hank Williams hade hört. Om jag hörde något litet flygplan surra omkring på himlen om natten tänkte jag att det var Patsy Clines plan. Såg jag någon individ stå och hänga i ett gatuhörn på Music Row drog jag direkt slutsatsen »Åh det där måste vara Roy Acuff«. Så där var det överallt i stan. Och det som imponerade mest på mig var att ifall du gick in i en livsmedelsbutik kunde du ge dig den på att tjejen i kassan var sångare och att killen som packade varorna åt dig var låtskrivare. Varje gång jag gick ut för att handla mat slutade det med att jag kom hem med fickorna fulla av kassetter! Det fanns så många drömmar.

Han berättar om sin pappa Bill som älskade honkytonk och gärna tog med sin son till olika jukeboxbarer där de stod och lyssnade på favoritsinglarna eller så satt han hemma vid köksfönstret, där mottagningen var hyfsad, och rattade in dem på radio.

– Han lyssnade på country varje kväll. Jag kommer ihåg att Hank Sr gjorde intryck på mig. Webb Pierce. Jim Reeves. Johnny Cash. Flera av tidernas bästa countryinspelningar gjordes på femtio- och sextiotalet. Ibland tog pappa även med mig på konserter. Men det var nog först när jag själv lärde mig spela gitarr som jag verkligen började älska country. Min bror gillade The New Lost City Ramblers, en konstellation som kom fram under folkboomen och vars specialitet var att gräva upp en massa old timey-country. Min bror tog ut de grejerna på gitarr och jag kompade honom. Det var så jag lärde mig spela. Jag tror att jag tog med en hel del från den musiken till mitt eget material när jag själv började skriva.

 

Ifall John Prine i yngre dagar hade en lätt förskönad bild av Nashville är den ingenting mot hur han idylliserade Kentucky eller mer specifikt lilla gruvsamhället Paradise i Muhlenburg County, där både mamma Verna och pappa Bill hade sina rötter, deras respektive föräldrar likaså, och dit familjen sommartid åkte för att hälsa på släkt och njuta av de natursköna omgivningarna som välgörande kontrast till Chicagos asfaltsdjungel.

Paradise låg djupt inbäddat bland uppfordrande baptistkyrkor och de lummiga bergssluttningar som snart skulle bli offer för gruvnäringens tilltagande rovdrift. Det var också bluegrassland. Pionjären Bill Monroe, född en bit därifrån på andra sidan Green River, gjorde ingen hemlighet av att slavsonen Arnold Shultz var den som hade influerat hans karaktäristiska och för genren närmast definierande fingerplockande gitarrspel. Merle Travis, Chet Atkins och Ike Everly, även han född i Muhlenburg County och pappa till Don och Phil, var några som sedan förfinade och utvecklade stilen.

I låten som heter just »Paradise«, skriven efter det att omgivningarna i Muhlenburg County urholkats fullkomligt, vädjar berättaren till sin pappa om att ta honom tillbaka till barndomens paradis bara för att få beskedet att paradiset är förlorat. Det är en låt som berättar om låtskrivarens eget ursprung men också om ett förändrat land – och landskap – och väldigt mycket mer än så som berör identitet och livsvillkor. Inte så konstigt är det en av John Prines mest tolkade låtar. Alla från Johnny Cash, Dwight Yoakam och Jim & Jesse till Jackie DeShannon, John Fogerty och förstås The Everly Brothers, vilka inte så lite kunde identifiera sig med texten, har gjort den och låten är i dag något av en standard i bluegrasskretsar.

– Så länge folk gör bra versioner av mina låtar är jag nöjd, säger John Prine. Och låter det inte bra kompenseras jag i alla fall genom att jag får betalt.

