Janelle Monáe: Dirty Computer




8
av 10
  • Artist
  • Janelle Monáe
  • Album
  • Dirty Computer
  • Bolag
  • Wondaland/Bad Boy/Warner


Atlanta-androiden känns alltmer cementerad som en av sin generations främsta dörröppnare, språkrör och idésprutor.

Hennes svartvita och »Metropolis«-visuella, musikaliskt färgsprakande och mästerligt koreograferade höghastighetsföreställning på Way Out West 2011 formligen lös av »Vill ni se en stjärna i vardande, se på mig«. Det är inte varje dag du får uppleva hur en albumdebutant har hela konceptet färdigt – iögonfallande, funkigt, glammigt, spejsigt, excentriskt men samtidigt hejdlöst och oavkortat medryckande. Musikhistorien flimrade förbi i ens inre, dröjde sig kvar lite extra gjorde namn som Outkast, James Brown, Michael Jackson, Janet Jackson och inte minst Prince. Det var som att Janelle Monáe osedvanlig snabbt hade fått access till den där sfären ovanför alla andra där blott ett fåtal snillen har tillträde, snillen av den sort som då och då sänks ner till oss vanliga dödliga för att kittla vår fantasi, möjligen med den underliggande intentionen att få oss att härda ut. Andra albumet »The Electric Lady« från 2013 infriade förväntningarna med råge, bekräftade och vidgade bilden av Atlanta-androiden som en perfektionistisk, progressiv electro-r’n’b-visionär som med avstamp i historien ger oss den fördomsfria framtiden/utopin redan nu.

På »Dirty Computer« är Prince påverkan tydligare än någonsin. Han själv ska på olika, om än inte riktigt specificerade, vis ha varit inblandad i skivan innan han ack så chockartat lämnade oss. Ursnygga singeln »Make Me Feel«, baserad på ett Prince-riff, får väl betecknas som en pur hyllning till The Purple One (samma sak gäller i stora drag även »Americans«).

Skivan är såväl mer politiskt uttalad som mer personlig än föregångarna, även om Janelle Monaé hellre använder metaforer, symbolik och avväpnande humor än släpper lyssnaren alltför nära inpå livet. Hon visar ytterst sällan svaghet, även om sårbarhet knappast döljs då hon kliver in i sin starka superhjältepersona. Skivan lär få PR-mässig draghjälp av att hon nyligen kom ut som queer, mer specifikt pansexuell, i en stor Rolling Stone-intervju, även om det inte kan säga ha varit någon surpris.

»Dirty Computer« håller inte samma knockoutkaliber hela vägen som »The Electric Lady«. Framför allt får vi en ovanligt långt startsträcka innan det under albumets mitt verkligen börjar hända grejer, bäst förkroppsligat av villkorslösa patriarkatsnytingen, protestuppropet och livsberättelsen »Django Jane«, en uppviglande och feministiskt vinklad uppdatering av medborgarrättsrörelsen;

 

»And we gon’ start a motherfuckin’ pussy riot

Or we gon’ have to put ’em on a pussy diet

Look at that, I guarantee I got ’em quiet

Look at that, I guarantee they all inspired«

 

Janelle Monaé känns nu cementerad som en av sin generations främsta dörröppnare, språkrör och idésprutor. Hon utgör sin egen sorts motståndsrörelse. Bara hon själv avgör sina begränsningar. Just nu tycks det inte finnas några alls. Hon behärskar maximalism lika väl som minimalism. Än så länge må trettiotvååringen vara skarpare på att sätta i gång tanke- och kroppsrörelser än att skriva hits eller beröra på djupet, men hon kommer närmare för varje gång och förtjänar utan tvekan det där avgörande kommersiella lyftet som ännu har uteblivit.




Relaterat