Hanna Järver: So Long




8
av 10
  • Artist
  • Hanna Järver
  • Album
  • So Long
  • Bolag
  • Cosmos


Hanna Järver låter både sval och hängiven, är skicklig på att varken spela över eller spela cool.

Tyckte mycket om flera av de där tidiga EP- och singelsläppen med Hanna Järver för tre–fyra år sedan. Urbana pophymner som inte kastade sig över lyssnaren, som inte pekade med hela handen, som inte skrek efter uppmärksamhet i varje sekund, utan var subtila, för att inte säga blyga. Låtarna framstod, och kändes, som hyssjade bekännelser från en vän till en annan. Absolut ingen konstig musik, fast introvert snarare än utlevelsefull och därtill lite hemmasnickrad i produktionen. Alldeles oavsett något annat än det mest givna i gebitet. Alldeles oavsett svår att få ur huvudet.

Sedan dess har Hanna Järver undan för undan förfinat sitt uttryck. I dag kan hon nog sägas göra mer konventionell urban pop anno 2018, om än utan att förlora vidare mycket, om ens något, av sin förtrolighet eller karaktär. Vår tids stress efter instant hits och sjusiffriga Spotify-spelningar kan annars uppvisa allt annat än nåd mot det vi känner som personlighet.

Sången och texterna är mer unika än musiken men musiken gör jobbet, är från början till slutet effektiv och smakfull. Som vokalist låter Hanna Järver både sval och hängiven, hon är skicklig på att varken spela över eller spela cool. Hon behåller det behärskade även när vi begriper att hon inombords bryter ihop i korsningen där småstadsdrömmar övergår i spruckna storstadsillusioner, där förhoppningsfull ungdom sakta men säkert övergår i luttrat vuxenliv. På »So Long« hörs en smart pop som aldrig är i närheten av att bli för smart. Det är ingen perfekt skiva, här och där skulle det behövts dynamik och möjligen mer musikalisk variation, men det är en skiva som är ovanligt lätt att tycka om utan att för den skull kämpa för att lyssnaren ska göra just det.




Relaterat