I Eddie Huffmans bok »John Prine – In Spite of Himself« återges historien om hur John Prine före skivsläppet tar med sig ett förhands-ex till föräldrahemmet så att hans far ska få höra »Paradise«. När låten kommer på går pappan in i rummet bredvid där han sedan sitter för sig själv i mörkret och lyssnar. När sonen efteråt frågar varför han gjorde så svarar hans far att han ville att det skulle kännas som att han hörde den från en jukebox.

Kort därefter, innan debutalbumet hann ges ut, gick Bill Prine bort i en hjärtattack vid blott femtiosex års ålder.

 

Efter några mellanår på åttiotalet, då John Prine hade lagt tid på att starta egna skivbolaget Oh Boy och ge ut några fina men kanske inte så utåtriktade skivor, vände allt för honom med 1991 års storsatsning »The Missing Years«. Detta hans tionde album i ordningen producerades av Howie Epstein. Tom Petty & The Heartbreakers-basisten plockade in de skarpaste av studiomusikerproffs, från Mike Campbell och Benmont Tench till David Lindley och Bob Glaub, och bad vänner tillika Prine-beundrare som Bruce Springsteen, Tom Petty, Bonnie Raitt och Phil Everly att köra. Om Prine dessförinnan, med några undantag, sysslat med avskalad folkcountry klev han här fram och framstod inte så ologiskt som en americana/heartland-rockare i Petty/Mellencamp-skolan. Skivan, som vann en Grammy och sålde mer än något annat ur Prine-diskografin, återlanserade honom på bred front.

– Även om jag har lärt mig saker av alla producenter är nog Howie den som bäst har lyckats fånga mig. Han öppnade många dörrar för mig. Det tog ett och ett halvt år att göra »The Missing Years«. Vi jobbade med en låt i taget, ett instrument åt gången. Efter två veckor kanske vi hade en låt klar. Sedan lite paus och börja om igen med nästa. Det var utdraget men Howie fick mig att sjunga bättre och spela bättre, och gav mig framför allt ett album som gjorde det lätt för mig att åka runt och säga: »Det här är jag.«

– I den vevan visade Sony intresse för mig. Men efter att några höjdare därifrån på en fest i samband med Grammy-galan i LA kommit fram till mig, klappat mig på axeln och sagt »Välkommen ombord« kände jag att jag aldrig skulle vilja vistas på en båt med sådana killar. Jag insåg att jag inte hör hemma i den världen. Jag hade gjort mitt på storbolagen. Det var då vi bestämde oss för att lägga i en högre växel med Oh Boy och börja göra mer slagkraftiga skivor. I dag kan jag tycka att det vi släppte på åttiotalet var lite för bekvämt.

 

I dag är John Prine inofficiell och oomtvistad gudfader – eller »farfar«, som han hellre kallar det – till hela Nashvilles alternativa country/americana-sfär där fixstjärnorna heter Sturgill Simpson, Jason Isbell, Amanda Shires, Nikki Lane och Margo Price, varav samtliga blir helt saliga så fort John Prine förs på tal. Även kommersiellt inriktade artister med karaktär som Miranda Lambert och Kacey Musgraves (som har skrivit men ännu inte gett ut låten »Burn One with John Prine«) avgudar honom.

– Första gången jag var ute på turné med John Prine trodde jag varje dag att jag skulle rasa ihop på scen och dö, sa Amanda Shires, för övrigt hustru till Jason Isbell och uppvärmare till Prine vid sverigegigen i våras, när jag träffade henne härom året.

– Jag kände mig inte värdig. Får jag göra detta? Med tiden lärde jag mig slappna av lite och bara njuta av att få vistas i hans närhet. För det liknar inget annat. Han är en av de mest generösa och godhjärtade människor som finns. Och förstås rolig som få.

Dagen innan Prine-intervjun träffar jag Margo Price som spricker upp i ett stort, varmt leende så fort John Prine nämns.

– Han är ett sådant totalt sweetheart. John har gjort så mycket för mig. Jag har fått komma upp och göra »Unwed Fathers« och »In Spite of Ourselves« med honom på scen. Det slår allt annat.

