Sibille Attar: Paloma’s Hand




7
av 10
  • Artist
  • Sibille Attar
  • Album
  • Paloma’s Hand
  • Bolag
  • PNKSLM/Border


Sibille Attar är för speciell för att vi ska ha råd att slarva bort henne.

Det känns inte så länge sedan men det har hänt massor i musikvärlden sedan Sibille Attar släppte debutalbumet »Sleepyhead« 2013. För musik av hennes slag i landet Sverige är kanske den mest notabla skillnaden att då, för fem år sedan, gick det fortfarande göra personlig, i attityden grundmurad indierock på engelska och ro i land en storbolagsdeal. I dag? Glöm det.

Det faktumet går det säga mycket om,  och det faktumet säger ännu mer om musikbranschens förändrade fokus och spelregler, men för Sibille Attar behöver det icke alls vara något negativt. Hon utgör ändå praktexempel på artist som mår bäst av att få verka i frihet, utan hänsyn till marknadsplaner och lanseringsstrategier. Hon är den sortens konstnär vars värde omöjligen mäts i Spotify-statistik utan i att hon existerar, är verksam, låter som hon låter, ger oss sin bild av verkligheten och overkligheten. I dag finns det här i Sverige allt färre givna »hem« åt dylika ickemallade själar, paradoxalt nog som det är enklare än någonsin att få världsomfattande spridning på sin musik. Eller, så här: det lätt excentriska, ostyriga och oberäkneliga drag som kännetecknar Sibille Attars skapelser gör henne i dag i princip omöjlig för inhemsk radio och TV, men samma egenskaper får henne att sticka ut i en mördande internationell konkurrens. Sedan krävs det ofta ett koppel av tajming, smartness, cynism, oräddhet, tur, omhändertagande eldsjälar runtom en, stenhårt turnerande och massa annat för att det fullt ut ska bära frukt, men ändå. Hon har ju någonting, eller mer än så. En färgsprakande fantasifullhet. En dramatisk ådra som här och där gränsar till obehag. En röst som aldrig går att ignorera. Samtidigt, mitt i allt, en smittsam popkänsla. 

Sistnämnda är mindre tydlig på denna sexspårscomeback än vad den var på »Sleepyhead«, snarare är det nog så att den lite mer sökande, mindre direkta sidan av hennes repertoar får större spelrum. Undantar vi omedelbart älskvärda programförklaringen »I Don’t Have to« ligger tyngdpunkten på det psykotiska, det klaustrofobiska, det kompromisslösa. Det är både vackert och fult, livsbejakande och en smula sorgset. Det är en omstart som markerar oberoende, en omstart som kanske inte är lika låtstark som den signalerar att Sibille Attar är för speciell för att vi ska ha råd att slarva bort henne.




Relaterat