– Och: han älskar min näsa. Han säger sig vara orolig för att jag ska göra en näsoperation och påtalar lite subtilt att en sådan kan förändra min röst… Så när vi sjunger textraden »She looks down her nose at money« kan jag inte låta bli att brista ut i skratt. Ibland går jag ut och tar ett glas med honom och Fiona. Varje gång beställer han en specialdrink han kallar Handsome Johnny [består av vodka och ginger ale]. John är bäst.

Rodney Crowell, som kom fram som artist bara några år efter John Prines genombrott, håller inte tillbaka när han ska beskriva kollegans storhet.

– Själv placerar jag honom i samma kategori som Merle Haggard. I min värld betyder inte det lite, det är samma sak som att säga att han är en mästare. John Prine är en fulländad poet med en osviklig känsla för ord och rim. Inget försämras av att han är en alldeles underbar, på alla vis älskvärd person.

 

Själv menar John Prine, lite blygsamt, att mycket av hans upphöjda status av i dag går att förklara med Oh Boy och det faktum att etiketten är ett av stans mest långlivade indiebolag, att han därmed har visat att det går att ta sig fram och klara sig bra utanför »systemet«.

Men just det har han ju visat som låtskrivare och artist också. Han har gjort det på sitt sätt hela tiden, från storbolagsåren i början till de senaste tre decenniernas indietillvaro. Få skivor har sålt i jättemängder men publiken har sakta men säkert och i allt större trupper letat sig fram till honom. Han är knappast tokförmögen men alla tolkningar på hans låtar, att han äger så mycket av sin katalog själv och den lojala fanskara som ser till att förhandsbeställa hans skivor i drivor innan så mycket som en ton hörts ifrån dem har gett honom en stabil grund att stå på.

– Jag förstår inte den musik Nashville-maskineriet tvingar på countrypubliken numera men Sturgill, Jason, Amanda, Margo och flera av de andra gör bra musik som står över allt vad genrebeteckningar heter. De är inte bara begåvade artister, de är också bra människor. Det gillar jag. Ta Sturgill som nyligen efter att ha varit dragplåster på en stor festival i Japan och därutöver gjort en arenaturné med Guns N’ Roses insisterade på att få följa med mig till Irland för en turné på små ställen där han värmde upp åt mig nästan som en folksångare med bara akustisk gitarr. Det är inte alla som skulle göra något sådant.

 

Då John Prine slog sig ner i Nashville 1980 var han tack vare tidigare stopp i stan bekant med dåtidens »alternativa« countryfolktrubadurer, numera mytomspunna figurer som Townes Van Zandt och Guy Clark.

– Jag minns att jag träffade båda samma dag. Vid tidpunkten delade de en lägenhet nära Elliston Place där Exit/In [klassisk musikklubb där vissa scener i Robert Altman-filmen »Nashville« spelades in] ligger och vi umgicks lite. Jag skulle tippa att vi drack några öl. Senare när jag hade flyttat hit sprang jag på dem oftare. Jag gillade dem skarpt, det kändes som att vi lite gjorde samma sak.

I kretsen kring Van Zandt och Clark fanns även Mickey Newbury.

– Honom träffade jag ännu tidigare. Förmodligen 1972 då Kris Kristofferson producerade en Steve Goodman-platta här och jag åkte ner bara för att hänga. Joan Baez fanns också med. Plötsligt kom Newbury inbrakandes genom dörren till studion, gastandes: »Lyssna på det här, lyssnar på det här!« Med sig hade han ett förhands-ex av »’Frisco Mabel Joy«-plattan som han precis hade gjort klar. Han tvingade oss att sluta med det vi höll på med och spelade sedan skivan i studions stora högtalare. Bara några månader senare kom Elvis version av »An American Trilogy« som blev en stor framgång. Begrep jag det inte tidigare var det sådana händelser som fick mig att inse att musikbranschen nog ändå kunde vara något för mig…

– Genom åren har jag i träffat närapå alla de jag räknar till de stora. Inte John Lennon dock. Inte Elvis heller, det hade annars varit kul.

Jag läste någonstans att Elvis gillade en av dina låtar.

– Jag har också läst det. Jag är i och för sig högst skeptisk till att det stämmer. Men det lär ha handlat om »Please Don’t Bury Me«. Någon i hans entourage eller band ska ha spelat den för Elvis som visst tyckte så mycket om låten att han sedan ville höra den hela tiden.

– Samma vecka som min debutplatta släpptes råkade jag på Bob Dylan. Jag trodde inte det var sant. För mig var Bob Dylan så overklig att han lika gärna kunde ha bott på månen.

Vid en fest hemma hos artisten Carly Simon, som Kris Kristofferson dejtade vid tidpunkten, knackade det på dörren och in stegade den då i några år inaktive och medialt osynlige Dylan.

– Han hade på något sätt fått ett ex av min skiva innan den var släppt, men det visste ju inte jag. Någon räckte mig en gitarr och bad mig sjunga några låtar. När jag kom till refrängen i »Far from Me« började Bob plötsligt sjunga texten ihop med mig! Jag fattade ingenting: »Hur kan Bob Dylan min låt?«

Hur mycket förändrades du av allt det som hände då?

– Inte så mycket av sådana grejer, och inte så mycket just då. Då påverkades jag mer senare, gradvis, av att kuska runt på vägarna i massa år. Det är faktiskt något jag har pratat om med flera yngre artister som turnerar mycket, det här att det spelar ingen roll vilken medvind du har – när du väljer bort ett vanligt liv för den här tillvaron når du en punkt efter fyra–fem år då det plötsligt slår dig: »Vad är det jag håller på med?« Det sker när du inser att du lämnat ditt gamla liv bakom dig. Egentligen är det ju bara din närmaste familj som vet vem du var innan du tog upp gitarren och gav dig av. Det där kan vara ganska svårt att hantera. Men det gäller att förlika sig med tanken på att det här är vad du försörjer dig på och då ingår det i arbetsbeskrivningen att åka i väg och aldrig mer återvända till den du en gång var. ■

 

JOHN PRINE PÅ SKIVA

 

FEM ALBUM

John Prine

Atlantic, 1972

Artisten själv säger att han hör hur nervös han var över att spela in med drillade Memphis-ess vars CV rymde ingen mindre än Elvis. Och även om låtlistan är galet fenomenal hörs det faktiskt vad han åsyftar. Det uppstår aldrig någon riktig kemi mellan honom, bandet och Atlantic-producenten Arif Mardin. Materialet i sig är nu så bra att skivan ändå är ett smärre mästerverk. Men det kunde ha låtit som ett också.

 

Diamons in the Rough

Atlantic, 1973

Uppföljaren korrigerar vissa av misstagen från debuten. Det låter mer avslappnat, ruffigt, ostyrigt och levande. Soundet är också långt mer »country«. »Souvenirs« är en av hans fem, eller åtminstone tio, största låtklassiker.

 

Bruised Orange

Asylum, 1978

I en era präglad av antingen slick radiorock eller furiös punk tar Prine ner allting och gör det han är bäst på: spartansk folkcountry som snyggt balanserar mellan mörker och ljus – och med texterna i fokus. Dessutom med särdeles inspirerat låtmaterial. »If You Don’t Want My Love« skrev han ihop med Phil Spector. »Sabu Visits the Twin Cities Alone« är en av hans mest egensinniga storylåtar. Titelspåret, senare mäktigt tolkat av Bon Iver, en tragedi förvandlad till bedårande vals. »That’s the Way the World Roes Round« är förstås en av hans milstolpar, om än ännu mer så i dess liveutförande.

 

German Afternoons

Oh Boy, 1986

Prine själv hävdar att hans åttiotalsskivor är aningen bekväma. Visst är »German Afternoons« enkel och avskalad men bjuder rakt igenom på inspirerade tagningar och, mest av allt, hysteriskt hög nivå på låtmaterialet. Komiska fullträffen »Let’s Talk Dirty in Hawaiian« går inte ens beskriva utan att rasa ihop i en hög på golvet. Om alldeles enastående »Speed of the Sound of Loneliness« sa låtskrivaren själv till Lennart Persson i Pop: »Ett soundtrack för min andra skilsmässa. Låten handlar om ett förhållande som är på väg att krascha. Det har egentligen redan kraschat, men de båda parterna lever fortfarande under samma tak. Allting har gått snett, utan att de riktigt kan förklara varför. Det värsta har redan hänt, men de undviker noga att vara hemma samtidigt.«

 

Fair & Square

Oh Boy, 2006


En del skulle säkert hellre ha med »The Missing Years« från 1991. Där finns grymma låtar men det lite nittiotalsbiffiga soundet har kanske inte åldrats ypperligt. På »Fair & Square« blir John Prine den åldrade och väderbitne men alltjämt pillemariske John Prine vi i dag känner honom som. Underbar skivjävel. Tänker då inte bara på den förkrossande förstående versionen av Blaze Foleys »Clay Pigeons«.

 

SAMLINGEN

Great Days:
The John Prine Anthology

Rhino, 1993

I kölvattnet på succén med »The Missing Years« kom äntligen en gedigen karriäröverblick. Dubbel-CD som utgör bästa tänkbara start för den oinvigde.

 

LIVEPLATTAN

JOHN PRINE LIVE

Oh Boy, 1988


Storytellern i sitt esse. Många låtar, varav flera av hans stora klassiker som kan vara lite stela i studioversion, hittar sitt fulla flyt på scen. Det finns förresten en del av oss som kan höra »happy enchilada«-breaket i »That’s the Way the World Goes Round« hur många gånger som helst.

 

SAMARBETET

John Prine & Mac Wiseman: Standard Songs for Standard People


Oh Boy, 2007

Där vår skrovlige folktrubadur slår sig ihop med en bluegrassmusikens guldstrupe i fjorton ömsinta tolkningar på gamla standards, spirituals och låtar av exempelvis Kris Kristofferson och Tom T. Hall. Ingen »viktig« skiva i Prine-diskografin men tveklöst en av de mest gemytliga.

 

DUETTSKIVORNA

In Spite of Ourselves

Oh Boy, 1999

 

For Better, Or Worse

Oh Boy, 2016


Två lustfyllda avstickare som båda sammanför Prine med ett koppel av kvinnliga countryförmågor i versioner av kända och mindre kända låtar från framför allt femtio-, sextio- och sjuttiotalet. På den första medverkar bland andra Emmylou Harris, Patty Loveless och Iris DeMent. Med sin strikt religiösa fostran hade sistnämnda vissa kval över att sjunga titelspårets textrader »He ain’t got laid in a month of Sundays/I caught him once and he was sniffin’ my undies«. På »For Better, or Worse« hade duettpartnergalleriet uppdaterats, förmodligen för att påvisa huvudpersonens roll som »fadersgestalt« för det nya, oberoende Nashville. Miranda Lambert, Amanda Shires och Kacey Musgraves är några som sluter upp och förhöjer trivselfaktorn.

John Prine: The Tree of Forgiveness

John Prine i urval-spellista (inklusive tolkningar på hans material)

JOHN PRINE-KLIPP x 10

Sam Stone

Hello in There

Souvenirs [med Steve Goodman]

Angel from Montgomery [med Bonnie Raitt & Kris Kristofferson]

Let’s Talk Dirty in Hawaiian

Speed of the Sound of Loneliness

In Spite of Ourselves [med Iris DeMent]

Clay Pigeons

All the Best [med Jim James]

Summer’s End [med Brandi Carlile & Sturgill Simpson]




Relaterat

Jason Isbell-gig x 5